Johan Theorin: Sankta Psyko (Wahlström & Widstrand 2011)
Sankta Psyko är öknamnet på Sankta Patricias regionklinik. Där, på flera rättpsykiatriska avdelningar, tvångsvårdas psykiskt störda våldsbrottslingar. Nu har 29-årige Jan fått jobb på förskolan Gläntan som ligger precis intill klinikens murar och stängsel.

Faktum är att Gläntan inte är ett daghem som andra, tvärtom. På Gläntan går nämligen barnen tillhörande några patienter på Sankta Psyko. Somliga inlåsta personer kan naturligtvis som vem som helst vara pappa eller mamma till barn och det är såklart viktigt att barn och föräldrar får tillfälle att träffa varandra så mycket som möjligt. Här på Gläntan finns ett system där barnen flera gånger i veckan via underjordiska kulvertar slussas från daghemmet och in till de psykiatriska avdelningarna för att få umgås med sin mamma eller pappa.

Jan gillar barn, han är en intresserad och duktig pedagog. Han bär också på hemligheter, saker han gjort och inte vill berätta

Jans nya tillvaro på Gläntan varvas med tillbakablickar från hans tidigare liv. Vi får till exempel veta mer om den tid han själv tillbringat som patient inne på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Dessutom kan vi läsa om en tidigare anställning han haft på förskolan Lodjuret där Jan tog med en dagisgrupp ut i skogen och kom tillbaka med en pojke för lite

Jan har inte jobbat så värst länge på Gläntan när han blir kontaktad av en vakt på Sankta Psyko. Kan Jan kanske tänka sig att vara kurir, att smuggla in och ut brev till de boende på avdelningarna?

Ja, kan han ställa upp på detta? Jan smider ju själv egna planer som kanske inte är helt i linje med reglementet. Jan vill verkligen närma sig patienten Alice Rami som är hans stora kärlek och som skall finnas inlåst någonstans där bakom murarna

Theorin bjuder i sin fjärde bok på en hel del överraskningar, flera förstås mot slutet men den största är kanske att detta inte känns som en Theorin-bok alls. Inte mycket av den stil jag fått mig till livs i hans Ölandsromaner hittar jag här, på både gott och ont.

Spännande är det från start och sidorna flyger förbi, de 399 sidorna är fullproppade med dialog. Det står klart redan från början att något kommer att gå vansinnigt fel eller illa, men vad, hur, när?

Huvudpersonerna tecknas dock rätt enkelt och trots graden av allvar och seriositet som borde känneteckna såväl vård av barn som sjuka brottslingar känns det hela rätt lättsamt, det hade gärna fått vara ett något större djup i berättelsen, i personskildringen. Något litet mer tyngd eller komplexitet i det hela hade inte gjort något. Underhållande som sagt men nästan för lättsmält.

Johan Theorin: Knackningar (Novellix 2016)
Molly är gammal och ensam, hon bor i en trist lägenhet i trista kvarter. Hennes sällskap är för många cigaretter och en massa sliskig likör. Hon börjar höra mystiska knackningar från våningen ovanför, knakningar som hon till slut tolkar som ett meddelande, ett S-O-S. Säker på att en ung kvinna kidnappats och är i fara däruppe kontaktar hon polisen men de är inte övertygade om att Molly har rätt så hon får ta saken i egna händer...

Novellix nummer 89 omfattar en lagom spännande saga på 29 sidor, betyget blir 3+.