Johan Theorin: Skumtimmen (Wahlström & Widstrand 2007)
Mina förväntningar var högt ställda på den omtalade och hyllade boken Skumtimmen. Berättelsen är sorglig, otäck, fullt trovärdig och lite spännande, men visst hade jag väntat mig mycket mer av både spänning och driv.

Det börjar synnerligen hemskt. Lille pojken Jens ger sig i ett obevakat ögonblick iväg från bostaden på Öland och försvinner spårlöst. Skallgångskedjorna finner inga spår efter grabben. Är han kidnappad och bortförd? Har han fallit i sjön och drunknat eller skojar han bara? Har han slunkit iväg och gömt sig? Nej, ingenstans står han att finna.

Tjugo år går och Jens är fortfarande saknad. Numera har familjen fått acceptera att han mördats och ligger nedgrävd nånstans... Modern lever ensam i Göteborg, stoppar i sig smärtstillande tabletter och för mycket vin. Förhållandet med Jens pappa sprack i samma stund pojken försvann. Morfadern är till åren kommen men ändå en hyggligt vital 75-åring som fortfarande söker barnbarnets mördare...

Nu har han med posten fått sig tillsänt den ena skon Jens hade på sig vid försvinnandet för så länge sedan. Vem har postat den? Varför? Vad vill denne säga? Ja, vem är det som vet något om det skedda? Morfar Gerlof får dottern att komma till Öland och sökandet efter sanningen tar fart...

Berättelsen i nutid med morfaderns och dotterns sökande varvas med en story som börjar på 1940-talet och fortsätter fram till idag med upplösningen på det hela. Det står tidigt alldeles klart att Nils Kant är en elak jävel, men har han verkligen mördat Jens? Och Kant själv har ju varit död i många år så han kan inte ha postat skon...

400 sidor om nedbrutna men kämpande familjemedlemmar i jakten på vetskap rörande den saknade lille pojken. Trovärdigt och stillsamt om lugnet och lunken i glesa trakter på Öland, men tyvärr för stillsamt. Lite mer tempo och krypande olust hade gärna fått presenteras. Då räcker det inte att själva förklaringen på det hela kommer som en överraskning.




Johan Theorin: Nattfåk (Wahlström & Widstrand 2008)
Efter succén med Skumtimmen är Theorin tillbaka med en uppföljare och, i mitt tycke, en ännu bättre bok än debuten. Här har vi den unga tvåbarnsfamiljen från Stockholm som lämnar storstaden för att totalrenovera en större gård på Öland. Gården påstås vara hemsökt men det är inget som skall störa. Tror man.

På annat håll planerar tre ungdomar en nattlig inbrottsturné runt öns mest ensliga sommarstugor och hus i jakt på värdeföremål.

Det tredje spåret att följa i boken handlar om Tilda, ny närpolis i området. Det handlar mest om den nyinflyttade familjen Westin men självklart vävs allt ihop till en mycket läsvärd, spännande, tragisk och otäck historia. Berättelsen i såväl nu- som dåtid flyter smidigt, sidorna (alla 386) flyger förbi för detta är en berättelse svår att lägga ifrån sig. Tänk att en berättelse om en öländsk snöstorm och spöken kan vara så bra!




Johan Theorin: Blodläge (Wahlström & Widstrand 2010)
Även Theorins tredje bok (408 sidor) utspelas till stora delar på Öland och med i berättelsen har vi återigen den gamla sjömannen Gerlof Davidsson som lämnat äldreboendet för lite egentid i sin gamla stuga. Så här i påsktid har han tydligen fått nya grannar i den lilla byn Stenvik. I ett av de nybyggda husen finner vi Vendela och maken Max, ett par som inte riktigt trivs så bra med varandra som de borde. Utåt sett må allt vara frid och fröjd men Vendela tyr sig hellre till de älvor hon vet finns på Alvaret än sin egen make. Vendela offrar gåvor för att få sina önskningar uppfyllda.

I en annan betydligt äldre bostad finner vi Per och hans två barn men snart blir det bara han och sonen i huset. Dottern hamnar på sjukhus och måste genomgå en mycket riskabel operation. Det är inte alls säkert att hennes liv går att rädda.

Mitt i allt detta låter Pers pappa höra av sig, en pappa som han inte haft att göra med på väldigt länge. Pappan är på väg från Skåne till Småland och han är inte helt sammanhängande i telefon, han yrar om en Bremer, en Markus Lukas... Per ger sig iväg till Småland för att träffa fadern och kommer precis i tid för att rädda honom ur ett brinnande hus…..

Ja, naturligtvis blir Per nyfiken på varför fadern blivit nedslagen och lämnad att dö i huset som visar sig vara pappans gamla porrfilmsstudio. Pappa Jerry har ett förflutet som filmregissör och porrtidningsutgivare och händelserna nu verkar onekligen ha något att göra med pappans gamla karriär i den branschen. Per blir såklart också nyfiken på vem som satt eld på huset och vem den här Bremer är, och Markus Lukas... Det hittas ju också två personer innebrända i fastigheten, kan det kanske vara Bremer och Markus?

Tja, det hela är väl egentligen inte så dumt. Det är lättläst, måttligt gripande och lite lagom spännande. Vendela har det väl inte för skojigt. Per njuter inte av tiden tillsammans med sin pappa och i viss mån verkar han också oroa sig för dottern, fast nog känns det underordnat. Det känns faktiskt som att Per lägger mer tid och kraft på att läsa gamla porrtidningar och finna gamla porrskådisar än att vaka vid dotterns sida på sjukhuset. Det känns väl egentligen lite konstigt.

Nåväl, detta förtjänar helt klart ett medelbetyg men det är egentligen tveksamt om detta skall recenseras som en kriminalroman eller något annat. Det är färre spöken och andar här än i tidigare Theorin-böcker och detsamma gäller mängden spänning. Kanske att Blodläge mer skall ses som ett relationsdrama, släkt och grannar emellan, än en spänningsroman.




Johan Theorin: Sankta Psyko (Wahlström & Widstrand 2011)
Sankta Psyko är öknamnet på Sankta Patricias regionklinik. Där, på flera rättpsykiatriska avdelningar, tvångsvårdas psykiskt störda våldsbrottslingar. Nu har 29-årige Jan fått jobb på förskolan Gläntan som ligger precis intill klinikens murar och stängsel.

Faktum är att Gläntan inte är ett daghem som andra, tvärtom. På Gläntan går nämligen barnen tillhörande några patienter på Sankta Psyko. Somliga inlåsta personer kan naturligtvis som vem som helst vara pappa eller mamma till barn och det är såklart viktigt att barn och föräldrar får tillfälle att träffa varandra så mycket som möjligt. Här på Gläntan finns ett system där barnen flera gånger i veckan via underjordiska kulvertar slussas från daghemmet och in till de psykiatriska avdelningarna för att få umgås med sin mamma eller pappa.

Jan gillar barn, han är en intresserad och duktig pedagog. Han bär också på hemligheter, saker han gjort och inte vill berätta…

Jans nya tillvaro på Gläntan varvas med tillbakablickar från hans tidigare liv. Vi får till exempel veta mer om den tid han själv tillbringat som patient inne på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Dessutom kan vi läsa om en tidigare anställning han haft på förskolan Lodjuret där Jan tog med en dagisgrupp ut i skogen och kom tillbaka med en pojke för lite…

Jan har inte jobbat så värst länge på Gläntan när han blir kontaktad av en vakt på Sankta Psyko. Kan Jan kanske tänka sig att vara kurir, att smuggla in och ut brev till de boende på avdelningarna?

Ja, kan han ställa upp på detta? Jan smider ju själv egna planer som kanske inte är helt i linje med reglementet. Jan vill verkligen närma sig patienten Alice Rami som är hans stora kärlek och som skall finnas inlåst någonstans där bakom murarna…

Theorin bjuder i sin fjärde bok på en hel del överraskningar, flera förstås mot slutet men den största är kanske att detta inte känns som en Theorin-bok alls. Inte mycket av den stil jag fått mig till livs i hans Ölandsromaner hittar jag här, på både gott och ont.

Spännande är det från start och sidorna flyger förbi, de 399 sidorna är fullproppade med dialog. Det står klart redan från början att något kommer att gå vansinnigt fel eller illa, men vad, hur, när?

Huvudpersonerna tecknas dock rätt enkelt och trots graden av allvar och seriositet som borde känneteckna såväl vård av barn som sjuka brottslingar känns det hela rätt lättsamt, det hade gärna fått vara ett något större djup i berättelsen, i personskildringen. Något litet mer tyngd eller komplexitet i det hela hade inte gjort något. Underhållande som sagt men nästan för lättsmält.




Johan Theorin: På stort Alvar (Wahlström & Widstrand 2012)
De här 262 sidorna omfattar 15 öländska berättelser, somliga utspelas på Ölands Alvar, andra till sjöss eller på annan plats. De flesta har tidigare varit publicerade i diverse veckotidningar och novellsamlingar, några är nya för den här boken. En del berättelser är av färskt datum, annat skrevs av Theorin för 30 år sedan och i några korta sagor är huvudpersonen en ung eller äldre Gerlof Davidsson, känd från tidigare Ölands-romaner av Theorin.

På stort Alvar är en fröjd att läsa. Det är sannerligen en väldig massa ”stämning” i de här historierna. Det handlar om kärleken till djur, till havet, till sin nästa. Det är vanliga vardagsskildringar och rena spökhistorier varvat om varandra. Till och med en riktigt HP Lovecraft-liknande skräckhistoria finns med.

Här finns en hund som man inte kan skiljas ifrån, en guide som ser spöken på ljusa dan och mer ändå. Löparen Martin stöter på en källa med underbart vatten när han är ute på Alvaret och springer, det är öppna gravar, försvunna kyrkobesökare och en stridstokig kille på ett äldreboende. Med mera.

Ja, det spretar väldeliga men det mesta är riktigt bra, ofta med en klurig knorr som avslutning. Någon enstaka berättelse förstår jag inte riktigt och en saga är skriven på någon öländsk dialekt, sjukt svår att läsa och nästintill obegriplig för undertecknad. Bokens längsta novell omfattar ca 35 sidor, den kortaste endast fyra.

I slutet finns en tre sidor lång öländsk ordlista och så därtill några rader om de fyra konstnärer vars alster återfinns som ett knappt tjog svartvita målningar mellan de olika berättelserna.

Efter inledningen Ankomst rullar novellerna på; Vågryttaren, Jungfruns hämnd, Utgrävningarna i Rälla ödekyrka, Varken fågel eller fisk, Spökvandring, Perro del mar, Grenverk, Vita frun, Gropen, Pasnaljer, Kyrkväktaren, Örnen och kråkan, Kommendant, Att fånga ål och annat, Den svarta släden.




Johan Theorin: Rörgast (Wahlström & Widstrand 2013)
En ung Gerlof Davidsson gräver gravar och uppfattar knackningar inifrån kistan där den döde Edvard Kloss vilar. Det blir gravöppning...

Nästan 70 år senare är Gerlof betydligt äldre men ändå en förhållandevis pigg pensionär på Öland. Familjen Kloss finns också fortfarande representerad i trakten. Nu äger släkten mycket mark i området och driver semesteranläggningen Ölandic, med camping, restaurang, nattklubb och mer.

Hit kommer också Aron Fredh tillbaka efter ha varit borta i en livstid. Aron var bara 12 år när han en gång i tiden hjälpte Gerlof gräva gravar, sen försvann visst pojken med sin styvfar till Amerika. Nu är han en skäggig gråhårig gammal man, en man med hat och mord i sinnet och planer på hämnd!

På havet seglar visst ett spökskepp och innan allt är över har flera personer dött och Ölandic utsatts för sabotage. Folk insjuknar i en förfärlig magsjuka och mot slutet exploderar byggnader... Själva slutstriden står i en gammal väderkvarn. Ölandic-anläggningens DJ och trubadur roar sig med att stjäla telefoner och plånböcker från gästerna och ägarna själva verkar driva restaurang och bar med smuggelsprit. Och så finns där förstås en orsak till schismen mellan Aron och familjen Kloss.

Bortsett från de inledande knackningarna från en död person i en kista är det rätt snålt med de mystiska inslagen som i alla fall jag förknippar med Theorins Ölandsberättelser. Det där spökskeppet med zombier ombord visar sig ha en fullt naturlig förklaring. Det här handlar i mångt och mycket om en oförrätt som ligger långt tillbaka i tiden och om vardagen på nämnda semesterområde.

De här 456 sidorna är inte alls dåliga, tvärtom, bara inte så superspännande som jag velat ha dem. Fast visst finns här ändå en del hemskheter, jodå. Det visar sig t.ex. att Aron inte hamnat i Amerika utan i Sovjetunionen där han får slita och slava och sedan tvingas ta en död mans identitet för att överleva. Så Aron blir en rysk militär med många liv på sitt samvete. Och nu är han alltså här på Öland i midsommartid bland turister, Gerlof och familjen Kloss och sprider återigen skräck omkring sig... Ja, den lugna sommaridyllen får sig en rejäl knäck och med de här raderna avslutas nog Theorins Ölandsserie om Gerlof Davidsson.