Peter Straub: Julia (Norstedts 1977)
(Julia. 1975)
Julia Lofting har förlorat sin dotter Kate. Kate dog när pappan försökte sig på att trakeotomera henne då hon satt en matbit i halsen. Nu måste Julia bara komma bort ifrån bostaden, maken, ja allt.

Julia är rik så hon impulsköper ett jättehus med 8 sovrum. Vad hon ensam skall med det till vet hon inte, men köpet känns rätt. Och i en närliggande park ser hon en ung flicka som ser ut som hennes döda dotter. Julia springer efter henne men flickan försvinner...

Och sen börjar det hända saker på allvar. Julias make vill ha henne tillbaka trots att Julia tillbringat tid inspärrad på dårhuset. Fast är det Julia han vill åt eller bara hennes pengar? Julia vill helst leva ensam nu men kan inte låta bli att fantisera kring Mark, makens adoptivbror.

Och vad är det för mystiskt med det nya huset som Julia köpt? Varför vrids avstängda element på av sig självt i huset? Varför hörs röster, konstiga ljud och skratt både dagar och nätter? Varför får Julia sina möbler krossade? Och vem är flickan som är så lik hennes dotter Kate?

Så det spökar i huset. Eller är det bara Mark eller maken Magnus som busar? Under en seans i huset varnar mrs Fludd Julia för att hon är i fara. Hon bör omedelbart lämna huset och gärna landet också...

Mystiskt och spännande. Länge känns detta som en riktig rysare i ett äkta spökhus. Men så kommer slutet och sätter myror i huvudet på mig. Har jag missat något? Fattat fel? Eller förstår jag bara inte vad jag läst? För vad var det nu som hände på slutet?

Skulle detta kanske ha fått betyget två istället? 242 sidor.