Mats Strandberg: Färjan (Norstedts 2015)
De första hundra sidorna eller så ägnar Strandberg åt att presentera porträttgalleriet. Vi får stifta bekantskap med en samling blivande huvudpersoner som alla kliver på färjan Baltic Charisma, på väg från Stockholm med destination Finland.

Vi har kompisgänget som skall festa loss och bästa väninnorna som skall dansa, dricka och flörta lite. Vi träffar ensamresenärer i jakt på sällskap och kanske kärleken, familjer och släktingar som skall umgås och par som har något att fira. Lägg därtill anställda; vakter, underhållare, bartendrar och fler, före detta anställda på båten och nuvarande.

Så här långt är det en i mitt tycke fullkomligt trovärdig skildring av vilken typisk helgkryssning som helst! Alla gäster njuter av lite ledighet, stämningen är på topp, förväntningarna rätt höga. Bland personalen finns förstås de som älskar sitt jobb såväl som de som fasar för ett fylleslag till sjöss med spyor, gråt, sex och slagsmål.

En bit in i storyn blir vi varse att detta kanske inte är en helt vanlig resa trots allt. I en av hytterna finns något kanske inte helt… förväntat.

För ett kort tag glider Färjan vidare och blir till berättelsen ”Låt den rätte komma in”, innan fasan bryter ut på allvar, ja lämnar den där hytten.

Och då blir tillvaron på Baltic Charisma allt annat än vanlig och behaglig. Ett monster kommer löst och de blir strax fler och fler. Blodtörstiga vampyrer säger författaren Strandberg att de är, jag tycker det finns än fler likheter med en smittsam zombieinvasion!

Resten av bokens 480 sidor blir en kamp för överlevnad och det är få som kommer att klara sig, så mycket kan avslöjas.

Detta är en svensk skräckhistoria, absolut, men här finns ingen diskret krypande skräck. Det är full fart framåt, attack! Kroppsdelar slits i stycken, blodet sprutar… Det hela blir en splatterfest av i bokform sällan upplevt slag. Eventuella jämförelser med skräckmästaren Stephen King är naturligtvis ett skämt, men nog håller det för en stunds lättsam och våldsam förströelse. Föga originellt förvisso, om man bortser från valet av skådeplats, men detta skulle nog kunna bli en helt okej skräckis på film. Även boken är förstås också helt okej, tagen inte alltför mycket på allvar...




Mats Strandberg: Hemmet (Norstedts 2017)
Strandberg byter zombievampyrer på en Finlandsfärja mot spöken och åldringar på ett demensboende och fortsätter skrämmas.

Här har vi Joel som efter många års frånvaro nu lite motvilligt återvänt hem till den lilla ort där han växt upp. Med brorsan Björn på annan ort, upptagen med sin familj, sitt jobb och sitt liv blev det visst Joel som fått resa hem för att ta hand om mamma Monika. Mamman har successivt blivit allt vimsigare på gamla dar och klarar inte längre av att bo själv. Och Joel mäktar inte med att ensam vårda henne, så nu väntar ett rum på demensboendet Tallskuggan.

Där jobbar visst Nina, Joels barndomsvän, hans bästa kamrat från ungdomsåren. Det blir ett plågsamt återseende då båda påminns om det smärtsamma uppbrottet från varandra för så länge sedan. De får dock knappt tid att återknyta bekantskapen då något skrämmande verkar hända på Tallskuggan när Monika flyttar in.

Monika blir snabbt allt sämre, får alltmer våldsamma utbrott och börjar prata om saker hon absolut inte borde känna till, saker som rör Joel, Nina och andra i närmiljön. Även andra åldringar på hemmet börjar plötsligt bete sig annorlunda och alltfler pratar om en otäck man som ofta hälsar på. Ja, till och med Joel och Nina tycker sig ibland bli varse något skugglikt väsen i närheten...

Strandberg tecknar inledningsvis en fantastiskt trovärdig bild av tillvaron på en demensavdelning, det är så att jag själv verkligen flyttas tillbaka i tiden till min ungdoms anställning på en demensavdelning och minns hur det var. Jag tycker att författaren med sina rader fångat livet där och då på pricken, på gott och ont. När väl scenen är satt och vi känner Tallskuggans anställda, patienter och rutiner, ja det är då det där okända flyttar in och berättelsen blir lite som Exorcisten i en äldrevårdsmiljö.

Vad är det för ett elakt väsen som tagit Monika i besittning? Eller är det ”bara” demensens hemska ansikte som visar sig; typiska minnesproblem och andra kognitiva störningar som resulterar i det här beteendet, de här kommentarerna? Ja, det är inte lätt att veta säkert och hur kan väl Joel och Nina rå på såväl spöken som demens?

Något litet mer hade jag nog kunnat önska mig men visst, detta är helt okej även om jag gillade Färjan mer. Hemmet har en stark början, en inledning jag gillar skarpt, men jag tycker inte det hela tar sig ytterligare utan saktar av, blir lite sådär medelmåttigt lagom, ergo medelbetyg. Hemmet är en lättsmält spökhistoria på 342 sidor men desto vassare som beskrivning av demenssjukdomen och tillvaron på en vårdavdelning.