Steven Spruill: Smärtkliniken (Richters 1991)
(Painkiller. 1990)
Unga dr Sharon Francis har modern inlåst inom psykvården på grund av schizofreni. Skrämd av den hemska sjukdomens genetik är hon rädd att själv drabbas så hon försöker hålla sig borta från umgänge med unga män även om hon inte på något sätt saknar beundrare. Både läkaren Jeff och polisen Mark gör ingen hemlighet av sina känslor...

Så en dag påstår mamma Francis att en före detta patient och vän är illa ute, att hon blivit kidnappad! Psyksjuke Meg har på eget bevåg skrivit ut sig från avdelningen och plötsligt försvunnit. Mamma Francis hävdar bestämt att något hemskt skett, att Meg blivit kidnappad men vem tror väl på en schizofren patient som påstår något så tokigt. Varför skulle någon kidnappa Meg? Mer troligt är väl att hon i sin paranoia själv håller sig gömd alternativt har tagit livet av sig någonstans...

Nej inte ens Sharon tror på sin mor men känner sig ändå tvingad att undersöka saken, hon är ju ändå läkare på sjukhuset i fråga. Och tro det eller ej men fler personer än Meg verkar mystiskt saknas, många är de patienter som vårdats på lasarettet men sen mystiskt försvunnit.

Någon någonstans drogar, kidnappar och torterar verkligen människor. Sharon själv försöker förstås få omvärlden att lyssna men poliser, läkare och sjukhuschefer börjar snart bara tro att Sharon själv börjar visa tecken på schizofreni och slår dövörat till. Och gör de något alls så är det att överväga att låsa in Sharon på en vårdavdelning...

Smärtkliniken är 311 sidor som bjuder på nån liten överraskning men i stora delar är rätt förutsägbar. Detta är en typisk sjukhusthriller där någon alltså utnyttjar utsatta personer i galna experiment för egen vinning. En story som den här har man ju både läst och sett förut. Men det hela är lagom spännande så då är väl ändå medelbetyg fullt passande.