Mia Skäringer: Dyngkåt och hur helig som helst (Månpocket 2010)
Skäringer framstår vare sig som dyngkåt eller hur helig som helst när man läser dessa 169 sidor. Däremot verkar hon ha fattat vad livet handlar om, att älska, vara sig själv, ta hand om familjen.

Mia är djupt personlig och delar med sig av sina tankar och upplevelser kring barnafödande och föräldraskap, prestationsångest, sexliv, övervikt och anorexi, om sonens ADHD/Aspbergers Syndrom. Det berättas om pappans alkoholism och för tidiga död, om att leva på en ö, om dåligt samvete, om dåligt självförtroende. Hon skriver om sin skilsmässa och om att finna kärleken igen och våga satsa, om att finnas här och nu.

Jag hade förväntat mig något helt annat än det här när jag greppade boken, det måste jag erkänna. Jag var inställd på mer humor, mer skämt och nonsens, lite mer åt Martina Haag knaserier-hållet. Skäringer är förvisso komiker också, och av och till kommer det en kommentar med glimten i ögat, men det här är verkligen på allvar. Att vilja och våga dela med sig så mycket privata saker är starkt och här finns mycket att både fascineras och kanske förfasas över. Så livet kan vara. Så människan kan ha det. Tankeväckande.

Mycket till övers för ytlighet har hon inte och utan tvekan vill hon få folk att prata om sådant som verkligen betyder något.