Anan Singh & Natalie Normann: Stormskaparen (Richters 1999)
(Under den hvite bro.)
Låt dig inte luras av författarnamnen och tro att detta är några internationella storheter i deckargenren. Författarna har båda anknytning till Norge och det är där boken utspelar sig.

Något hemskt hände Andrea som barn, något så hemskt att hon helt förträngt det hela. Idag i vuxen ålder har hon numera ständigt känslan av att vara förföljd, ständigt iakttagen och hon har dessutom mardrömmar om "Stormskaparen", en mörk skepnad som hon upplever som ond, men som försöker lugna henne genom att sjunga en barnvisa. Vem Stormskaparen är vet hon inte, ej heller vad han vill och varför han sjunger samma barnvisa om och om igen.

I Norge försvinner unga, rödhåriga flickor, bara för att påträffas brutalt mördade, inte sällan korsfästa. En vacker dag sitter så en tavla föreställande en korsfäst flicka uppsatt hemma hos Andrea och snart förstår hon att Stormskaparen blivit verklig och är ute efter henne. Fast hon är ju ingen rödhårig, liten flicka..?

Det här är en banal historia, föga spännande, lättläst och glömd så fort boken är avslutad. Genom att slänga in några korta skildringar av brutala mord, korsfästelser av små barn, skall det liksom bli spännande, men nej, det blir bara fel och malplacerat. Grundstoryn griper inte tag alls och hur en recensent från (tidningen?) "Dagningen" själv kan ha drömt mardrömmar efteråt är en gåta. Om det inte var mardrömmar kring hur trist det hela var... 298 sidor.