Mary Shelley: Frankenstein (Delta Förlags AB 1974)
(Frankenstein; or The Modern Prometheus. 1831)
Det börjar med några rader från Boris Karloff, den skådespelare som i flera filmer gestaltat monstret, och sedan följer några sidor om och av författaren själv där hon skriver lite om hur berättelsen kommit till. Sedan är resten av de 207 sidorna den klassiska berättelsen om Frankenstein och hans skapelse.

Och den känner vi ju alla till, eller hur? Nja, jag måste säga att jag blev glatt överraskad. Den bild jag hade av berättelsen kommer från gamla filmer där monstret är en stor, stel, lufsande, stum jätte. Och döm om min förvåning när det visar sig att ”monstret” är synnerligen rörlig och faktiskt fullt kapabel att både förstå, tala och känna..! Och varför kalla huvudpersonen ett monster? Det är ju snarare synd om honom, är han verkligen ond och farlig? Ja, att se detta som en ren skräckberättelse är kanske lite missvisande. Hur som helst är det en både spännande, tragisk och gripande saga.

Kort sagt handlar det om Victor Frankenstein som lätt besatt av att väcka döda ting till liv tar kroppsdelar från avlidna och sätter dem samman och till slut lyckas få en fungerande helhet. Frankenstein har gjort det omöjliga, döden kan besegras! Tyvärr blir skapelsen allt annat än vacker och vart han än visar sig möts han av skräck och avsky.

Ensamheten plågar varelsen svårt och han blir avundsjuk på Frankensteins till synes framgångsrika och lyckliga tillvaro. Monstret vill ha sällskap och ber Frankenstein skapa en kvinna att umgås med. Frankenstein vägrar, han har sett ondskan och styrkan hos varelsen. Denne var ett misstag, han tänker inte skapa ett till! Nå, då skall det bli krig. Alla personer Frankenstein älskar skall tas ifrån honom så att han blir lika ensam och plågad som monstret självt... Usch.

Lättläst och jättebra, utan tvekan en riktig klassiker.