Sofie Sarenbrant: Vila i frid (Damm Förlag 2012)
Sarenbrants tredje roman har en passande titel. Här handlar det om personer som besöker den tjusiga spa-, hotell- och konferensanläggningen Yasuragi, Hasseludden för att koppla av i en lugn miljö och istället möter döden så att de får vila för evigt.

Mer än sextio lättlästa kapitel fördelade på bokens 380 sidor bidrar till att hålla tempot uppe från början till slut. En riktig kändis som legat för länge i den heta källan i badavdelningen blir händelsen som först lockar polisen till platsen. Är det hela en olycka, ett självmordsförsök eller rentav ett överfall av någon okänd?

Ja, säg det. Det hela väcker i alla fall liv i media och deras reportage i text och bild bidrar inte direkt till att locka kunder till Yasuragi. Så hittas fler gäster möjligen dödade eller självmördade, andra försvinner för att påträffas döda och snart står det klart att minst en galning går lös på anläggningen.

Receptionisten? Badvärdinnan? Hotellchefen? Yasuragi-VD:n? En städerska? En kock? En gäst?

Det hela liknar nästan Agatha Christies Tio små negerpojkar. En efter en försvinner folk och dör…

Jag har gästat Yasuragi flera gånger och känner verkligen igen mig i miljön, men ah, bokens huvudkaraktärer ger jag inte mycket för. Alla är de trasiga människor, missnöjda med tillvaron och har något att dölja. VD:n är nyskild och deppad, dricker för mycket och knaprar piller. Hotellchefen vantrivs i sin relation med familjen och tar varje tillfälle som erbjuds till att åka till jobbet. Josefin på en eventbyrå har fått i uppdrag att boka en större konferens på just Yasuragi. Kunden är synnerligen krävande och Josefin hatar både kunden och sitt jobb. Dessutom är hon osams med sin syster.

Emma Sköld är den polis som tar hand om Yasuragi-utredningarna. Hon älskar förvisso sitt jobb men har det besvärligt på det personliga planet. Hon lyckas inte bli med barn, trots intensiva försök. Dessutom är hon osams med sin syster.

Aj då, där har jag avslöjat typ allt som berättas om de här personerna. Som du förstår så är de väldigt ytligt beskrivna och jag tycker lätt att detta är Sarenbrants minst lyckade bok av de tre som hittills utgetts. Visst finns här en gnutta spänning och ett mysterium vars lösning dröjer men inte gör berättelsen något bestående intryck. Polisen avslöjar förvisso en mördare men andra saker lämnas hängande i luften när boken är slut. Kanske kommer det fler böcker om polisen Emma Sköld?

Visst är det hela okej men totalt sett en besvikelse i mina ögon.




Sofie Sarenbrant: Andra andningen (Damm Förlag 2013)
Unga Wilma avlider, dödsfallet utreds och avskrivs sedan som en tragisk olycka. Pappan är övertygad om att det hela rör sig om ett mord och söker efter en mördare med anknytning till flickans löparklubb Mission.

Idag är det dags för Stockholm Marathon. Tusentals löpare skall springa runt på stadens gator i den 35:e tävlingen sedan starten. Det är juni månad men kallt som i december. Kriminalpolis Emma Sköld (huvudperson i Sarenbrants förra bok Vila i frid) är ledig och på plats för att heja på sin syster Josefin som skall springa loppet.

Det har inte gått så värst länge sedan startskottet avlossades när en man plötsligt segnar ned, förs till ett sjukvårdstält och sedan avlider. Det visar sig vara Måns, 35-årig ledare för löparklubben Mission. Han har visst blivit knivhuggen…

En bit längre fram skördar tävlingen sitt andra offer, den här gången en kvinna. Det verkar finnas en mördare anmäld till Stockholm Marathon i år och när det står klart att även Emmas syster Josefin haft anknytning till löparklubben Mission måste Emma snabbt finna mördaren innan Josefin eventuellt är nästa offer… Men vem av alla löpare är den skyldige?

Lika skickligt som Sarenbrant lyckades få läsaren att känna sig som på plats på riktigt på spaanläggningen Yasuragi i förra boken, lika mycket känns det som att jag är nu är i Stockholm och nåja, kanske inte springer maraton själv, men väl står vid vägkanten och tittar på de tävlande som kutar förbi. Känslan av kall och blåsig sommardag, fullsmockade gator med folk överallt och en pågående stortävling är påtaglig. Trovärdigt? Absolut.

Sen kan jag kanske tycka att allt har ett väl abrupt slut och att somligt känns rätt förutsägbart. Det hela är mycket lättläst, inte superspännande, men helt okej. Medelbetyg för dessa 339 sidor? Visst.




Sofie Sarenbrant: Visning pågår (Damm Förlag 2014)
Jag börjar läsa boken när tåget lämnar perrongen och ett par, tre timmar senare är den slut, färdig, utläst. De 400 sidorna flyger snabbt förbi, detta är en mycket lättläst berättelse och dessutom en rätt spännande sådan, helt klart den i mitt tycke bästa boken hittills i serien om kriminalinspektör Emma Sköld.

Men jösses, så mycket elände som fyller sidorna. Jag trodde att bostadsvisningar och husköp skulle vara förenat med lycka, glädje och lite spänning. Här är det säljare, köpare och fastighetsmäklare i en särdeles dyster inramning.

Vi har kvinnan som misshandlas av sin make, vi har den lilla flickan som finner sin pappa brutalt mördad. Här finns mamman som misstänks för mord och skall låsas in och dottern som skall tas om hand av socialtjänsten…

Vi har stark men obesvarad kärlek, vi har ett par otrohetsaffärer, hämnd och avundsjuka. Och så förstås ett par, tre mord…

Jajamen, Cornelia skall skilja sig från Hans och sälja den gemensamma bostaden, hon har äntligen fått nog. Hans har upprepade gånger misshandlat henne, Cornelia är trött på att leva i skräck och frukta för sitt och dotterns liv. I samband med en bostadsvisning sover Hans över i huset hos familjen, när morgonen kommer är han död…

Emma Sköld tar hand om utredningen och är med om att snart kasta in Cornelia i finkan. Frågan är om det är ett förhastat beslut eller inte…

Det bjuds på en del överraskningar men somliga kunde jag se komma långt i förväg. Det hela fungerar dock rätt väl ända fram till slutet som jag inte är helt förtjust i. Men det kommer säkert fler böcker i den här serien, det måste det väl med ett sådant här slut? Bra driv i storyn, kul upplägg med fokus på fastighetsbranschen, snyggt omslag.




Sofie Sarenbrant: Avdelning 73 (Massolit Förlag 2015)
Men vad f-n? Får en bok sluta så här? Vanligtvis älskar jag överraskande slut, en klurig twist som ställer allt på ända, en tvetydighet där det står läsaren fritt att läsa in både det ena och det andra, men det rör främst noveller och enskilda berättelser som helt står på egna ben och där det aldrig kommer en fortsättning. Här, i en populär och framgångsrik romanserie där jag med stor sannolikhet kommer att få svaren på de saker som nu lämnas hängande i luften i en kommande bok, känns slutet med dess frågetecken mindre lyckat.

Tänk dig att du ser en riktigt spännande film eller en för dig viktig idrottstävling på TV. Och plötsligt blir det strömavbrott, allt tar slut. Här och nu kan du inte få mer, du får helt enkelt vänta på att få veta hur det hela slutar. Visst skulle du väl bli både överraskad, lite irriterad och besviken? Det blev jag, även om jag på ett sätt kan uppskatta överraskningen! Nåja, jag får väl vänta in nästa bok, men det kan ju dröja ett år eller så...

Hur som helst, de 365 sidorna flyger förbi, Avdelning 73 är en rätt spännande och mycket lättläst berättelse med somliga bitar riktigt förutsägbara och annat mer överraskande. Det har gått en tid efter händelserna i boken Visning pågår.

Polisen Emma Sköld vaknar upp på sjukhus. Hon har legat i koma i fem månader efter en allvarlig ridolycka. Hon har missat merparten av sin halvårsgamla dotters uppväxt och har, även om minnet inte är vad det borde, en tydlig känsla av att olyckan var mer än en olycka, att det ändå fanns någon annan med henne på platsen där det hände. Emma ber kollegan Thomas Nyhlén att lite i hemlighet forska lite mer i saken. Nyllet som har ett mycket gott öga till Emma ställer såklart upp.

Emmas sambo Kristoffer har blandade känslor inför Emmas uppvaknande. Nu tvingas han ta tag i den barnpassningslösning han ordnat för att själv kunna jobba under Emmas tid i koma. För vad kan väl han om småbarn? Kristoffer har bett en före detta flickvän om hjälp och Hillevi har med glädje ställt upp och verkar ha klickat perfekt med lilla Ines. Nu, med Emma vaken och snart på benen igen (väl?) är det så klart dags att tacka Hillevi för utförda tjänster...

Hillevi är olyckligtvis allt annat än frisk. Hon är en ung kvinna som mist sitt eget barn och har vistats på psykiatrisk avdelning. Hon lever i tron om att Kristoffer och hon skall kunna leva med Ines tillsammans som en riktig familj. Och lilla Ines är ju faktiskt en riktig gullunge, en utmärkt ersättare för det barn hon förlorat...

Plötsligt är barnet försvunnet och Hillevi likaså. Och naturligtvis var Emmas ridolycka ingen olycka. Ja, det är de rätt självklara och väntade inslagen i berättelsen. Sen bjuder Sarenbrant på några lyckade överraskningar och så det där slutet som lämnar många frågor hängande i luften. Ah, jag vill ha svaren nu! Det här känns bara som en halv bok. Synd, men ändå utan tvekan värt en stark trea i betyg.




Sofie Sarenbrant: Tiggaren (Bookmark Förlag 2016)
Tiggaren tar vid där boken Avdelning 73 slutade. Det börjar med poliser som dödar tiggare, fortsätter med en polisbegravning och sen rullar det bara på med mer våldsamheter och stor tragik! Det här blev läsning svår att släppa. Tempot är högt, spänningen påtaglig och storyn bitvis ruskigt hemsk.

Ja, den rumänske tiggaren Soraya vaknar av ett ljud i natten och saknar sin uteliggarkamrat. Soraya ser två personer hålla fast hennes vän, en vän som helt klart fått nacken bruten. Då de här männen uppenbart inte kan vilja gott försöker hon smyga ifrån platsen, bara för att stöta ihop med en tredje person i mördargänget. En person som faktiskt är ingen mindre än självaste polismästaren Gunnar Olausson! Fast det vet ju inte Soraya som flyr för livet.

Javisst, Gunnar är trött på utlänningar, att hans fosterland invaderas av parasiter, folk som sitter och tigger och tar för sig av det Sverige har att erbjuda, saker som ju främst skall vara till svenskarna såklart. För att inte tala om de enorma mängder brott de är involverade i.

Tillsammans med ett par likatänkande underlydande smyger poliserna omkring i natten och slår ihjäl uteliggare som sedan avlämnas på lämpliga platser för mesta möjliga uppmärksamhet! Nu skall det väl stå klart att det gäller att passa sig om man är utlänning och uteliggare, att det inte är någon idé att resa till Sverige för att tigga...

Fast nu var det ju det lilla problemet med kvinnan som kom undan… Hon måste hittas och oskadliggöras till varje pris.

Hittas måste också den unga kvinnan Hillevi. Hon är allra minst en kidnappare, möjligen också en mördare. Nu har även hon smitit från polisen…

På annat håll sköter en polis en mycket hemlig privat utredning av polismästaren Gunnar. Någon är Gunnar på spåren och behöver samla otvetydiga bevis. Men vilken annan polis kan man egentligen lita på?

Sarenbrant bjuder i den femte boken om poliserna Emma och Nyllet på ultravåld á la A Clockwork Orange, hemligheter och överraskningar. Lättläst och oavbrutet spännande. Skall poliserna avslöjas och åka fast? Eller kommer de att hitta tiggarvittnet och tysta henne? Omslaget tycker jag inte är något vidare men berättelsen mellan pärmarna är desto bättre! 390 sidor.