Veronica Roth: Divergent (Modernista 2012)
(Divergent. 2012)
Platsen är nog Chicago en bit in i framtiden. Här lever människorna i grupperingar utifrån sina beteenden och grundläggande värderingar, så kallade falanger. Falangen De Ärliga ljuger aldrig, De Lärda är personer som älskar kunskap. De Fridfulla undviker allt vad våld och konflikter heter och De Osjälviska sätter alltid andras bästa först och främst. De Tappra må uppfattas lite som bråkmakare men de är samhällets soldater, de modiga, impulsiva, snabba till handling.

Tonåringarna Beatrice och Caleb Pryor och en massa andra ungar måste nu bestämma sig för vilken falang de vill tillhöra för resten av sina liv. Valet föregås av ett test som möjligen kan ge en viss vägledning.

Här är det dock inte frågan om att på sant Harry Potter-manér ta på sig en magisk trollkarlshatt som sedan talar om var man passar, nej i den här världen handlar det om injicerade droger och dataprogram. När det gäller just Beatrice fallerar systemet. Hon visar sig vara en divergent, en person som faktiskt kan passa in lika väl i såväl två som fler falanger.

Hon chockar alla när hon väljer att överge sin familj bland De Osjälviska för en framtid hos De Tappra. Alla som väljer De Tappra är dock inte välkomna i sällskapet, först vidtar en lång initieringsperiod där de inte fullt så tappra måste sållas bort.

Nu måste Beatrice snabbt lägga om stil från att alltid ha satt andras väl och ve främst till att tuffa till sig och ta för sig själv, och hur lätt är det? Nu är det dags att orädd ta sig an galna uppdrag och börja träna kampsport och vapenhantering! Är det verkligen något för henne? Har hon valt fel?

Starka individer premieras, klena ungdomar får lämna falangen och blir för all framtid en Falanglös, en person som lever i misär i slummen utanför den mycket starka falanggemenskapen.

Ingen kan verkligen lita på någon annan. Det är hård konkurrens om platserna på olika topplistor. Beatrice saknar sin familj och det ryktas om ett kommande uppror. En falang vill starta revolt och hetsa olika sammanslutningar mot varandra. I den här miljön visar det sig också livsfarligt att vara en divergent!

Japp, du känner igen upplägget. Detta är Suzanne Collins ”Hungerspel” om igen, men det funkar än en gång. Flera hundra sidors tester och träningspass känns kanske måttligt roande i längden men sakta tar det sig och slutet bjuder på ökad spänning. Allt avslutas förstås på sådant sätt att man bara måste läsa vidare i bok nummer två… 364 sidor att läsa för den som älskar tuffa umbäranden och omöjlig kärlek i en dyster framtida värld.

Veronica Roth: Insurgent (Modernista 2013)
(Insurgent. 2013)
Vem är vän, vem är fiende? Ja, det är inte lätt att veta, det bor en potentiell förrädare inom oss alla under rätt förutsättningar. Alla ljuger och bedrar…

Tris Pryor plågas av att ha dödat sin bäste vän. Dessutom är hon och några andra kamrater på flykt undan de oroligheter som råder. De Lärda och förrädare inom gruppen De Tappra har förklarat andra falanger krig. Divergenta personer är ett hot och måste infångas och oskadliggöras. Somliga vill ha mer makt och kontroll över andra än vad som är hälsosamt.

Sällskapet tar sin tillflykt till De Fridfullas högkvarter där de erbjuds en fristad. På ett villkor; att de rättar sig efter deras regler. Det dröjer naturligtvis inte länge innan Tris bryter dem och de måste ge sig av.

Våldsamma attacker, fysiska och simulerade, äger rum av och till, olika falangmedlemmar söker med ljus och lykta efter andra personer, av varierande anledningar. Efter många om och men inser våra huvudpersoner att anfall faktiskt är bästa försvar.

Olyckligtvis ser det ut som att unga Tris Pryor måste offra sitt eget liv för att andra skall få leva vidare. Det är ju på ett sätt riktigt sorgligt eftersom hon verkligen kärat ned sig i vännen Tobias ”Four” Eaton. Ja, det är en tuff och hård tillvaro för människorna i den här framtidsvärlden.

Mellan pärmarna ryms 382 sidor som jag inledningsvis upplever som sega och röriga. Det här är en direkt fortsättning på boken Divergent och jag har inte den bokens detaljer i färskt minne när jag börjar läsa. Alla personer och deras inbördes relationer och falanger är inte lätta att hålla reda på. Sakta men säkert tar det sig, men det här är ändå en rejäl bit sämre än den inledande delen. Skall allt knytas ihop i en framtida rafflande dramatisk avslutning eller blir det än mindre intressant i trilogins sista del? Ja, den som lever får väl se…

Veronica Roth: Allegiant (Modernista 2014)
(Allegiant. 2014)
Samhället är splittrat av våld och maktkamper. Falangtillvaron är på väg att upplösas. Undantagstillstånd råder. Ingen får lämna staden.

Men självklart finns det somliga som planerar att ge sig av ändå. Somliga vill även gärna se falangerna leva kvar. Den hemliga rörelsen kallar sig Allegiant, de allierade, de som står enade med gamla traditioner…

Tris, Four och somliga andra ger sig iväg och upptäcker nya platser, finner ett laboratorium och blir varse att precis alla ljuger och har hemligheter. Ingenting är ju vad man trott. Tris och Four blir till exempel gentestade och en av dem blir klassad som defekt! Ja, men det var ju en trevlig beskrivning…

Det visar sig finnas ett minnesserum som kan radera allas minnen. De styrande verkar ha kontroll på det och nu planerar somliga i Tris närhet att stjäla det… Det vore ju en tuff smäll för Byrån, dvs. de styrande, vilka de nu är… Menar man måhända Fours mamma Evelyn, diktatorn i trakten? Och är det egentligen så dumt med ett minnesserum? Vore det inte skönt att radera allt hemskt man upplevt och få börja om? Ja, skall det där serumet verkligen stjälas och förstöras eller helst släppas fritt?

Kan man ens vara säker på att det är frågan om ett minnesserum? Somliga påstår om att det istället är fråga om hemska, farliga preparat som kanske inte ens en divergent kan överleva…

Ja, lägg till detta romansen mellan Tris och Four, Fours fruktan för sin far, sina föräldrars maktkamp, Calebs stundande avrättning, serum, gentest och experiment hit och dit, skottlossning och explosioner, döda och överlevande… Den avslutande boken i serien är helt okej, med ett allt annat än väntat slut. 395 sidor.

Veronica Roth: Four (Modernista 2014)
(Four: A Divergent Collection. 2014)
På totalt 206 sidor kommer här fyra Divergent-noveller, samtliga med just Four, Tobias Eaton, i huvudrollen. I tur och ordning heter de Falangbytaren, Novisen, Sonen, Förrädaren och de tre första utspelas innan boken Divergent tar sin början.

Vi börjar med att följa Tobias när han lämnar De osjälviska för en plats hos De tappra, hur han bryter med den far som länge misshandlat honom och sakta men säkert tränar sig starkare och vinner alltmer respekt i sin nya falang. Hur han blir en av ledarna, en av lärarna...

I novellen Förrädaren möter vi så Tris, känd huvudperson från Divergent-trilogin. Den här berättelsen sammanfaller tidsmässigt med mitten av boken Divergent. Vi får första mötet mellan Four och Tris än en gång, den här gången dock från Fours perspektiv.

Sist efter de här fyra berättelserna kommer ytterligare några scener från Divergent, även de förstås beskrivna från hur de uppfattats av Four. (Förste hopparen – Tris! Passa dig, Tris. Du ser bra ut, Tris är vad de scenerna fått heta).

Somligt lite nytt, åter annat rätt bekant men lite annorlunda. Har du läst trilogin innan du läser detta, vilket ju är mycket troligt, känns nog det mesta igen så det blir kanske inte så höga poäng för originalitet. Fast det hela var lättsmält, lättläst, ja på det hela taget passar novellformen bra för Divergent-sagor som dessa.