Hans Rosenfeldt: Vargasommar (Norstedts 2020)
I norra Finland möts ryssar och finländare i en synnerligen blodig uppgörelse. Både knark och mycket pengar kommer på villovägar.

I skogen utanför Haparanda hittas en död varg som visar sig ha människorester i magen. Haparandapolisen försöker såklart ta reda på vem den döde människan är och offret visar sig till slut vara en ryss.

Och den mannen verkar utöver att vara vargföda ha blivit dödad i en trafikolycka. Alla de pengar och all narkotika han haft med sig försvinner plötsligt. Mannens mördare har plötsligt sett en möjlighet att tjäna en hacka.

Ja, i Haparanda händer det saker. Trafikolyckor med dödlig utgång, bombdåd, knivmord och skottlossning. Vanligt folk dras in i storyn när det visar sig att nästan vem som helst i staden vill åt mer stålar. Alla ljuger och bedrar, har hemligheter för varandra, måste nästan pyssla med något milt kriminellt för att få vardagen att gå ihop.

I huvudrollen poliskvinnan Hannah, 50+ år, hennes kollegor, älskare och äkta man. Och så förstås Katja, en ung hänsynslös rysk lönnmördare på jakt efter saknade pengar och narkotika.

En kriminalroman förlagd till Haparanda med en mogen poliskvinna i huvudrollen får väl sägas vara något hyggligt nytt i den svenska deckarfloran, men det snudd på fullkomligt otroliga familjedramat i avslutningen känns nästan som mer än jag kan köpa.

De 384 sidorna är hyggligt spännande och lättlästa men nog tycker jag att böckerna om Sebastian Bergman är bättre. Vi får väl se vart den här serien tar vägen framöver, för detta är såklart bara inledningen på en ny romansvit.