Tom Rachman: De imperfekta (Weyler Förlag 2011)
(The Imperfectionists. 2010)

”Enastående, varken mer eller mindre” kan jag läsa att New York Times recensent tyckte om boken. Jag nöjer mig med att säga att det här är en bra bok, en mycket, mycket lättläst berättelse, eller egentligen flera, att den känns fräsch och lite annorlunda mot annat man läst och att slutet kanske inte var helt i min smak. Mitt betyg får bli en mycket stark trea.

Ja, de 384 sidorna flyger verkligen förbi. Rachman har utnyttjat ett spännande grepp för att förmedla sin berättelse om vedermödorna hos de anställda på en tidning i Italien. Den amerikanske miljonären Cyrus Ott vill starta en engelskspråkig dagstidning i Rom, en tidning som skall spridas över världen. Så sker. Det är 1950-tal.

Femtio år senare kämpar tidningen för sin överlevnad. I elva kapitel får vi följa tio anställda och en läsare, en långtidsprenumerant. Var och en får de ett eget kapitel där man får insikt i personens liv och leverne. Det rör sig om både privatliv och arbetsrelaterade händelser, inte sällan lite av båda delarna, ofta mer av endera… Det blir nästan som att boken är uppbyggd av noveller, varje kapitel blir en ny historia.

Första kapitlet ägnas åt Lloyd Burko, tidningens korrespondent i Paris, som vill att sonen skall bjuda på en nyhet värd att skriva om. I kapitel två är det Arthur som skriver dödsrunor som reser iväg för att träffa en döende kvinna för att samla info till sin text.

Ekonomireportern träffar kärleken, korrekturchefen jagar felstavare och vill att bästa vännen skall få till en perfekt artikel. Redaktionschefen har en vänsterprasslande make, redigeraren Ruby känner sig ensam.

Ornella läser långsamt precis vartenda ord i varje tidning, en enda sida kan det ta tre veckor att ta sig igenom. Det leder till att hon lever i det förgångna. År 2007 är hon precis up-to-date med världshändelser från 1994.

I ett annat kapitel följer vi en ung korrespondent i Kairo ute på sitt första uppdrag, vi får också träffa nyhetschefen och därefter ekonomichefen som har oturen att på en långflygning över Atlanten få sitta bredvid en kollega hon just avskedat. I sista kapitlet kommer dagens chefredaktör Oliver Ott i fokus, även om han själv helst skulle vilja bli lämnad ifred.

En brokig skara individer delar med sig av sina liv. På något sätt har de alla alltså en koppling till den här 50-åriga tidningsredaktionen i Rom och somliga personer gästspelar lite i kollegors kapitel också, utöver att de spelar huvudrollen i sina egna delar.

Här ryms kärlek och avsky, glädje och sorg. Till och med ett mord dyker överraskande upp. Somliga brinner för sitt arbete, andra drömmer om att komma bort därifrån…