Terry Pratchett: Spännande tider (Wahlströms Fantasy 1999)
(Interesting Times. 1994)

På Motviktskontinenten hotar krig. Fem familjer slåss om makten i det Agateanska Imperiet och de är Hong, Sung, Tang, Fang och McSweeney. Nu kommer det från någon okänd i Imperiet ett meddelande till de styrande i staden Ankh-Morpork. Man ber om hjälp och skriver lite kryptiskt: Skicka genast hit den store trolllkarlen…

Hm, trollkarlen stavat med tre l, det finns bara en trollkarl som skriver sin titel så. Det Osynliga Universitetets trollkarlsministerium beslutar sig för att sända iväg Rensvind.

Frågan är nu bara om han verkligen är den store trollkarl som hjälpt dem förr och legenderna talar om? Och är han egentligen lämpad att leda den Röda Armén? Svaret blir naturligtvis både ja och nej. Det verkar faktiskt som att Rensvind med en osannolik tur ändå lyckas ta sig igenom och ur nästintill varje klurig situation han hamnar i.

In i storyn kommer också Cohen Barbaren och hans muntra lilla gäng av halvsenila, lagom döva krigare. Kan en handfull legendariska, men nästintill hundraåriga, män besegra ett helt lands trupper?

Spännande tider är 303 sidor fortsatta knasigheter i Skivvärlden. Rätt snart efter inledningen blir det i vanlig ordning bara ”för mycket” av allt, lite segt och rörigt, ja och faktiskt för långdraget. Jag tappar intresset och suget att läsa vidare långt innan allt är över, men slutför såklart bokläsningen. Och hur Rensvind ändå bevisar att han är den Store Trolllkarlen är faktiskt lite småskoj.




Terry Pratchett: Masker (B. Wahlströms 2001)
(Maskerade. 1995)

Häxorna Mormor Vädervax och Nanna Ogg behöver en ny kamrat, ja det är helt enkelt bäst med häxsällskap omfattande just tre personer. Kanske att Agnes skulle kunna göra dem sällskap, bli en del av deras trio?

Men Agnes har gett sig iväg mot Ankh.-Morpork. Hon skall fullfölja en dröm och försöka slå sig in vid operan! Japp, stadens Operahus är där vi hittar Agnes när hon söker jobb under artistnamnet Perdita X. Och tro det eller ej men hennes röstresurser ger henne en plats vid operan och snart står hon på scen. Eller kanske mer håller sig i bakgrunden, gömmer sig, men sjunger istället för andra kollegor i huvudrollerna.

Snart går det upp för många vid operan att stället är hemsökt. Det snackas om en vålnad, en fantom som smyger runt i byggnaden, påstås bo kanske uppe på vinden eller i källaren, en varelse för vilken loge åtta alltid står tillgänglig, en varelse som tydligen inte drar sig för att ta livet av somliga i ensemblen…

Och när nu affärerna går dåligt är det dessutom lockande för chefen att verkligen hyra ut den där oanvända logen trots allt.

Boken Masker är Pratchetts skruvade Skivvärlden-variant av klassiska berättelsen Fantomen på Operan och inledningsvis dras jag in i sagan på samma sätt som musikalen lockar. Men sen snurrar allt på, följer kanske inte fullt ut förlagan och berättelsen blir förstås så där knasigt rörig och spretande som alltför många andra i den här serien. Det som började så bra, värt ett (för mig) överraskande medelbetyg, tappar alltmer allteftersom och tja, helhetsbetyget får bli en stark tvåa. Det här slutade som en liten besvikelse, men jag måste förstås fortsätta läsa de andra böckerna i serien jag samlat på mig även om, ärligt talat, det helt klart visat sig gång efter annan att Skivvärlden i romanform egentligen inte är för mig… 269 sidor.




Terry Pratchett: På lerfötter (Wahlströms Fantasy 2004)
(Feet of Clay. 1996)

Här har vi Ankh-Morporks stadsvakt i fokus. Rumpenätt är en dvärg. Sergeant Kolon blir kidnappad. En annan kollega är en varulv och kanske, kanske är den fule och impopuläre Nobby rentav den rättmätige kungen av hela Ankh-Morpork!

Ledaren är i alla fall kommendör Samuel Vines och han blir ansvarig för att finna den eller de mördare som slagit till i staden och tagit livet av ett par äldre män. Ja, fler personer dör och det är nära att självaste Patriciern stryker med, förgiftad som han blivit.

Gemensamt för morden verkar vara förekomsten av stulen vit lera. Snart riktas misstankarna mot en golem, en magiskt tillverkad varelse av lera. Sådana finns det flera av i staden men golems förmår ju inte tänka själva utan kan bara göra som de blivit tillsagda… Ja, något lurigt är på gång. Kommer stadsvaktens medlemmar kunna lista ut hur allt hänger ihop?

De får 259 sidor på sig i en spretig historia som i mitt tycke börjar trist men lyckligtvis lyfter sig något. Fantasifullt som alltid är det och jag verkar inte kunna låta bli att läsa mer om Skivvärlden men samtidigt är jag uppenbarligen inte något större fan av romanerna…




Terry Pratchett: Svinvinternatt (Wahlströms Fantasy 2005)
(Hogfather. 1996)

Det är vinter och alla väntar på julafton och tomten. Nej visst, vi befinner oss ju i Ankh-Morpork i Skivvärlden, så glöm det där med jul och tomten. Det är kvällen före Grisvaktarafton och alla väntar på att Grisefar skall komma med sina grisar och släden och hoppa ned i skorstenar och lämna paket till alla snälla barn.

Så förskräckligt då att något verkar ha hänt självaste Grisefar. Han är borta och utan en Grisefar är världen kanske kommen till ett slut. För alltid. Något måste göras så den beniga figur vi känner som Döden spänner fast en kudde på magen, drar på sig röda kläder och ett lösskägg och agerar stand-in. Nu far Döden runt med släde, gullar med små barn och delar ut paket!

Dödens dotterdotter, guvernanten Susan, gör det till sin uppgift att försöka ta reda på vad som drabbat Grisefar. Hon får tampas med lönnmördare, tandféer och baksmällegudar.

Pratchetts skruvade skivvärldstolkning av tomten, julen och tillhörande traditioner är småfestlig och lockande så inledningsvis gillar jag verkligen detta. Vad skall det bli av det här? Ja, det blir som vanligt, storyn fylls med sedvanliga tokerier och plötsligt försvinner för mig den inledande julkänslan och mycket av magin. 290 sidor är väl många för att hålla allt intressant och humorn på en bra nivå hela vägen, men det blir en stark betygstvåa i alla fall.