Terry Pratchett: Små gudar (Wahlströms Fantasy 2001)
(Small Gods. 1992)

Det finns gudar som har många tillbedjare och gudar som har färre. Och det finns gudar som är fysiskt stora och de som är mindre. Den Store Guden Om är det många som ber till och nu har han valt att tala med Brutha. Men Brutha, den utvalde, är en enkel pojke som helst vill vara ifred för sig själv och bara jobba lite i klostrets trädgårdsland. När han nu hör den ”Den Store Guden Om” tala till honom blir han först skrämd, sedan ytterst förvånad. Den Store Guden Om visar sig vara en mycket liten sköldpadda! Det krävs en hel del övertalning för att Om skall bli trodd och Brutha bli hans språkrör till människorna.

Detta är berättelsen om Om och Brutha och deras kamp för att störta en korrupt kyrka som hävdar det oerhörda – att själva Skivvärlden är rund och roterar runt solen. Så löjligt. Alla vet ju att världen är helt platt och bärs upp av fyra elefanter som i sin tur står på en jättelik sköldpaddas rygg. Jag har skarpt ogillat flera av Pratchetts böcker om Skivvärlden men här är det faktiskt en rätt okej berättelse som det bjuds på. Betyget blir en stark tvåa för dessa 283 sidor.




Terry Pratchett: Levande musik (Wahlströms Fantasy 2000)
(Soul Music. 1994)

Självaste Döden söker tjänst hos Främlingslegionen och det blir hans dotterdotter Susan som skall ta över arbetet med att kalla de levande till den sista vilan. Susan kan göra sig osynlig och är inte helt på det klara med sin nya uppgift. Tvärtom verkar hon mer vilja låta folk få leva så länge som möjligt.

På annat håll i Skivvärlden är det annars mest nymodigheter som är i ropet. En älvisk bard, en dvärg och ett troll skapar Stenhård Musik av ett slag som ingen tidigare upplevt. Människornas sinnen förvrids och fantastiska toner strömmar ut i världen från musikanternas instrument. Somliga är de som insett att detta med musik är en livsfarlig sak som måste stoppas omedelbart och förbjudas. Lönnmördare kontrakteras för att helt enkelt ta livet av de populära musikanterna i Stenhård Musik.

Så in i den här berättelsen kommer alltså den nya Döden vid namn Susan. Här finns såklart även konkurrerande musikanter, instrumentförsäljare, skumma managers, fans, sura trollkarlar och en pulserande farlig rytm... Musik som lever sitt eget liv helt enkelt.

Detta är varken bättre eller sämre än så många andra Pratchettböcker jag inte riktigt förstått mig på. 311 sidor som börjar okej men som aldrig får det där lyftet för att få mig med på resan.