Lena Philipsson: I händelse av min död (en manual) (Norstedts 2022)
Lena Ph har kommit till insikt om att det vore trist att dö utan att folk verkligen fattat vem hon egentligen är så här skriver hon nu boken om sin egen historia, sitt eget kändisliv.

Jag tänker att det här blir underhållande, kul läsning av och om och med en omtyckt kändis som varit i rampljuset i typ 30 år. Jösses, det här blev något helt annat. Tur att hon skrev den här boken för den Lena som berättar om sig själv är uppenbarligen en helt annan person än vad jag trott. (Fast allt man ser på TV eller läser om i tidningarna kan man ju förstås inte alltid lita på. Eller så har hon som alla andra kanske bara förändrats lite som man gör när man lever livet och åren går?)

Det hela är sannerligen mycket lättläst men det är överraskande få inslag som beskriver något av allt det Lena gjort som folkkär artist genom decennierna. Melodifestivalen får några få meningar, Agent 006-plattan och den tillhörande showen likaså. Därtill är det några ord om enstaka intervju eller TV-inslag som av en eller annan anledning betytt lite extra, på gott och ont. Hon nämner Torgny Söderberg som sin livslånga mentor, vän och artistkamrat, men bortsett från det är boken i princip kliniskt fri från andra namngivna personer. Här får du inget smaskigt skvaller eller några dråpliga eller sura händelser tillsammans med andra kändisar beskrivna. Egentligen inte mycket om familj eller vänner alls.

Nej, bokens 256 sidor är i princip den inre resan och den känns stundtals mörk och dyster. Visst jobbar Lena hårt, är proffsig, har ordning och reda. Är väl förberedd, noga med detaljer. Men också blyg, tillbakadragen, vill inte stå i centrum. Jag läser det här och undrar över hur hon egentligen mår? Är hon ensam? Trött på och färdig med artistlivet? Mer sugen på att dra på sig mysdressen och avnjuta godis och ett glas vin hemma i soffan framför en film?

Ja, säg det. Det är i alla fall (rätt självklart egentligen) mycket mer till allas Lena Ph än vad gemene man kanske inbillat sig. Och det är på ett sätt förstås spännande att få något helt annat än vad man förväntat sig i en berättelse som detta och visst är det personligt och äkta hela vägen. Men kul blir det som sagt inte. Tvärtom känner jag mig själv nästan deppig för att hon verkar vara det. Det stillsamma, det lågmälda står i skarp kontrast till det energiknippe hon ser ut att vara på scen. Fast bokens omslag är ju ett festligt iögonfallande kollage från författaren så där glimtar det ju till en gnutta humor. Sen är det såklart väldigt synd att det bara är text mellan pärmarna, ett par sidor med foton hade ju verkligen livat upp. Märkte dessutom när jag var klar med boken att det var Lena själv som läst in berättelsen som ljudbok. Den tror jag kan vara exakt rätt version för att tillgodogöra sig storyn på bästa sätt, kanske bättre än att läsa den fysiska boken själv.