Iain Pears: Den fjärde sanningen (Brombergs 1999)
(An Instance of the Fingerpost. 1997)

Denna tegelstensroman på 710 sidor har jag haft stående oläst hur länge som helst i bokhyllan. Nu är den läst och jag blev inledningsvis glatt överraskad. Detta var ju faktiskt rätt intressant och spännande. Forskning och läkekonst i 1600-talets England! Och det höll god kvalitet hela vägen igenom bokens första del. Sen kom i princip samma berättelse om och om och om igen, med små variationer och variationerna var tyvärr inte så annorlunda att det kändes nytt och fräscht.

De fyra olika berättarna ger just sin version av det inträffade, och ja, det känns mest som upprepningar av inledningsberättelsen. Synd, för Pears var på väg mot en bra och annorlunda berättelse om 1600-talets Oxford, om den akademiska världen, vetenskap, politik och intriger.

Den första berättelsen ges av Marco Da Cola, en katolik från Venedig, en läkare som söker arbete i England och försöker rädda livet på en äldre fattig kvinna. Han träffar kvinnans dotter, den undersköna Sarah Blundy och ser henne bli misstänkt för ett förgiftningsmord på en högt uppsatt man. Och efter Da Colas berättelse under de första 200 sidorna, följer så ytterligare 3 beskrivningar av det som inträffat.

Jack Prescott söker rättvisa för de oförrätter som drabbats hans fader, John Wallis är kryptogramskrivare och matematiker och Anthony Wood är en berömd Oxford-antikvarie. Alla fyra rör de sig i Oxford, träffar varandra och har en eller annan koppling till Sarah Blundy och den mördade mannen. Alla har de sin syn på det som inträffat och ja, var Sarah verkligen skyldig?

Inledningsberättelsen som sagt helt okej, och av och till glimtar det till i de efterföljande skildringarna också, men som helhet blev detta väl segt, tycker jag. Omtalad och prisbelönt berättelse det här men jag måste ändå bjuda på underbetyg.