James Patterson: Den 1:a att dö (Prisma 2003)
(1st To Die. 2001)

Aj då. Tänker du bara läsa en bok av James Patterson skall det inte vara den här. Den gode Patterson som en gång radat upp riktiga toppböcker med berättelser om Alex Cross är numera så produktiv att hälften vore nog. Är det inte bättre att ha skrivit några få riktigt bra böcker än många dåliga? Ja, man kan undra. Patterson spottar tydligen ur sig romaner på löpande band numera och alla säljer de mängder med exemplar, huvudsakligen på grund av tidigare framgångar.

Nu för tiden lyckas han som ingen annan varva kanonböcker med riktigt usla sådana. Det här är en sådan mindre lyckad bok. Kanske är betyget 2 väl elakt och en svag trea mer rättvis, men tja, det här var en stor besvikelse. Att lyckas klämma in en prolog, en epilog och däremellan 126 kapitel på bara totalt 319 sidor vittnar visserligen om ett högt tempo i storyn. Varje kapitel är på 2-3 sidor så det är mycket luft på sidorna. Tyvärr är det tempo på bekostnad av djup. Karaktärerna beskrivs synnerligen schablonartat. Lindsay Boxer är polis, Cindy är journalist, Claire är rättsmedicinare och Jill åklagare. Ja, det är väl nästintill allt vi får veta om bokens huvudpersoner.

Det är Lindsay som berättar boken och hon är en olycklig singel som söker kärleken och just nu tyvärr fått en synnerligen ovälkommen diagnos av doktorn. Hon har en ovanlig, oftast dödlig, blodsjukdom. Så Lindsay jobbar för att sysselsätta sig och hålla tankarna borta från sin sjukdom. Nu är hon på jakt efter en rätt galen individ som roar sig med att mörda precis nygifta, lyckliga par.

När utredningen går långsamt bestämmer sig Lindsay för att tillsammans med sina väninnor bilda en hemlig kvinnlig mordklubb. Med de yrken kvinnorna har skall det väl kunna gå att få arbetet att flyta smidigare för alla? Jaha. Det var det hela. Det bjuds på några typiska Patterson-överraskningar men spänningen kopplar aldrig riktigt greppet. Det hela verkar handla mer om Lindsays kärleksliv och sjukdom än jakten på den uppenbart sjuke mördaren. Hur det här kunnat bli en riktig bestseller på amerikanska topplistor har jag svårt att förstå.




James Patterson: En 2:a chans (Prisma 2006)
(2nd Chance. 2002)

Kvinnliga Mordklubben är tillbaka! Det har gått några månader sedan hemskheterna i första boken i serien. Inte ett ord nämns om Lindsay Boxers sjukdom som nästan helt dominerat förra berättelsen och mycket lite sägs om hennes kärleksliv. Skönt. Här fokuseras det istället på en galen mördare och jakten på denne.

En 11-årig flicka skjuts ihjäl utanför en kyrka. En äldre änka mördas, även om det hela först ser ut som självmord. En polisman luras iväg till en förmodad brottsplats bara för att själv bli offret. Och självaste polischefen stryker med. Alla är de färgade. Hatmord? Rasism? Hämnd? Slump? En förövare eller flera, kanske rentav en grupp?

Lindsay Boxer är befordrad till kommissarie och leder utredningen. Vid sidan av poliskollegor tar hon hjälp av väninnorna; åklagaren Jill, journalisten Cindy och rättsmedicinaren Claire. Sakta men säkert riktas misstankarna mot ett tufft gäng brottslingar som kallar sig Chimaira. Mördaren ligger hela tiden minst ett steg före poliserna och drar sig inte för att försöka göra Lindsays väninnor till nya offer...

119 korta kapitel gör en hel bok på 288 sidor. Högt tempo, action utan krusiduller, enkla personteckningar och tyvärr endast måttlig spänning och få överraskningar. Det kan inte bli annat än medelbetyg. Men ändå ett steg i rätt riktning för det har tagit sig. Mordklubbens andra äventyr är bättre än det första.




James Patterson: 3:e graden (Prisma 2006)
(3rd Degree. 2004)

Kvinnliga Mordklubbens medlemmar Lindsay, Cindy, Jill och Claire är tillbaka i ett nytt äventyr och detta är tyvärr ett steg tillbaka om man önskar sig mer spänning och överraskningar än i seriens andra bok. Medelbetyg duger bra, men det är nästan i överkant. 264 snabblästa sidor med högt tempo.

Kommissarie Lindsay Boxer är ute och joggar när ett närliggande hus sprängs i luften. Mot alla odds lyckas Lindsay rädda en ung pojke ur infernot, men hans mor, far och hemhjälp avlider. Lillasystern saknas och polisen har nu både trippelmord och kidnappning att utreda.

Ett meddelande signerat August Spies anländer som berättar att han och hans gäng förklarat krig mot Folkets Fiender. Snart dödas fler mäktiga män och August Spies drar sig inte för att planera mord på en medlem i Kvinnliga Mordklubben. Lindsay Boxer och hennes kollegor jagar en gäckande seriemördare och ja, det blir bara måttligt intressant. Den här serien kommer nog inte att bli bättre än medioker. Synd.




James Patterson: 4:e julimorden (Prisma 2008)
(4th of July. 2005)

I den fjärde boken om Kvinnliga Mordklubben är det framförallt kommissarie Lindsay Boxer som är i huvudrollen. Övriga väninnor seglar kort förbi som obetydliga i det stora hela och tar inte mycket plats av bokens 303 sidor.

Det börjar med ett mord på en ung pojke i ett badkar och texten ”Ingen bryr sig”. Därpå följer en biljakt där Lindsay och hennes kollega till slut stoppar en svart Mercedes och blir beskjutna. I den skottlossning som utväxlas dödar Lindsay ett barn och blir snart stämd av de anhöriga för vållande till annans död, överdriven våldsutövning och tjänstefel. I väntan på rättegång flyr hon San Fransisco och söker lugn och ro i sin systers bostad i lilla idyllen Half Moon Bay.

Där lamslås samhället av en serie brutala mord. Gifta par knivmördas och det verkar vara en galnings verk. Dessutom tycker sig Lindsay se likheter i morden med ett eget aldrig uppklarat och 10 år gammalt mordfall som plågat henne svårt. Lindsay är utanför sitt tjänstedistrikt, under rättslig utredning och borde hålla sig lugn och koppla av. Självklart kan hon inte låta bli att försöka hjälpa till att klara upp brotten och naturligtvis vill hon kunna lösa sitt eget gamla olösta fall...

Bokens 146 kapitel far förbi i en rasande takt. Här läggs inte mycket tid på beskrivningar av annat än det mest relevanta och det bjuds på både mördarjakt och rättegångsdrama. Personligen tycker jag att den sistnämnda utdragna processen är den minst lyckade delen men jag bjussar ändå på ett medelbetyg. Ett par timmars lättsmält underhållning för stunden är detta och har du gillat tidigare delar blir du ju inte besviken. Patterson kan dessutom bjuda på en överraskning eller två mot slutet...