James Patterson & Candice Fox: Black & Blue (Bookshots. 2016)
Det börjar med att Harriet Blue spöar upp en våldsverkare som verkar klara sig undan straff och sen somnar hon gott innan hon nästa dag tar sig an jobbet som polis igen.
Man hittar ett kvinnolik nere vid floden och Harriet förmodar att det rör sig om ett nytt offer för George River-mördaren, tidernas värste sexsadist och seriemördare. Men se där har hon fel, det här är något helt annat. Harriet får utreda fallet med en ny kollega, Tate Barnes, olyckligtvis för Harriet poliskårens mest hatade person, en man som mördat i unga år och tydligen kommit undan med det. Som Tates partner blir Harriet själv plötsligt en utstött, illa omtyckt kollega också.
Det hela blir ett fall om kidnappning och mord och två fattiga själars desperata jakt på stålar. Harriet gör sitt allra bästa för att lösa fallet men kan inte sluta drömma om att fånga in George River-galningen. Varför alla ber henne att hålla sig undan den utredningen kan hon bara inte förstå. Det måste vara fråga om något slags diskriminering…
Efter bara 156 sidor är sagan slut och då har läsaren fått sig till livs den allra första berättelsen om polis Harriet Blue. I skrivande stund finns det sen ytterligare fyra romaner om denna kaxiga, driftiga, boxande poliskvinna. De vill jag såklart också läsa för det här var helt ok, en bra start på en ny serie. Stark betygstrea.
James Patterson & Candice Fox: Never Never (Century. 2016)
För att inte polis Harriet Blue skall lägga sig i utredningen om George River-mördaren skickas hon iväg långt ut på vischan, ut i Never Never, ökenlandskapet i västra Australien utanför Kargoorlie. Där har en gruvarbetare försvunnit, allt man hittat är en del av mannens fot i munnen på en vildhund. Harriet får en ny kollega i Edward Whittacker och de båda lär sig samarbeta och jaga en galen mördare som gömmer sig någonstans i gruvsamhället eller närmsta ödemarken…
Ja, när de båda poliserna väl anlänt till platsen har ytterligare personer försvunnit. Men det är ingen som hetsat upp sig så värst för det, alla har de haft anledning att ge sig iväg frivilligt. Fast Harriet Blue är övertygad om att de försvunna finns mördade nånstans djupt i gruvan och ställer till rabalder för att få snoka vidare. En galen soldat roar sig med att spela otäcka spel med sina offer och skjuter gärna av en kroppsdel eller två från distans…
Jovisst ser du, en okänd prickskytt pangar på och bland gruvpersonalen finns såklart diverse våldsverkare, knarklangare och andra med hemligheter. Harriet Blue tänker stoppa galningen, ja faktiskt alla skitar som ställer sig i hennes väg! 115 kapitel, 338 sidor, lättläst spänning i högt tempo. Stark betygstrea, Blue är en trevlig bekantskap, jag tänker genast läsa vidare i serien.
James Patterson & Candice Fox: Fifty Fifty (Century. 2017)
Polisen har George River-mördaren i fängelse men Harriet Blue är övertygad om de fångat fel person. Upprörd och förbannad slår hon ned en advokat och blir förvisad ut på vischan. Nu skall hon under en kortare period vara polis i Last Chance Valley istället. Harriets partners från tidigare berättelser, Tate och Edward, börjar samarbeta och söker på hemmaplan vidare efter den verklige mördaren, för nu har denne kidnappat ett nytt offer, en ung kvinna i ett parkeringsgarage. Dock tydligen inte det ursprungligen tänkta offret för hon kämpade sig fri och flydde. Nu har man ett överlevande vittne!
I lilla Last Chance Valley detonerar en bomb och polischefen dödas. Man har hittat en dagbok späckad med texter om planer på olika terrordåd, hyllningar till andra mördare och en massa kom-ihåg-tips och tricks. Är boken äkta eller inte? Vem eller vilka smider onda planer, och varför? I det lilla samhället frodas hemligheter, främlingsfientlighet och rasism. Somliga invånare är rädda, andra förbannade eller ja, bara galna. Tillvaron blir våldsam och livsfarlig för alla våra tre huvudpersoner.
Över 130 korta kapitel driver upp tempot och ökar på spänningen mot slutet. Samtidigt blir det också lite frustrerande när man efter bara ett par lästa sidor plötsligt byter fokus, hoppar vidare och följer en annan nyckelkaraktär på en helt annan plats ett par blad. Och sen när det blir spännande där, dags att hoppa vidare till nästa huvudperson osv. Ja, spänningen finns där men det blir samtidigt lite splittrat, upphackat, med tvära kast. Men okej då, detta är väl ändå den mest spännande Harriet Blue-berättelsen hittills. 382 sidor.
James Patterson & Candice Fox: Liar Liar (Century. 2018)
Georges River-mördaren är på flykt och lämnar nya offer efter sig. Harriet Blue är fast besluten att fånga honom, rentav mest sugen på att skipa egen rättvisa kanske. Plötsligt kör hon sitt eget race och är nästintill precis lika efterlyst som mördaren själv. Motarbetad av sina forna kollegor är hon ute på ett slags katt-och-råtta-jakt, men det är lite oklart vem som är katten och råttan. Georges River-mördaren är fast besluten att få Harriet är lära känna honom på djupet, att få henne att verkligen förstå honom. Han leder henne till olika platser och roar sig med att ta livet av hennes gamla bekanta…
Det sker även mord inne i polishuset så nånstans har mördaren tydligen en samarbetspartner. Frågan är bara vem? Tate och Edward, mer kända som Tox och Whitt, samarbetar med Harriet men kanske betydligt mindre med andra poliskollegor. Ja, grabbarna är snart ute i kylan de också, går sina egna vägar. Det är såklart inte helt ofarligt eller bra alla gånger.
340 sidor berättelse och sen info om författarna och andra Patterson-titlar. Som helhet en helt okej saga men kanske att jag gillar upplägget med Harriet som en jagad ensamvarg lite mindre. Ja, detta är väl den svagaste storyn i serien hittills.
James Patterson & Candice Fox: Hush Hush (Century. 2018)
Efter sitt beteende i jakten på Georges River-mördaren har Harriet Blue åkt in i fängelset. Nu är hon inlåst bland andra kvinnliga brottslingar och det är såklart inte en ofarlig tillvaro, som gammal polis hon är.
Lyckligtvis har en av hennes värsta fiender utanför murarna fått problem och kommit på andra tankar. Högste polischefen Joe Woods behöver faktiskt Harriets hjälp. Hans dotter och dotterdotter saknas, verkar ha blivit kidnappade. Och Joe har förstås många fiender och dottern ett förflutet som knarkare. Precis vad som helst kan ha hänt.
Harriet Blue släpps tillfälligt ut ur fängelset enbart för att hitta polischefens släktingar och hon drar igång ett sökande med polisvännerna Tox och Whitt. Tillsammans utgör de en polistrio med en hel del skit i bagaget, saker som ställt till det för dem förr. Frågan är om de ens är poliser numera? Hur som helst, med polischefens välsignelse för stunden har de rätt fria händer…
Fast Harriet Blue tänker inte enbart hjälpa polischefen. Det har skett mord i fängelset också. Den trevliga fängelsedoktorn har dödats och Harriets bästa vän är den mest misstänkte mördaren. Harriet måste rentvå sin gamla fängelsekamrat och hitta en mördare inne i fängelset, trots att hon numera befinner sig på utsidan.
Efter 370 sidor är sagan slut, och kanske, kanske är detta det sista vi ser och hör från Harriet Blue och hennes bekanta. Lite trist kanske, men samtidigt i så fall en passande avslutning på serien.