Carol O’Connell: Mallorys orakel (Wahlström & Widstrand 1995)
(Mallory’s Oracle. 1994)
Kommissarie Markowitz tar den unga tjejen på bar gärning i samband med ett bilinbrott. Det är högst oklart om flickan är 10, 11 eller 12 år gammal men hon verkar leva ensam på gatorna och det är väl ingen bra tillvaro för en liten flicka. Markowitz tar med sig den tuffa flickan hem och snart är hon på riktigt herr och fru Markowitz dotter. Mer än tio år senare har Kathleen tagit sig namnet Mallory och är kanske den allra tuffaste snuten i stan, en polis precis som sin far. Mallory är lång, blond och vacker, skicklig med pistol och närmast en trollkarl vid datorn, en riktig hacker.

Två äldre kvinnor har hittats mördade. Nu har man ett tredje offer och tillsammans med henne finns även ett fjärde, nämligen självaste poliskommissarien Markowitz. Det är möjligt att han verkligen vetat vem mördaren var men nu verkar han ha gjort ett förfärligt och fatalt misstag. Utredaren kom visst mördaren för nära och har nu fått betala priset.

Mallory tänker finna sin faders mördare men kan kanske inte utreda pappans dåd som officiell polis. Hon slår sig samman med vännen Charles och kan via deras konsultbolag utföra nödvändiga diskreta efterforskningar. Man söker en mördare bland offrens efterlevande och inbillar sig att nästa offer kan vara en annan rik, äldre kvinna i samma gäng som de föregående offren… Japp, unga män och gamla tanter måste förhöras, kanske skyddas?

Ytterligare några manliga poliskollegor kring Mallory är med i sagan, men så värst mycket av vår huvudpersons förträfflighet får vi kanske inte ta del av. Visst är hon i hög grad en riktig ensamvarg men ett så värst tungt lass drar hon väl inte i den här berättelsen. Det hela tuffar på rätt stillsamt och utan nämnvärd spänning. Jag hade förväntat mig mer av allt, action, drama, tempo, så detta blir lite av en besvikelse. Skall helhetsbetyget vara en mycket svag trea eller en okej tvåa? Bara 306 sidor men de känns som fler…

Carol O’Connell: Mannen som ljög (Voltaire Publishing 2008)
(Utgiven både som The Man Who Lied to Women och The Man Who Cast Two Shadows. 1995)
Poliskvinnan Mallory är död men det visar sig vara fel. Offret som mördats mitt på dagen i parken bär bara gamla kläder som en gång varit Mallorys. Ytterligare mord mitt på blanka dagen gör Mallory och kollegorna väldigt sugna på att hitta en mördare.

Till slut ringar man in ett antal misstänkta män. Är det Harry som med sitt ekonomiska fifflande behövt mörda ett vittne eller en älskarinna? Kanske är mördaren domare Heart? Han drar sig ju inte för att misshandla sin hustru och nog är det kanske något skumt med hans gamla mammas död också? Och den blinde Eric då, han vars fru blev påkörd och dog. Kan han kanske ha fått en knäpp och börjat mörda?

Och vad pysslar den unge polisen Palanski med? Är han korrumperad?

För att inte tala om familjen Riccalos problem. De är snudd på övernaturliga. Flygande pennor och vältande glas. Är det sonen Justin som har nån udda förmåga? Alla i familjen verkar anklaga varandra och vara rädda för de andra. Extra obehaglig är situationen för att unge Justin förlorat både sin mor och den efterföljande styvmodern de senaste åren. Kvinnorna har dött och nu fruktar styvmamma nummer 2/hustru nummer 3 för livet. Men är det maken eller pojken som vill se henne död? Mallory måste finna ut huruvida det rör sig om trolleritrick eller verkliga spökerier. En himla tur är det att hennes vän Charles kan hjälpa till också.

Länge, länge tycker jag att detta är precis lika segt och trist och ospännande som föregående bok i serien men så, mot slutet, tar det sig och blir bättre, mer spännande. Till slut landar helhetsbetyget på en halvbra trea med viss svagare anstrykning. Men ändå på alla sätt en hel del bättre än första boken. Fast visst, jag skruvade ju ned förväntningarna rätt rejält också. Mallory må målas upp som en originell karaktär i kriminalgenren men ärligt talat, hittills finns det ju inget som får detta att sticka ut särskilt positivt. Det här är väl kanske okej, men inte så mycket mer. 378 sidor.

Carol O’Connell: Dödens sköna konst (Voltaire Publishing 2008)
(Killing Critics. 1996)
Kroppsdelarna tillhörande en konstnär och en dansös dyker upp som ett konstverk på ett galleri. Knarkaren Oren Watts erkänner och åker i finkan för dådet.

Mer än 10 år senare är Oren en fri man och återigen påträffas en död konstnär på ett galleri i staden. Förvisso inte på exakt samma galleri men väl på ett tillhörande samma ägare. Mysko.

Återigen hamnar förstås Oren Watts i fokus men det finns de som inte litar på hans gamla erkännande. Här kan man ha fångat fel mördare då för länge sen, och var inte Oren skyldig då är han troligen inte skyldig nu. En av dem som inte köpte Oren som mördaren var Mallorys pappa, och nu tänker Mallory lösa nutidens mord och finna sanningen om det gamla dådet.

Andrew barrikaderar sig på varuhuset Bloomingdale’s tak och roar sig med att skrika på folk nere på gatan, håna i hans tycke fult klädda personer. Han super till och myser i sin ensamhet som modeterrorist.

Emma Sue låter sig fettsugas långt mer än läkarna rekommenderar och Mallory utmanar en olympisk mästare i fäktning på, just det, fäktning. Och så har vi självaste polischefen som ber Mallory lägga ned sitt snokande i det gamla dubbelmordet på galleriet… Varför?

Det kan man inte tro men det mesta verkar till slut hänga samman. Kanske. Just de allra sista sidorna tycker jag blir rätt bra men hela 445 sidor på vägen dit blir en alltför långdragen historia. Det är kanske inte superdåligt det här, bara nästan. Å andra sidan är det ju inte märkvärdigt spännande heller. Nja, nej, O’Connells Mallory-böcker är nog inget för mig, fast lite nyfiken är jag allt på om stackars Charles förälskelse i Mallory nånsin skall utvecklas till något konkret… En svag betygstrea. Eller varför inte en tvåa?

Carol O’Connell: Ängel av sten (Voltaire Publishing 2008)
(Utgiven både som Stone Angel och Flight of the Stone Angel. 1997)
Mallory lämnar bricka och tjänstepistol i New York och ger sig ut på vägarna. Efter en tid jagar Charles Butler efter henne som den kärlekskranka beundrare han är. Han finner Mallory i lilla Dayborn, Louisiana där hon sitter inlåst i häktet, misstänkt för inblandning i både det ena och andra. Vicesheriffen har fått en hjärtattack. En man har misshandlats (kanske med ett piano) och annan har mördats (kanske med en sten). Mallory säger förstås inte ett ord och en vacker dag har hon rymt…

Charles bekantar sig med trakten och blir chockad över att se en stenstaty föreställande Mallory på kyrkogården, en stenängel med ett litet barn i famnen. Fast kvinnan är inte Mallory utan Cass Shelley, det är flickan som är Mallory. Hon har tydligen återvänt till hemtrakterna efter 17 år för att söka sanningen om moderns mord och hitta en mördare. Eller flera. Cass verkar ha blivit stenad till döds…

Och så har vi autistiske pojken Ira, en skulptör och den nye vicesheriffen Lilith som Mallory förresten är övertygad om inte är en polis alls. Och så förstås de hängivna själarna i New Church-församlingen. Det blir tältmöten och väckelseträffar och insamlade pengar och… ja, kanske också botade sjuka? En av kyrkans män har just mördats och en ny karismatisk herre har nu klivit fram i offrets ställe och tagit ledarrollen. Men är det en kyrka eller är gänget bara en komplett galen sekt?

Från New York kommer polisman Riker för att söka efter Mallory. Livet i den lilla staden rullar på och till slut blir tillvaron livsfarlig. Mallory tänker inte ge sig och trots att hon är på rymmen tänker hon ändå söka sanningen och stoppa onda figurer. Det börjar rätt annorlunda och det känns bra och välkommet. Seriens fjärde saga ger mer info om den mystiska Mallory och tar sig sakta men säkert. Även det är mycket välkommet då sagan är lång, 463 sidor. Lite fart och fläkt vill man ju ha och man får det också. Till slut har utbölingarna från storstaden en hel hätsk mobb efter sig. Kulorna viner… Ängel av sten är väl seriens bästa berättelse hittills.

Carol O’Connell: Blues för Louisa (Voltaire Publishing 2009)
(Utgiven både som Shell Game och Magic Men. 1999)
En magishow slutar i ett misslyckande när trollkarlens trick går fel och han dör. Under en parad genom staden smäller en stor ballong och folk börjar skrika om att det är Mallory som dragit sitt tjänstevapen och skjutit den… Aj aj aj, öppna eld på allmän plats och skjuta vilt, inte bra alls. Det blir förstås ett himla väsen om detta och Mallory hävdar förstås sin oskuld men mest för döva öron…

Det hela blir en 519 sidor lång historia där Mallory sätter fokus på ett gäng gamla män, mer eller mindre framgångsrika trollkarlar allihop. Vänskapen går tillbaka till andra världskriget men som det skall visa sig så är det kanske inte äkta vänskap för alla. Och Malakhai låtsas som att hans döda hustru ännu lever trots att ingen kan se henne, men saker rör sig ju och man känner hennes doft. Är allt bara fejk? Och var det kanske inte så att hans hustru Louisa hade en affär men en annan man i sällskapet? Ja, kanske var det Malakhai som dödade sin egen hustru? Eller kanske inte, det var ju så hemska dagar under kriget med hotande tyskar som letade efter utlänningar och potentiella spioner överallt…

Mallory har svårt att finna de bevis hon vill åt men drar sig inte för att själv luras. Den här gången har hon dock fantastiskt skickliga misstänkta motståndare emot sig. Inget går att lita på för de här herrarna är proffs på att vilseleda. Nej, inget är kanske vad det verkar?

Det är fuskspeglar och dolda linor, fingerfärdighet, dolda mekanismer och hemliga utrymmen. Och riktiga pistoler slutar fungera och fuskpilar blir dödliga vapen. Vem vågar ordna en trollerishow? Vem kommer att överleva? Finns det en mördare bland trollkarlarna eller är Mallory helt vilse i sina egna teorier?

Ja, magitemat är starkt så detta åker direkt upp på medaljplats över romaner jag läst med mycket trollerifokus. Men bitvis är det lågt tempo och berättelsen hade kanske vunnit på att kortas 100–150 sidor, i alla fall i mina ögon. Seriens femte bok är väl i alla fall den bästa, så här långt. (Eller var den föregående likvärdig eller rentav något bättre?) I skrivande stund finns i alla fall minst sju Mallory-titlar till men vad jag vet saknar de svensk översättning. Jag tror jag får vara färdig med Mallory här. Med halvsvaga betygstreor som mina bästa betyg på somliga titlar var väl detta egentligen inte riktigt värt besväret…