Håkan Nesser: Människa utan hund (Albert Bonniers Förlag 2006)
Det lackar mot jul och familjen Hermansson skall ha storkalas, ett 105-årsfirande. Karl-Erik skall fylla 65 år och dottern Ebba 40. På de första drygt 100 sidorna bekantar vi oss med den rätt dysfunktionella familjen.

Rosemarie har vaknat upp och insett att antingen hon eller maken måste dö. Karl-Erik har självsvåldigt lämnat ut deras gemensamma bostad till försäljning och nästintill helt gjort klart med ett köp av en fastighet i Spanien. Sonen Robert har skämt ut sig för hela nationen i en TV-sänd såpaserie.

Och nu samlas alltså hela släkten för ett enda stort dubbelfirande. Somliga hemligheter avslöjas, andra skall fortsatt ligga djupt fördolda. Ett tag i alla fall.

Så en afton går 35-årige Robert ut och kommer inte tillbaka. Men killen är vuxen, har sina egna bekanta att umgås med och demoner att hantera, det finns väl inga större skäl till oro. Men situationen skall strax förvärras. Redan nästan kväll är det barnbarnet Henrik, 19 år, som ger sig ut under kvällen och han kommer inte tillbaka han heller.

Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti kommer in i storyn på sida 184 och det blir han som tar huvudansvaret för att utreda försvinnandena. Det går sådär…

Efter drygt 300 sidor berättelse är det nu inte december utan augusti och då gör en syster som städar ur sin döda systers bostad ett fynd som möjligen kan ge Barbarotti i alla fall en liten pusselbit att lägga till mysteriet med de saknade släktingarna.

Bokens 525 sidor må börja rätt stillsamt, utan så mycket mer än beskrivningar av familjen Hermansson, lite snack släktingar emellan, deras tankar och så. Sakta men säkert växer boken. Nesser får mig att gilla polisman Barbarotti alltmer och fram växer en sagolikt hemsk historia, otäck och tragisk. Jag är kanske inte 100 % nöjd men den avslutning som serveras men visst, medelbetyget är givet och med en Barbarotti i fler böcker läser jag gärna vidare i den här kriminalserien.




Håkan Nesser: En helt annan historia (Albert Bonniers Förlag 2007)
Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti befinner sig på Gotland med sin stora kärlek Marianne. Semestern har just börjat när han öppnar gammal medtagen post. Barbarotti har fått ett brev av någon okänd. Brevskrivaren meddelar att denne kommer att begå ett mord och uppmanar polisen att försöka stoppa det hela.

Det blir naturligtvis så att Barbarotti måste avsluta sin semester i förtid för att ta sig an det här mystiska fallet men trots att brevskrivaren avslöjat sitt tänkta offer kommer polisen försent. Den där namngivna Erik har redan mördats!

En tid senare, ett nytt brev. Den här gången en kvinna som ny måltavla. Polisen gör vad de kan, men förgäves.

Parallellt med de här mordutredningarna läser vi en dagbok. Det verkar vara mördaren själv som skrivit och nu berättar… Några olika sällskap svenskar har visst stött på varandra i samband med sina semestrar i Frankrike och nu börjat umgås. Något hemskt har visst inträffat…

Och i nutid, många år senare, så verkar de behöva dö, en i taget, de där svenskarna som varit tillsammans i Frankrike sommaren 2002. Mördaren är såklart en i gänget men något om detta, svenskgänget och en semester i Frankrike, vet såklart Barbarotti och kollegorna i Kymlinge ingenting.

När den här brev- och dagboksskrivande mördaren även börjar sända brev till tidningarna börjar det osa hett kring poliserna, och Barbarotti i synnerhet. Vad händer? Går en mördare lös? Hur kan polisen inte lyckas skydda namngivna personer? Och varför får Barbarotti själv de här meddelandena?

Ja, det blir en mycket, mycket svår och mystisk utredning. Innan de 588 sidorna är till ända har dock en möjlig lösning presenterats, och då från rätt oväntat håll. Utöver polisarbete blir det en hel del privatliv skildrat med Gunnar, hans tankar och familjen. Kan det bli ett giftermål med Marianne? Skall han sluta som polis? Flytta från Kymlinge? Kan han stå ut med att dottern Sara är i London och sönerna i Danmark?

Och hur är det nu med Vår Herre? Barbarotti är inte övertygad om Guds existens utan köpslår med honom han inte säkert tror på och fortsätter med sitt poängsystem…

Andra boken i serien bjuder, jämfört med den första, på mindre sorg och elände och mer av spänning och mystik. Tempot är högre och jag läser gärna vidare i den här bokserien. Sakta men säkert har jag sugits in i Kymlingetillvaron…




Håkan Nesser: Berättelse om herr Roos (Albert Bonniers Förlag 2008)
Den tredje boken i Barbarotti-serien är den klart bästa så här långt, fast frågan är om den verkligen hör hemma i min deckare/thriller-genre. Det här var lågmält, en stillsam grå vardag som tuffar på, människor som möts, ja det hela kan väl bäst beskrivas som mysigt och gulligt. Rörande blir det också. Och kriminella handlingar lyser faktiskt med sin frånvaro.

Tyvärr, får man väl säga, börjar det dock efter en stund kännas som att det här mysiga och gulliga nog inte kan vara för evigt.

Och visst är det väl så. Några hot, överfall och mord blir det allt på de här 511 sidorna, men det är nästan som att de inte spelar någon roll, samtidigt som de förstås spelar all roll i världen. Ja, det går inte att göra annat än att riktigt njuta av Nessers nya bok, hur eländigt det än blir… Eller blir det verkligen det?

Kriminalinspektör Barbarotti själv är dock mest en bifigur i romanen, han gör entré först på sidan 243 och då med gips runt benet. Inspektören har ramlat ned från ett tak och landat illa i en skottkärra! Den här gången fokuserar han mest på att utreda klotterbrott och det blir främst kollegan Eva Backman som sköter Roos-fallet även om det allra först blir Barbarotti som blir involverad…

Ja, de första ca 250 sidorna handlar således ej om inspektören. Istället stiftar vi bekantskap med Ante Valdemar Roos, en trist och grå herre på 59 år. Herr Roos är gift för andra gången, har en egen vuxen son han inte träffat på 10 år och unga styvdöttrar som fortfarande bor hemma och som han inte riktigt förstår sig på. Livet ter sig sorgligt eländigt. Han trivs inte på jobbet, kollegorna och chefen är dumma, förhållandet med Alice går på tomgång, han saknar vänner, hobbys, någon mening i tillvaron…

Så en dag, med den tipsrad han haft i över 50 år och aldrig vunnit något på, vinner han plötsligt nästan två miljoner! Herr Roos säger inget om detta till någon, han säger bara upp sig från sitt jobb, köper en stuga i skogen och fortsätter låtsas som ingenting. Han ger sken av att gå till jobbet, men njuter istället av egen tid i sin lilla fristad. I det lilla torpet kan han sova middag, lösa korsord, vara helt för sig själv utan några krav på sig från omgivningen. Härligt!

På annat håll har vi 21-åriga Anna Gambowska, en ung flicka på glid, involverad med fel pojkvän och droger, nu boende på behandlingshem, en tillvaro som inte passar henne alls. Med nätt packning och sin gitarr lämnar hon stället… och stöter ett tag därefter på just Ante Valdemar Roos.

Det är när Alice, herr Roos hustru, kontaktar Barbarotti och ber honom leta efter hennes försvunne man som berättelsen lite byter skepnad och blir en lagom lugn kriminalroman. Ja, det här är bra hela vägen men den första halvan är bäst, snudd på magisk, en story man verkligen sugs in i. Usch, det här blev ju riktigt hemskt.




Håkan Nesser: De ensamma (Albert Bonniers Förlag 2010)
Fjärde delen i Barbarottiserien är den längsta hittills, 583 sidor, och det är alldeles för många. Visst är berättelsen helt okej, lagom lättläst och intressant men ärligt talat, det händer inte mycket, inte i början.

Rickard träffar Tomas på ett fik i Uppsala, grabbarna skall göra militärtjänst på orten och mötet blir startskottet på en lång vänskap. Kamratgänget utökas med pojkarnas respektive flickvänner samt Tomas syster och hennes kille.

. Så en dag upptäcker en man som rastar sin hund en kvinna nedanför ett stup i skogarna utanför Kymlinge. Det är en av tjejerna i Uppsalagänget och hon är död.

Trettiofem år senare är samma Kymlingebo ute och rastar en ny hund, och vad upptäcker han nu om inte ännu ett lik! Den döde visar sig vara Germund Grooth och för 35 år sedan var han också med i det där Uppsalasällskapet!

Gunnar Barbarotti och Eva Backman blir poliserna som utreder Germunds dödsfall. Har han snubblat och dött? Avsiktligt hoppat och tagit livet av sig? Rentav blivit knuffad? Ja, hela situationen framstår förstås som extra mystisk när poliserna upptäcker kopplingen till ett annat mystiskt fall, ett nära nog identiskt sådant för 35 år sedan. Nej, det här kan väl varken vara slump eller olycka? Eller?

Berättelsen De ensamma tuffar på, den hoppar i tiden och vi läser om Rickard och Tomas och hur vännerna umgås i Uppsala, studerar och söker arbete. Samtidigt i nutid är somliga av dem alltså döda, andra nästan framme vid pensionen. Barbarotti och Backman läser gamla polisutredningar och ställer frågor till de inblandade…

Länge, länge rullar allt bara på, egentligen ingenting händer någonstans, allt är ett mysterium, de många sidorna en välskriven transportsträcka. Så 360 sidor in lyckas Nesser med några få rader förändra precis allt. Fruktansvärda händelser inträffar både då och nu. Spänningen stiger markant och allt kan gå precis hur som helst. Och det gör det!

Nessers avslutning är oväntad men fullkomligt trovärdig. Det går inte att säga annat än att boken har en stark, gripande och tragisk avslutning. Två tredjedelar okej, en tredjedel riktigt, riktigt bra. Med en kortare startsträcka hade betyget blivit bättre.




Håkan Nesser: Styckerskan från Lilla Burma (Albert Bonniers Förlag 2012)
Sverigedemokraten Raymond, 29 år, hittas död i sin bostad, troligen förgiftad. På bordet står resterna av en middag för två. Någon okänd har tillbringat tid tillsammans med den döde strax innan Raymonds frånfälle. Det blir polis Eva Backman som tar sig an det här fallet.

Gunnar Barbarotti får ta hand om fallet med styckerskan från Lilla Burma. Ellen Bjarnebo klubbade ned sin make med en slägga, styckade honom i bitar och hamnade i fängelse. Det var 1989. Hon återvände till gamla bekanta trakter när hon släpptes fri drygt 10 år senare. Ellens liv gick vidare, hon fann en ny man. Så en dag fick hon anmäla även honom som försvunnen. Arnold skall ha satt sig på sin moped och åkt iväg för att köpa en tidning. Man fann hans moped i ett kärr men aldrig Arnold…

Nu har det gått fem år till och av någon anledning har Barbarottis chef satt honom på det här gamla och mycket kalla fallet. Vad sjutton skall Barbarotti göra med det här? En man som försvann för fem år sedan… Är det styckerskan som tagit livet av make nummer två? Men varför i så fall? Tja, det är väl bara att börja jobba. Det är så mycket som är obegripligt här i livet…

Den som följt Barbarotti i den här bokserien får precis som den gode polisen själv en riktig chock i bokens början. Ja, Nesser inleder bokseriens sista roman på absolut värsta sätt men det blir en rätt bra historia ändå. En helt okej och passande avslutning på en trevlig romansvit. 445 sidor.