Jo NesbÝ: Törst (Albert Bonniers Förlag 2017)
(TÝrst. 2017)

Oslopolisens team av snutar som jagar mördare leds av specialutredare Katrine Bratt. Från Kripos kommer Truls Berntsen in som ny medlem i gänget, så gör även grabben Anders Wyller, en rätt färsk snut. De båda bildar ett omaka par och den förstnämnde av dessa män är måhända fortfarande en korrumperad snut. Ja, Katrine är inte säker på om Truls är helt pålitlig, hade nog inte velat ha honom i sin grupp om hon fått välja, men vad göra när självaste polismästaren Bellman ger order? Ja, Bellman och Berntsen har ju ett förflutet ihop och tvingas numera mer eller mindre motvilligt hålla varandra om ryggen för att alla deras hemligheter inte skall komma fram.

Harry Hole drömmer mardrömmar om den mördare han inte lyckats få fast, mannen med demontatueringen, Valentin Gjertsen. Och nu är nog mördaren i farten igen. Någon tömmer kroppar på blod, verkar dricka det som en vampyr. Är det Gjertsen? En skrämmande bitanordning med järntänder ser hursomhelst ut att vara instrumentet som använts för att punktera halsar...

Jo, Valentin Gjertsen är i sanning med och mördar igen men än en gång lyckas Nesbö framgångsrikt lura både läsaren och Harry Hole och de andra brottsutredarna fram och tillbaka vad gäller den sanna hjärnan bakom dåden.

Som vanligt i Nesbös kriminalromaner är det mördare som skall fångas och snutar som intrigerar för egen vinning. De 585 sidorna är lättlästa och spännande, men efter den här utmärkta kriminalseriens förträffliga tionde del Polis är detta inte riktigt i samma klass. Bara nästan...




Jo NesbÝ:Kniv (Albert Bonniers förlag 2019)
(Kniv. 2019)

583 sidor är kanske några för många, det dröjer lite innan det tar sig på riktigt men när det gör det är det med besked! Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt när det hela griper tag i mig på allvar men kanske är det någonstans efter att den andre eller tredje möjlige mördaren presenterats... Ja, då inser jag att vad som helst kan hända, det hela kan ta vilken riktning som helst. Och det gör det.

Nesbö får till en överraskande vändning eller två och än mer imponerande, en suveränt väl sammanhängande avslutning trots många inblandade och olika sidospår. Allt knyts ihop väl, allt spelar roll i det stora hela och allt känns bara riktigt, riktigt bra!

Fast det börjar inte så bra. Nej, inte alls. Harry Hole vaknar upp, bakfull, blodig och utan att veta vad han gjort och hur han kommit hem. Japp, Hole är igång med drickandet på allvar igen. Han har blivit utsparkad av Rakel, plockats bort som utredare på jobbet...

Så sker ett mord och Harry tänker inte ge sig innan han hittat den skyldige. Och det bara måste vara Svein Finne, just frisläppt från fängelset, mannen som Harry en gång själv skjutit och fångat, mannen vars son Harry dessutom dödat. Harry Hole tänker sätta dit honom, kosta vad det vill...

Men det verkar till slut inte vara Finne. Eller? Det verkar förresten inte vara misstänkt nummer två heller. Kanske inte ens den tredje personen som kommer i fokus i utredningen. Det är då det mesta börjar peka mot Harry Hole själv! Men han skulle förstås aldrig ha kunnat utföra just det här mordet. Om han nu helt enkelt inte varit för full...

Oj, oj, dramatiskt värre. Vilken tur att Harry Hole har en hjärna vass som en kniv! Det här var inte dumt alls.