Grant Morrison & Dave McKean: Batman: Arkham Asylum 15th Anniversary Edition (DC Comics 2004)
Världens genom tiderna bäst säljande grafiska novell från december 1989 faller mig faktiskt inte alls i smaken. Visst gillar jag både Batman och Jokern och storyn från Morrison är egentligen helt okej, det är McKeans illustrationer jag har svårt för. Den här typen av konstnärligt målade serier känns inte som min grej alls. Visst skall det vara mörkt och dystert i Batmans värld, än mer så kanske när vi nu rör oss i korridorerna på dårhuset Arkham Asylum bland diverse galningar och mördare, men allt känns för surrealistiskt, drömlikt, otydligt. De meningar som Jokern uttalar är inte heller omedelbart lätta att läsa då de återges i röd/vit text.

Enstaka sidor eller serierutor är förstås riktigt utmärkta även i mitt tycke men helheten, nej. Kolla gärna upp Dave McKeans sätt att måla serier på Internet och bilda dig en egen uppfattning. Det här är verkligen något att antingen gilla eller ogilla, och måla serier beskriver faktiskt hans sätt att illustrera albumet bättre än att säga att han ritat bilderna.

Nåväl, Batmans värste fiende Jokern låter höra av sig inifrån dårhuset där han suttit inspärrad. Det har varit ett upplopp bland internerna, Jokern är fri, liksom resten av patienterna. Det är dags för Batman att komma på besök annars kommer Jokern och de andra att mörda hela den ordinarie personalstyrkan…

Batman kan förstås inte säga nej till ett sådant krav och står plötsligt öga mot öga med sina allra värsta motståndare. På de ca 125 sidorna serieäventyr stöter vi på Jokern, Killer Croc, Clayface, Scarecrow, The Mad Hatter och flera andra karaktärer. Det är upp till Two-Faces singlade slant att avgöra om Batman kommer att släppas fri eller tvingas dö innanför murarna.

En rätt spännande story som sagt, i mitt tycke en mindre lyckad återgivning i färg och form. Efter själva serieberättelsen kommer sedan 68 sidor maskinskriven text. Här återges hela berättelsen igen såsom den ursprungligen var tänkt att vara, av författaren Morrison, den här gången i form av originalmanuset med kommentarer till illustratören, förklaringar kring symbolism och annat. Somligt som ratats tidigare i processen nämns också.

Eftersom jag tyckte att serien i sig blev lite väl mystisk välkomnar jag på ett sätt manuset så att jag kanske tydligare får grepp om händelserna men känner mig samtidigt lite besviken. En grafisk novell där mycket mer än en tredjedel av innehållet utgörs av enbart text lurar förstås den som förväntar sig enbart serier mellan pärmarna. Efter manuset kommer sedan ett drygt dussin sidor med svartvita skisser och ett efterord.