Michael Moorcock: Elric av Melniboné (Äventyrsspel 1988)
(Elric of Melniboné. 1972)
Elric är en intressant fantasykaraktär. Han sitter på sin rubintron i landet Melniboné och är lätt uttråkad. Hälften av undersåtarna gillar honom som han är, mänsklig. Andra halvan tycker att han gott kunde ta för sig mer, ge sig ut på korståg, röva och stjäla och se till att Melniboné åter blir den stormakt det en gång var.

Men Elric vill ta det lugnt och tänker först, handlar sen. Något som retar upp den onde kusinen Yyrkoon som är en handlingarnas man och som inte gör någon hemlighet av att han traktar efter mer makt och rubintronen. Frågan är om Elric kan stå emot sin kusin. Elric är albino med vitt hår, ljus hy och röda ögon, och fysiskt klen. Endast magi, örter och starka kraftdrycker håller honom vid liv. Inte blir slitningarna mellan Elric och Yyrkoon mindre av att Yyrkoons syster, den vackra Cymoril, är Elrics käresta.

Ja, dagarna går och en dag har Yyrkoon väntat länge nog. Dags att ta makten. Sagt och gjort. Elric slängs i sjön, Cymoril kidnappas. Men Elric är segare än man kan tro. Han sluter en pakt med Kaosfursten Arioch, återvänder till de levandes skara och tar upp kampen med sin onde kusin.

Det här är fantasy när den är som bäst. Och Elric kan tyckas vara en mes, men en cool sådan i så fall. 173 sidor. Drakar och Demoner-serien #5.

Michael Moorcock: Elric på ödets hav (Äventyrsspel 1989)
(The Sailor on the Seas of Fate. 1976)
Elric har omvänt den onde Yyrkoon och räddat sin älskade Cymoril. Dags för nya äventyr.

Han lånar ut Rubintronen och ledarskapet för Melnibonéerna till den nu djupt ångerfulle Yyrkoon, lämnar tillfälligt Cymoril och ger sig ut på ett års kringflackande resor till havs. Han hamnar i en massa hemska situationer han aldrig skulle klarat sig levande ur om han inte kunnat kalla på Kaosfursten Arioch, men inte ens Arioch vill ställa upp hela tiden. Och vad kräver han egentligen av Elric för sina tjänster?

Elric slår och hugger sig fram i livet med sitt magiska svärd, Stormbärare, som ibland lever sitt eget liv och dricker offrens själar, allt för att ge extra kraft till den klene bäraren. Det dödas monster, samlas skatter och är full fart hela tiden. Inte riktigt den kanonbok som ettan var, men nära nog. 173 sidor. Drakar och Demoner-serien #15.

Michael Moorcock: Vita Vargens öde (Äventyrsspel 1989)
(The Weird of the White Wolf. 1977)
Även om boken bara är ca 130 sidor tunn tog det tid att ta sig igenom de senaste berättelserna om Elric och hans runsvärd. Det är tyvärr förbaskat många stavfel i texten och ibland saknas hela ord och halva meningar vilket förstås är synnerligen irriterande. Boken uppdelad på några olika kortberättelser av högst varierande kvalitet. Riktigt spännande bitar varvas med trista, ointressanta stycken. Ibland innebär kapitelindelningen rätt tvära kast i storyn, stora hopp i tiden. Men, men...

Elrics år till sjöss är till ända, det är dags att återvända hem. Han har förstått att den tillförordnade ledaren för Melniboné, kusinen Yyrkoon, på nytt gripit makten och dessutom har full kontroll över sin syster, Elrics älskade Cymoril. Nu har Elric fått nog. Yyrkoon skall stoppas en gång för alla och Cymoril räddas. Elric tuffar till sig, far hem, drar sitt svärd mot kusinen.

Och så går det som det går. Eländes elände och stor sorg för Elric. Inget annat att göra än att lämna landet och dra ut på nya äventyr. Ja, som sagt, blandad kompott, därför medelbetyg. Drakar och Demoner-serien #12.

Michael Moorcock: Slottet vid världens kant (Äventyrsspel 1990)
(The Vanishing Tower. 1970)
Elric av Melniboné är ute på äventyr med polaren Månskimmer. Han försöker som tidigare att finna mål och mening med sitt liv nu när han genom egen försorg haft ihjäl kvinnan han älskade. Med det själatörstande svärdet Stormbärare i hand skall Elric den här gången finna och besegra den onde magikern Theleb K´aarna. Men Theleb är en för mäktig motståndare, särskilt nu när Elrics hjälpare, Kaosfursten Arioch, väljer att inte ställa upp och komma till assistans.

Elric träffar den vackra Myshella men mister även henne, slåss tillsammans med gamla vännen Rackhir, bågskytten, och reser genom tid och rum. Och överallt drar han sitt svärd och blodet flyter. Elric lever vidare men verkar inte gladare för det. Tja, Elric är en annorlunda och intressant karaktär, men det ena äventyret liknar det andra. Det här spänner över 140 sidor och det går en röd tråd genom boken, det här är inte som i någon tidigare bok uppdelat på spretande kortnoveller. Drakar och Demoner-serien #20.

Michael Moorcock: Det svarta svärdets bane (Äventyrsspel 1990)
(The Bane of the Black Sword. 1977 )
Här kommer tre nya Elric-äventyr. Fyra handelsmän gillar inte den femte. Han är för rik, håller låga priser och får alla kunderna. Han måste stoppas. De fyra vill ha hjälp av Elric av Melniboné som säger nej, det är inget uppdrag för honom. Fast när han får höra att köpmannen skyddas av trollkarlen Theleb K´aarna blir det en utmaning som han inte kan motstå. Och så möts Theleb och Elric för sista gången...

I andra berättelsen träffar Elric den vackra prinsessan Zarozinia, blir förälskad och beslutar sig för att hans kringflackande dagar är över. Han hänger undan svärdet Stormbärare och tar det lugnt. Men i det tredje äventyret så nalkas förstås våldet hans bostad. Eldens Härold är på väg, med magiska bundsförvanter och onda tjänare. Högst motvilligt måste Elric åter dra sitt själstörstande svärd.

Epilogen, de sista 30 sidorna, handlar om den röde bågskytten Rackhir som skall rädda staden Tanelorn. Den sista berättelsen är väl rätt trist, men Elricstoryn som håller hög klass genom alla äventyren, är lättläst och spännande. Rejält med dueller med svärd och magi. 156 sidor. Drakar och Demoner-serien #25.

Michael Moorcock: Elrics sista strid (Äventyrsspel 1991)
(Stormbringer. 1977)
Äntligen skall meningen med Elrics liv uppenbaras. Nu i denna den sista Elricboken (nåja, många år senare kom det visst fler böcker) skall hans uppgift på jorden avslöjas. De onda Kaosgudarnas kraft växer, de goda Laggudarna är i underläge. Elric har ställt sig på Lags sida. Men...

Elric har fått sin kvinna Zarozinia bortrövad. Hon är tagen av Kaos´ mörka krafter och det som krävs för att Elric skall kunna få henne tillbaka är att han lämnar ifrån sig sitt svarta svärd Stormbärare. Elric skulle gärna bli av med det hemska svärdet, men han behöver det ju för att få kraft att orka leva...

Ett orakel talar om för Elric vad han har för uppgifter att ta sig an och japp, det är väl bara att lyda. Elric skall bland annat ta en sköld från en jätte, sno ett horn och väcka sovande drakar. Och inte nog med det. Elric måste dra sitt svärd mot sin tidigare välgörare Kaosfursten Arioch som inte direkt hjälpt Elric på senaste tiden...

Efter 221 sidor är Elricsagan slut och då har Elrics svärd krävt många liv. Både vänner och fiender har strukit med... och Elric han...

Ja, det händer förstås massor. Här blixtrar svärden, pilar avlossas, drakar sprutar eld, de döda lever, man färdas till häst, i luften och till havs. Rätt varierande men ändå lite tyngre, segare och svårare läsning än förra boken. Eller också var jag bara lite okoncentrerad när jag läste... Fast det här är ju inte på nåt sätt dåligt, inte alls. Elric är synnerligen speciell och hans äventyr originella och actionfyllda. Sällan eller aldrig har väl en riktig hjälte fått lida så svårt. Drakar och Demoner-serien #31.