Stephenie Meyer: Om jag kunde drömma (B. Wahlströms 2009)
(Twilight. 2005)
Hos alla bokhandlare jag besökt den senaste tiden har man haft massiv reklam för den fjärde boken i Stephenie Meyers romantiska vampyrserie. Jag måste erkänna att del 1-3 gått mig helt spårlöst förbi så när jag nu funnit den inledande berättelsen på bokrea var jag såklart tvungen att kolla vad allt ståhej handlat om...

Detta kan väl mest liknas vid bokversionen av ett av avsnitt av den småroliga TV-serien Buffy – The Vampire Slayer. Ni vet, den som handlar om ett gäng skolungdomar, deras vardagsliv och bekymmer med kärleken och där somliga skolbarn och vuxna i omgivningen är vampyrer och andra inte. Japp, det är väl storyn i ett nötskal även här.

17-åriga Isabella Swan (Bella) flyttar till den lilla hålan Forks för att bo hos sin pappa (och tillika stadens sheriff). Rätt snart tilldrar hon sig flera killars beundrande blickar. Själv har hon bara ögon för klasskamraten Edward Cullen. Vid deras första möte verkar han rentav hata Bella trots att de knappt hälsat på varandra men det dröjer inte länge förrän Edward kan visa upp en helt annan sida av sin person (person och person, nåja). Bella funderar på om inte Edward kan vara något av en superhjälte. Han är underbart vacker, snabb som blixten och uppenbart stark som en oxe. Därtill ganska ljushyad till kroppsfärgen och ofta tillsammans med ett gäng lika bleka, kraftfulla, eleganta och både beundrade, hatade och fruktade skolelever.

Tja, Bella får snart veta att killen hon älskar är en vampyr. Edward å sin sida är förvisso snudd på odödlig och hundratalet år äldre, men han älskar sin Bella ändå. Här har du således en bok på 443 lättlästa sidor om snudd på omöjlig kärlek. Kan detta förhållande verkligen fungera, en icke-sovande nattens varelse och en 17-årig vanlig människotjej? Ja, det är väl bara att läsa och se efter...

Varje sida genomsyras av kärlek, kärlek och mer kärlek, så mycket att hälften hade räckt. Här finns inga sidoberättelser och inte mycket till otäck spänning. (Synd faktiskt). Bella accepterar väl snabbt och enkelt att pojkvännen är en vampyr och det enda som verkar skrämma henne är att pojkvännen skall göra slut…..Romantiskt? Jodå. Spännande? Jo, lite. Detta är lika delar smågullig kärlekshistoria och pinsam vampyrkliché. Dracula vänder sig i sin kista! Så här mesiga kan inte vampyrer vara……eller….? Jag kommer förstås att läsa vidare i serien för att se vart det hela tar vägen, men detta är långt ifrån ett mästerverk. Okej blir betyget men det får räcka så.

Stephenie Meyer: När jag hör din röst (B. Wahlströms 2009)
(New Moon. 2006)
Bella fyller 18 år och är faktiskt äldre än sin pojkvän Edward. Ja, om man bortser från det faktum att han faktiskt är en vampyr och har levt i århundraden. Lite motvilligt har Bella gått med på att fira födelsedag tillsammans med Edward och hans vampyrsläktingar i familjen Cullen och det hela håller på att sluta i katastrof. Bella skadar sig och börjar blöda och inte kan alla vampyrerna motstå härligt doftande och färskt människoblod.

Edward tvingas inse att förhållandet med Bella som människoflickvän till en vampyr aldrig kan fungera. Hela familjen Cullen flyttar från staden Forks och Bellas liv rasar samman. Efter veckor och månader i total misär och apati tvingas hon inse att livet trots allt måste gå vidare utan Edward. Hon tar upp bekantskapen med den lite yngre indiankillen Jacob. Bella ser i Jacob en trevlig kamrat, Jacob ser en tjej han vill vara tillsammans med.

I skogen finns farliga björnar, eller är det kanske rentav varulvar? Ja, plötsligt är Bellas liv synnerligen komplicerat igen och det utan kärestan... 451 lättlästa sidor far snabbt förbi. I vampyrgenren är detta en lättviktare till bok, som kärleksroman betraktat är mycket så rosaskimrande präktigt och gulligt att hälften vore nog. Visst, jag kommer att följa berättelsen till slut, men den här storyn tilltalar nog yngre tjejer allra mest och bäst.

Stephenie Meyer: Ljudet av ditt hjärta (B. Wahlströms 2009)
(Eclipse. 2007)
Triangeldramat fortsätter på 530 nya sidor. Edward älskar Bella. Jacob älskar Bella. Edward och Jacob avskyr varandra. Bella älskar Edward. Beträffande hennes känslor för Jacob är de något oklara. Hon gillar honom, men älskar? Jo, kanske faktiskt, men även om så skulle vara fallet är känslorna ändå starkare för Edward. Det är Edward hon vill ha, Bella har bestämt sig.

Men det finns små bekymmer och stora problem. Bella må vara en vanlig tonårstjej, en människa, men Edward är en blek, urstark och nästintill odödlig vampyr. Jacob å sin sida är också allt annat än vanlig. Han kan förvandlas till en stor, hårig varulv. Och varulvar och vampyrer är som bekant naturligtvis dödsfiender.

Relationen mellan Bella och Edward skall inom kort fördjupas. Edward pratar om bröllop vilket faktiskt skrämmer Bella. Hon har däremot inga problem med att planera för att snarast efter skolavslutningen ta det stora steget och låta sig förvandlas från levande människa till en odöd blodsugare för att verkligen på allvar få vara med sin älskade Edward.

Olyckligtvis lurar elaka vampyrer i faggorna. Det verkar dra ihop sig till krig mellan olika vampyrfamiljer och Edwards släkt tvingas liera sig med sina dödsfiender – varulvarna. Allt för att skydda Bella som på något sätt verkar ha blivit de onda vampyrernas fiende…

Det är väl bara att konstatera att man måste ha blivit riktigt helsåld på föregående böcker i serien och den här kärlekssagan mellan Edward och Bella för att gilla den här tredje delen. Som 40-årig man är jag kanske inte riktigt i den huvudsakliga målgruppen, men vad tusan, en bra bok är en bra bok.

Detta är dock inte märkvärdigt bra. Visst blir det en småspännande fajt med vampyrer och varulvar men den dröjer. Först väntar typ drygt 400 sidor transportsträcka och sen slutar allt med flera obesvarade frågor, så det är väl bara att läsa vidare. Det kommer jag att göra för jag vill veta hur det hela går, men den här delen var rätt händelsefattig. Mycket text, lite hjärta, även om allt har ett rosaskimrande ljus av gulligull över sig. Lättläst och lättsmält hur som helst.

Stephenie Meyer: Så länge vi båda andas (B. Wahlströms 2009)
(Breaking Dawn. 2008)
Så var den slut, den fjärde, den tjockaste (559 sidor) och sista delen i serien om tonårstjejen Bella och hennes pojkvän vampyren Edward. Skönt! Jag förstår verkligen inte den enorma framgången med dessa romaner, det är ju precis på håret att man kan kalla dem okej! Bella kan ju inte riktigt vara helt frisk med sin önskan om att själv bli vampyr på heltid och trots en massa varulvar och vampyrer överallt, varför blir det aldrig speciellt spännande? Varför känns de aldrig riktigt farliga? Detta är för slätstruket och oförargligt.

Fast Meyer anstränger sig lite extra den här gången, i inledningen i alla fall. Det hela börjar med ett riktigt giftermål mellan Bella och Edward, men när det kommer till själva transformeringen från människa till vampyr så kommer det saker emellan…

Här bjuder författaren på en fräsch överraskning för en stund men så dyker den så typiska transportsträckan upp i berättelsen igen. Det blir flera hundra sidors väntan på den stora slutstriden mellan familjen Cullen med vänner och de otäcka, elaka Volturi.