Val McDermid: Dödslagen (Anamma 1993)
(Deadbeat. 1992)

Kate Brannigan är privatdeckare i Manchester. Hon är mitt uppe i ett fall rörande piratkopierade klockor när killen hennes drar med henne ut på konsert och efterfest. Pojkvännen Richard räknar med att få vara den som skriver rockstjärnans biografi. Istället blir det Kate som blir kontrakterad för att finna rockstjärnans försvunna ex-kollega. Hans skivkarriär har inte varit sig lik sedan hans inspiration och medkompositör försvann.

Så Kate ger sig ut och letar, finner kvinnan som varit nere i knarkträsket och tagit sig upp, presenterar henne för den gamla vännen och allt blir som en saga? Inte!

6 veckor efter att de gamla vännerna börjat samarbeta igen påträffas kvinnan mördad i rockstjärnans hem. Mördaren måste vara någon av medarbetarna kring stjärnan. Är det sekreteraren, älskarinnan, agenten, studieteknikern eller någon annan? 220 sidor elegant spänningsroman full med träffsäker humor, ibland ganska svart.




Val McDermid: Glashus (Anamma 1995)
(KickBack. 1993)

Jaha, Kate Brannigans andra fall i bokform och det var väl sådär att läsa om, måste jag säga. Jag vägde länge för och emot betyget 3 och betyget 2 och ja, du ser, det bidde en tvåa. Jämför man med den första boken i serien kan man inte bli annat än ganska grymt besviken. Det är fortfarande riktigt välskrivet och i allra högsta grad trovärdigt. Men spänningen är långt borta och fallet, eller rättare sagt, de olika fall Kate tar sig an är tyvärr ganska trista.

Att läsa om lurendrejerier i tomtmäklar/snickarbranschen var inte kul utan snarare sövande och tungt att ta sig igenom bitvis. Fast McDermids serie är på nåt sätt läsvärd ändå. Annorlunda om inte annat. Tyvärr är humorn som gjorde bok ett till en pärla mer sällan framträdande nu och det är också något att bli lite besviken på. Vi får stifta bekantskap med Kates vän kriminalreportern Alexis, men inte mycket ser vi av Kates pojkvän Richard. Fast vad tusan, det är ju Kate som är stjärnan. 220 sidor.




Val McDermid: Crackjakt (Anamma 1995)
(Crackdown. 1994)

"Kate Brannigans tredje fall" står det på omslaget och det stämmer. Sedan tidigare finns fall ett och två utgivna med titlarna Dödslagen resp. Glashus. Det här är den sämsta delen av de tre och inget du läser utan att ha läst de båda första.

Kate Brannigan är privatdetektiv i Manchester. Fall ett handlade om musiker, nummer två om byggfolk och husmäklare. Nu är det i knarksvängen vi rör oss. Den här gången börjar det med att Kates pojkvän Richard hjälper henne med ett bedrägerifall i bilbranschen men snart nog tas av polisen när han kör runt med en massa knark i bilen. Han hamnar förstås genast i fängelse. Oskyldig, hävdar han att han är och Kate har ingen anledning att inte tro honom.

Hon måste luska i detta och att få fast de skyldiga är inte helt lätt. Inte helt roligt heller att läsa. Val McDermid låter Kate ibland vara ganska rolig, ironisk, bitsk och vissa repliker och tankar kan man skratta åt, men som hel bok är detta ganska trist läsning. Inget vidare tempo och som jag redan sagt, inget du läser om du inte redan läst om de tidigare fallen. Har du gjort det är du redan bekant med Kate och Richard och då blir det ju förstås en extra dimension till storyn. Och den blir kanske lite bättre bara därför.... Annars, undvik. 223 sidor.




Val McDermid: Blå gener (Anamma 1997)
(Blue Genes. 1996)

Har för mig att jag slaktade McDermids tredje bok om privatdetektiv Kate Brannigan, Crackjakt. Men nu kom revanschen, för det fjärde fallet är inte ett utan tre uppdrag och de är spännande och intressanta allihop.

Det börjar med att Kate har satt in en falsk dödsannons för sin pojkvän för att kunna avslöja en liga med gravstensbedragare. Tyvärr ramlar pojkvännen in när hon fått kontakt och förstör planerna att avslöja dem denna kväll. Pojkvännen Richard å sin sida har släpat med sig ett par musiker hem som vill ha Kates hjälp att ta reda på vem som saboterar deras spelningar. Och Kates lesbiska väninna Chris är med barn, men doktorn som utfört den olagliga befruktningen mördas och därmed har Kate Brannigan fått ytterligare ett fall att ta sig an. Har du inte tänkt att läsa serien om Brannigan från början till slut utan bara testa en bok är detta den hittills bästa. 249 sidor.




Val McDermid: Stjärnspådd (AlfabetaAnamma 2002)
(Starstruck. 1998)

Privatdetektiv Kate Brannigan har öppnat egen firma, Brannigan & Co. Hon är lika tuff och kaxig som tidigare, är fortfarande ihop med Richard och har ett konstant behov av pengar. Som vanligt för Kate blir det flera fall som måste lösas i princip samtidigt. Alla vännerna sätter sin lit till Kate när de fått problem.

Kollegan Donovan är ung, stor och svart och sköter sitt jobb som delgivningsman utmärkt. Skraja vita människor ringer ordningsmakten så fort de ser den färgade bjässen i sina bostadsområden och rasistisk polis är snabba på att bura in honom. Datasnubben Gizmo har hittat kärleken på Internet och skall snart träffa sin tjej i verkliga livet för första gången. Dennis har efter en massa stökigheter lämnat brottets bana, eller håller i alla fall sin verksamhet inom gråzonen. Plötsligt är han misstänkt för mord.

Alla dessa vänner måste Kate hjälpa och ovanpå detta har hon ett eget fall att lösa. Landets största såpaskådis, Gloria Kendal, har utsatts för hotelser och anställt Kate som livvakt. Nu får Brannigan kliva in bakom kulisserna på TV-inspelningen av succéserien Northeners. Och där finns rivalitet, någon som läcker manushemligheter till pressen och en mördare...

Ja, nu förstår du hur fullt upp huvudpersonen har det och hur tempot är i boken. Allt ovanstående och lite till på 272 sidor. Mer relationer och vardagsslit än våld och spänning. Kate Brannigan-serien är verkligen inte som de andra thrillers McDermid skrivit. Det här är bra utan en massa otäcka våldsinslag. Annorlunda alltså...