Alistair MacLean: Attentat vid Athabasca (Forum 1986)
(Athabasca. 1980)
Oljeborrningen i Prudhoe Bay i Alaska och vid Athabasca River i Kanada utsätts för attentat och hotelser. Dermott och Mackenzie får som utredare i säkerhetsbranschen i uppdrag att avslöja skurkarna. Ja, det sker olika sabotage och explosioner på anläggningarna och den enda rimliga förklaringen är ett insiderjobb, att någon anställd plötsligt valt att förstöra för sin arbetsgivare och sina kamrater… Men vem? Och varför? Ja, det bryr jag mig egentligen inte om, det här var inte speciellt bra, kanske MacLeans allra sämsta berättelse? 312 sidor.

Alistair MacLean: Dödens flod (Forum 1984)
(River of Death. 1981)
Tyska SS-officerarna von Manteuffel och Spaatz reser till ett kloster i Grekland och hämtar hem kistor med mynt, juveler och andra värdeföremål, allt värt en ansenlig summa. Sen stjäl von Manteuffel hela den tyska förmögenheten, lastar den ombord på en ubåt och försvinner. Kvar står Spaatz och kastar förbannelser över den forna kamraten och lovar att hämnas… Men åren går.

Företagsledaren och mångmiljonären Joshua Smith har i 30 år haft ett speciellt guldmynt som sin talisman. Nu berättar bekantingen Hiller att han sett att äventyraren John Hamilton faktiskt har ett exakt likadant mynt. Dessutom påstår Hamilton att han faktiskt funnit Den försvunna staden. Smith blir förstås eld och lågor och det sätts samman en expedition som skall ge sig in i Brasiliens djungler för att hitta den legendomsusade staden och dess rikedomar…

Det blir resor med svävare på alligatorfyllda floder och turer med flygplan och helikoptrar över det stora landet. Det blir möten med ormar, kannibaler, infödingar med giftpilar och en del pang-pang med gevär. Skall ens sällskapet komma fram till skatten? Finns det ens nån skatt? Och har alla verkligen samma mål i sikte? Boken Dödens flod räddar med sin skildring av djungellivet ett medelbetyg och blir till slut faktiskt lite spännande. Betygstvåan har varit hotande nära då och då men ibland känns storyn lite lik somligt som Wilbur Smith skrivit, eller som delar av Michael Crichtons Kongo och då blir ju detta som helhet faktiskt helt okej, en snabbläst bagatell till djungeläventyr på bara 207 sidor (och med text i stor stil dessutom).

Alistair MacLean: Partisaner (Forum 1988)
(Partisans. 1982)
Det är vinter och året är 1943. Underrättelseagenten Petersen är i Rom och skall frakta både personer och hemlig information från Italien till Jugoslavien. Det gäller att undvika italienska och tyska trupper och möjligen söka hjälp av de partisanstyrkor som kämpar mot Hitlertyskland. Man färdas till fots och till häst, med bil och båt och man måste passera gränsvakter och vägspärrar, hitta mat och husrum för natten, söka skydd mot kylan. Och naturligtvis är kanske inte så värst många i resesällskapet att lita på. Ingen verkar vara den de säger att de är… En eller flera förrädare gömmer sig bland dem och fiendens trupper letar efter dem men det blir väl som bäst knappt ens spännande. 271 sidor som jag hoppats betydligt mer på.

Alistair MacLean: Stormflod (Bonniers 1985)
(Floodgate. 1983)
Det är fullt upp för poliskommissarie Peter van Effen. Terrorister spränger fördämningar mot havet och ser till att Amsterdams flygplats hamnar under vatten. Man hotar med fler sprängdåd.

Ett annat gäng skurkar behöver en sprängämnesexpert för ett tillslag mot slottet och då van Effen har en passande bakgrund beslutar han sig för att under täckmantel kliva in (tillsammans med andra vänner och poliser) och göra sig oumbärlig i det sällskapet. Snart är det självaste poliskommissarien som spränger bomber och ser till att skurkarna får vapen…

Sen låter ytterligare andra skurkar höra av sig. Van Effen har satt ett par av bröderna Annecy bakom lås och bom och de har svurit att hämnas. Plötsligt är van Effens syster kidnappad och nya bomber smäller.

Ja, fullt upp för vår huvudperson och vad är oddsen för att så många sällskap skall planera dåd samtidigt? Nånstans här måste somliga saker höra ihop, tänker van Effen och agerar sprängämnesexpert och proffsskurk mitt inne i kretsen av otäcka skurkar som inte vill berätta sina planer i detalj. Vem är egentligen ledaren bland ledare? Vad vill man ha egentligen? Detta är nog den allra bästa MacLean-boken av de tio senaste berättelserna och den hör väl hemma på topp fem av hela produktionen. I direkt jämförelse med drygt 20 andra MacLean-titlar skall detta ha en okej betygsfyra eller en stark trea allra minst. Van Effen är cool. 329 sidor.

Alistair MacLean: San Andreas (Forum 1988)
(San Andreas. 1984)
Vi är mitt uppe i andra världskriget och befinner oss nånstans utanför Norges kust, ombord på brittiska lasarettsfartyget San Andreas. Fartyget är på väg mot Skottland med både krigsfångar och skadade egna sjömän ombord och har följe av fregatten Andover. Då slås strömmen ut på San Andreas och man tvingas konstatera att man har en sabotör ombord. Någon vill inte att man skall komma fram…

Och då sveper tyskt stridsflyg in och sänker Andover och släpper bomber även över det röda-kors-märkta lasarettsfartyget som naturligtvis också får skador och fler skadade och döda ombord… Man lyckas rädda i alla fall någon från Andover och faktiskt också nån från det tyska bombplanet som man lyckats skjuta ned…

Fartyget San Andreas är svårt skadat, har flera viktiga besättningsmän skadade eller döda och, som man tvingas inse, mer än en sabotör bland de ombordvarande… Folk dödas eller slås medvetslösa och utrustning saboteras men skeppet fortsätter sakta söderut. Tyska flygplan och ubåtar förföljer dem, skjuter mot dem men verkar ändå fortsatt ovilliga att sänka dem… varför? Och vilka är sabotörerna?

Tja, detta är en rätt spännande historia, men samtidigt också en som Alistair MacLean skrivit flera gånger förr… Vi har ju liksom varit ombord på olika vattenfarkoster under rådande krig och stött på sabotörer och förrädare förr. Okej, visst, den här gången är vi ombord ett lasarettsfartyg främst designat för olika sjukvårdsinsatser, men grundstoryn och det som sker är inte så värst mycket annorlunda än vad man redan fått i några tidigare berättelser… Ett medelbetyg, varken mer eller mindre. 265 sidor.