Robert Ludlum: Skorpionerna (Wahlströms 1993)
(The Scorpio Illusion. 1993)
Amaya Bajaratt har sett och upplevt många hemskheter som fyllt henne med ett flammande intensivt hat, mot makthavare generellt, mot USA, mot specifika personer, mot USAs president som hon nu planerar att döda!

Hon knyter en ung, storväxt italiensk snygging till sig och de båda låtsas vara en synnerligen rik baron och dennes moster och skall lura sig till en privat audiens hos den amerikanske ledaren. När ryktet går att terroristen Bajaratt är på väg mot USA på okänt uppdrag får världens underrättelsetjänster panik. Kvinnan måste såklart stoppas.

Tyvärr har hon ett sådant kontaktnät att det inte verkar finnas något hon inte kan lyckas med. Snart kan hon dra full nytta av den mycket hemliga sammanslutningen Skorpionerna, tjugofem högt uppsatta amerikaner i olika befattningar som jobbar för egen och gemensam vinning, och skall snart fullfölja sitt uppdrag.

Den pensionerade agenten Hawthorne kallas in i tjänst igen för att snärja Bajaratt innan allt går åt skogen. Hawthorne är den bäste agenten som funnits, är han möjligen fortfarande bra nog? Man får nog hoppas det.

På 495 sidor rullar historien på och det är Bajaratt och hennes unge medhjälpare på ett håll, Hawthorne initialt ensam men snart med ett par egna kamrater på sin sida och så en samling Skorpioner här och där. De sistnämnda kan gömma sig precis var som helst och kanske hittas på både Bajaratts och Hawthornes sida, eller? Kanske finns det rentav en Skorpion i Vita Huset?

Ja, terrorist- och spionstoryn tuffar på. Hawthorne jagar efter Bajaratt, man blir varse överraskande förrädare både här och där. Alla ljuger, ingen är den man tror och terroristen från Öst, liksom Skorpionerna, dödar utan minsta tvekan…

Visst är det bitvis rätt spännande men 495 sidor är minst hundra för många. Då och då är tempot lågt, det uppstår sega partier och jag får understundom kämpa med att komma vidare. Som en katt- och råttajakt med terrorister på väg mot Vita Huset betraktat är sidorna fyllda med lite för lite action för att det hela skall kännas riktigt bra. Boken Skorpionerna kan förvisso få en trea i betyg (av fem) men den där trean är en svag en. Det här verkade betydligt bättre än det faktiskt blev.

Robert Ludlum: Fjärde rikets män (Wahlströms 1995)
(The Apocalypse Watch. 1995)
Harry Latham, CIA-agent, har lyckats infiltrera Väktarnas Förbund, en nynazistisk sammanslutning som i det fördolda arbetar för fjärde rikets uppgång. Men Latham är igenkänd redan från start. Han tas tillfånga, hjärntvättas, förses med en falsk lista med förmodade nazistsympatisörer och tillåts rymma.

Och som den absolut pålitlige och geniförklarade agent Latham är tror man benhårt på hans namnlista och börjar jaga rätt på de felaktigt identifierade nazisterna. Och så börjar ett jagande fram och tillbaka utan like. Alla misstänker alla, alla nekar till anklagelserna, svär sig fria, kastar misstankarna på andra och så vidare, fram och tillbaka. I en salig, obeskrivligt trist röra.

Det här var det sämsta jag läst på hur länge som helst. Bortsett från spänning de första tio sidorna följer drygt 500 till fyllda med skit. Harry Latham må ha en tickande bomb i huvudet, men det blir inte mer spännande för det. Undvik för allt i världen. 556 sidor.

Robert Ludlum: Prometheus öga (B. Wahlströms 2002)
(The Prometheus Deception. 2000)
Direktoratet är en superhemlig specialavdelning inom CIA. Nicholas Bryson har varit deras toppagent på fältet i 15 år, och blivit expert på vapen, närstrid, förklädnader, spionage, ja, expert på typ allt. Banne mig om han inte är en fullfjädrad hjälte såsom James Bond, Indiana Jones, MacGyver, alla i en person!

Nu har Direktoratets ledning bestämt sig för att pensionera Bryson. Hans tjänster är inte längre önskvärda och man har ordnat en täckmantel med nytt namn och ny bakgrund åt honom. Agent Nick Bryson skall bli lärare och gömmas långt bort från händelsernas centrum som han tidigare befunnit sig i. Bryson fattar förstås ingenting men måste acceptera det hela. Och efter 5 år som lärare har han funnit sig i sin roll. Han är duktig, uppskattad och trivs med sin tillvaro.

Då vaknar hans agentinstinkter till liv. Skolan får besök av män hans ”inre radar” går igång på. Utsända mördare – här, nu, varför? Han oskadliggör dem förstås men till slut får någon ändå fatt på Bryson. Och berättar att allt han trott på och jobbat för varit lögn! Direktoratet är ingen CIA-avdelning utan en organisation som leds av ryssar för att spionera på amerikanare.

Då Bryson dödat fiender har han i själva verket tagit livet av amerikanska agenter på den goda sidan. Flera av hans framgångar har faktiskt inneburit stora bakslag för amerikanska intressen! Bryson blir självklart rätt chockad. Istället för en hjälte som gör gott är han tydligen en förrädare. Och hans föräldrars död var ingen olycka. Och hans hustrus kärlek var fejk. Bara lögner, överallt, hela tiden.

Ja, detta är en bra start och efter de första 50 sidorna känns det som att betyget fyra kan komma att bli verklighet. Icke så! Nicks sökande efter sanningen blir en orgie i dubbelspel och överfall. Vän är fiende och fiende är vän, som blir fiende igen. Ett nytt mordförsök på Bryson sker på var och varannan sida, lönnmördare väntar bakom varje hörn.

Bryson lyckas dessutom utan minsta besvär få kontakt med presidentens närmsta män, höga politiker, vapensmugglare, terrorister och agenter. Alla känner han och obegränsad utrustning har han tillgång till. Precis som James Bond har Q i närheten dyker det upp passande hjälpmedel när det lämpar sig. Brysons skott träffar alltid mitt i prick och hans händer och armar är som ”anfallande kobror” när han gör sina utfall. Det hela faller snabbt platt och blir bara löjligt, löjligt, superlöjligt. Naturligtvis finns det en organisation nånstans som är ute efter makt och världsherravälde... Enstaka scener är ok, men... Nej! 426 sidor du bör undvika.

Robert Ludlum: Sigmagruppen (B. Wahlströms 2004)
(The Sigma Protocol. 2001)
Ben Hartman reser till Schweiz för ett par affärsmöten och lite skidåkning. Utanför sitt hotell stöter han mycket överraskande på en vän från college för 15 år sedan och går honom glatt till mötes. Då sliter den gamla kamraten fram en pistol och börjar skjuta mot honom. Ben flyr för sitt liv med en uppenbarligen beväpnad galning efter sig. Efter en kortare jakt är det Ben som fortsätter att leva vidare men måste försöka förklara detta obegripliga och det lyckas han förstås dåligt med. Ben utsätts för ytterligare ett mordförsök och sen dyker en annan god vän än mer överraskande upp, bara för att dö han också, men den här personen kan i alla fall varna Ben för ett gammalt hemligt sällskap kallat Sigma.

Sigma skall visst vara en sammanslutning av högt uppsatta företagsledare, politiker, forskare etc. från olika nationer, något slags samarbetande kartell från tiden för andra världskriget. Ben kommer att spendera merparten av dessa 494 sidor på jakt efter mer info om detta hemliga sällskap. Men få kan eller vill eller vågar förstås säga något om Sigma och Ben verkar ha en osannolik tur som klarar sig undan överfall på överfall. Sakta men säkert kommer han Sigmas kärna allt närmre…

På annat håll har justitiedepartementets agent Anna Navarro fått ett nytt uppdrag. Hon skall utreda en samling dödsfall som inträffat runtom i världen för att kolla om det rör sig om äkta olyckor och naturliga dödsfall eller om det rör sig om maskerade mord. Alla offren verkar finnas omnämnda i gamla CIA-akter märkta Sigma.

Naturligtvis korsas vägarna för Anna och Ben och det betyder såklart absolut livsfara för dem. När de delar information med varandra och lägger pusslet kommer de Sigma så nära att Sigma måste anstränga sig lite extra för att hålla dem borta.

Vem är vän, vem är fiende? Vem eller vilka är Sigma och vad vill de egentligen? Sigmagruppen må vara en kanske väl otrolig saga och kanske lite i längsta laget (494 sidor) men nog är den rätt spännande bitvis. Medelbetyget är stabilt.