Robert Ludlum: Operation Omega (B. Wahlströms 1975/2006)
(The Osterman Weekend. 1972)

I många år har de varit goda vänner, familjerna Tanner, Tremayne, Cardone och Osterman. De tre förstnämnda bor alla i det lilla samhället Saddle Valley och det är där paret Tanner alltid står som värdar för vad de kallar är Osterman Weekends, trevliga helger då paret Ostermans hälsar på och de alla kan umgås, äta och dricka gott och snacka skit.

Just den här helgen kommer dock inte att bli vare sig som de tidigare eller speciellt trevlig. John Tanner kontaktas en mystisk herre som visar sig komma från CIA. Han behöver Tanners hjälp med att avslöja en rysk spion, tillhörande en grupp med kodnamnet Omega. CIA är nu rätt övertygade om att Omega-agenten är en av Tanners allra bästa vänner, en av de han så regelbundet umgås med.

Fast vem av dem? Ja, det är frågan. Är det herr eller fru Tremayne, herr eller fru Cardone eller någon i paret Osterman? Kanske är det rentav både mannen och kvinnan som låtit sig rekryteras av fienden? Kanske är det till och med så att fler än en familj har spionkopplingar?

Ja, nu måste Tanner genomföra en typisk Osterman Weekend utan att på något sätt röja sig själv eller CIAs misstankar. Omega måste avslöjas och Tanner kan såklart inget säga till egna familjen om sitt uppdrag åt CIA. Men inte kan väl någon av hans bästa vänner vara rysk spion?

CIA låter paren Tremayne, Cardone och Osterman få kryptiska meddelanden, meddelanden som förstås enbart kommer att betyda något om man är Omega. Paren varnas för Tanner och plötsligt börjar alla bete sig mysko mot varandra när de träffas. De här påståendena, vad innebär de?

För naturligtvis har samtliga något att dölja, som rysk Omega-agent eller inte. Det kan vara olika affärsuppgörelser som kanske inte gått helt rätt till, undangömda pengar, samröre med maffian och mer…

Paranoian slår snart till med full kraft. Alla misstänker och anklagar varandra för än det ena än det andra. Där det länge funnits vänskap finns nu djup misstro, avundsjuka, rentav skräck… Snart fylls Osterman-helgen med skottlossning och dödsfall.

Operation Omega är en lättläst spionthriller med högt tempo på bara 250 sidor, men ändå galet kryptisk, fylld med klaustrofobisk paranoia. Vem är vän, vem är fiende? Alla ljuger för alla och kan något verkligen vara som det verkar? Att försöka avslöja Omega kommer att kosta… Det här kan aldrig sluta väl…




Robert Ludlum: Skorpionerna (Wahlströms 1993)
(The Scorpio Illusion. 1993)

Amaya Bajaratt har sett och upplevt många hemskheter som fyllt henne med ett flammande intensivt hat, mot makthavare generellt, mot USA, mot specifika personer, mot USAs president som hon nu planerar att döda!

Hon knyter en ung, storväxt italiensk snygging till sig och de båda låtsas vara en synnerligen rik baron och dennes moster och skall lura sig till en privat audiens hos den amerikanske ledaren. När ryktet går att terroristen Bajaratt är på väg mot USA på okänt uppdrag får världens underrättelsetjänster panik. Kvinnan måste såklart stoppas.

Tyvärr har hon ett sådant kontaktnät att det inte verkar finnas något hon inte kan lyckas med. Snart kan hon dra full nytta av den mycket hemliga sammanslutningen Skorpionerna, tjugofem högt uppsatta amerikaner i olika befattningar som jobbar för egen och gemensam vinning, och skall snart fullfölja sitt uppdrag.

Den pensionerade agenten Hawthorne kallas in i tjänst igen för att snärja Bajaratt innan allt går åt skogen. Hawthorne är den bäste agenten som funnits, är han möjligen fortfarande bra nog? Man får nog hoppas det.

På 495 sidor rullar historien på och det är Bajaratt och hennes unge medhjälpare på ett håll, Hawthorne initialt ensam men snart med ett par egna kamrater på sin sida och så en samling Skorpioner här och där. De sistnämnda kan gömma sig precis var som helst och kanske hittas på både Bajaratts och Hawthornes sida, eller? Kanske finns det rentav en Skorpion i Vita Huset?

Ja, terrorist- och spionstoryn tuffar på. Hawthorne jagar efter Bajaratt, man blir varse överraskande förrädare både här och där. Alla ljuger, ingen är den man tror och terroristen från Öst, liksom Skorpionerna, dödar utan minsta tvekan…

Visst är det bitvis rätt spännande men 495 sidor är minst hundra för många. Då och då är tempot lågt, det uppstår sega partier och jag får understundom kämpa med att komma vidare. Som en katt- och råttajakt med terrorister på väg mot Vita Huset betraktat är sidorna fyllda med lite för lite action för att det hela skall kännas riktigt bra. Boken Skorpionerna kan förvisso få en trea i betyg (av fem) men den där trean är en svag en. Det här verkade betydligt bättre än det faktiskt blev.




Robert Ludlum: Fjärde rikets män (Wahlströms 1995)
(The Apocalypse Watch. 1995)

Harry Latham, CIA-agent, har lyckats infiltrera Väktarnas Förbund, en nynazistisk sammanslutning som i det fördolda arbetar för fjärde rikets uppgång. Men Latham är igenkänd redan från start. Han tas tillfånga, hjärntvättas, förses med en falsk lista med förmodade nazistsympatisörer och tillåts rymma.

Och som den absolut pålitlige och geniförklarade agent Latham är tror man benhårt på hans namnlista och börjar jaga rätt på de felaktigt identifierade nazisterna. Och så börjar ett jagande fram och tillbaka utan like. Alla misstänker alla, alla nekar till anklagelserna, svär sig fria, kastar misstankarna på andra och så vidare, fram och tillbaka. I en salig, obeskrivligt trist röra.

Det här var det sämsta jag läst på hur länge som helst. Bortsett från spänning de första tio sidorna följer drygt 500 till fyllda med skit. Harry Latham må ha en tickande bomb i huvudet, men det blir inte mer spännande för det. Undvik för allt i världen. 556 sidor.




Robert Ludlum: Maktbas Jamaica (Bonnierförlagen 1997)
(The Cry of the Halidon. 1996)

Boken är tidigare (1974) utgiven i annat utförande under Ludlums pseudonym Jonathan Ryder. Det här är en reviderad utgåva.

Här har vi Alex McAuliff, geolog och expert på markundersökningar. Han har just träffat en man från det mäktiga företaget Dunstone och fått ett konkret anställningserbjudande. I utbyte mot hans hjälp med att leda en undersökningsexpedition i Jamaicas djungler i samband med ett planerat byggnationsprojekt skall han få två miljoner dollar. Summan är så pass väl tilltagen att han självklart tackar ja.

Väl hemkommen efter mötet med Dunstones representant knackar det på dörren och där står Mr. Hammond. Han är från brittiska underrättelsetjänsten och han berättar att Dunstones projekt egentligen är mycket större än man sagt Alex och att de som deltog i den första expeditionen antingen mördats eller försvunnit. Dock inte av Dunstone utan av någon annan ännu okänd, hemlighetsfull makt, känd endast genom Jamaicanska legender.

Hammond ber Alex spela dubbelspel och rapportera såväl till Dunstone som underrättelsetjänsten, samtidigt som han leder expeditionen och håller ögonen öppna efter de okända. Han nappar och är plötsligt mitt uppe i en rörig härva av intriger. För vem vill egentligen vad och varför och vem kan han lita på? Snart står det förstås klart att inte alla i sällskapet står på samma sida.

Bortsett från en helt okej inledning när Alex erbjuds jobb på olika håll blir det sen bara sämre och sämre. Det blir rörigt. Namn på namn på namn och de tillhör än den ena, än den andra, än den tredje sidan. Till slut kan jag inte hålla isär vän från fiende och då kan man lika gärna sluta läsa. Du behöver faktiskt inte ens börja. Det här blir aldrig spännande, tyvärr. 359 sidor.