Jan Lööf: Jan Lööfs serier – Volym Ett (Kartago Förlag 2008)
Jag hade förväntat mig de utmärkta berättelserna Skrot-Nisse och Sagan om det röda äpplet i en första samlingsvolym om och av tecknaren Jan Lööf, men se där gick jag bet. Efter en inledande text kring Lööfs liv, uppväxt, karriär och hobbys, med särskilt tyngd i hans intressen för teckning och musik, börjar så serieäventyren. Och somliga är utan tvekan framförallt mer för en vuxen publik.

Efter inledningen och exempel på en del LP-skivomslag han tecknat genom åren börjar det med serien Ville som han gjort för tidningen Vi. Det blir 47 sidor i färg och ett äventyr om hur rymdvarelser tar kontakt med Ville och upplyser honom om hur människan tappat kontrollen över utvecklingen och förstör Jorden och sina möjligheter att leva vidare. Det är dags att göra något och det blir Villes uppgift. In i berättelsen kommer flygande tefat, kriminella norrmän och robotar. Självaste svenske kungen och f.d. statsminister Olof Palme deltar synnerligen aktivt i händelserna. Det är snyggt tecknat, men storyn är lite för knäpp för sitt eget bästa.

Sedan följer (på resten av de totalt 192 sidorna) tre serieäventyr om Felix. Felix på stora apön, Felix och tidsmaskinen samt Felix och det stora upproret. De är alla svartvita och på sina håll kallas Felix för Alf, som pojken tydligen hette allra först. Här finns återigen (precis som i Ville-serien) robotar och kriminella element. Med tidsmaskinen besöker Felix såväl Kolossen på Rhodos som urtiden för att hämta dinosaurieägg och grottmänniskor.

Det hela är okej och så men när vi är framme i den sista berättelsen handlar mycket om en statskupp på ön San Fernando där diktatorn Ramon Ortega styr. Korrumperade invånare, politiker, militärer dominerar bilden och det känns inte underhållande för fem öre. Nu är det väl kanske inte mycket som brukar vara just underhållande med diktatorer och statskupper men du fattar vad jag menar. Det blir en rätt trist serie av del hela.

Avslutningen på Volym Ett känns svag och lockar inte direkt till fortsatt läsning av en möjlig framtida Volym Två. Om den, som sagt, inte innehåller mina Jan Lööf-favoriter jag tidigare nämnde. Betyget räcker inte till mer än en tvåa även om jag brukar gilla rejäla samlingsböcker. Det är för ojämn kvalitet på berättelserna.

Jan Lööf: Jan Lööfs serier – Volym Två (Kartago Förlag 2009)
Mer av samma, men sämre än första volymen. Eller? Ja, jo, kanske. Lööf är en duktig tecknare, inget snack om det, men även den andra samlingsvolymen gör mig besviken. När skall alla de härliga, färgglada barnsagor han skapat komma samlade i en volym? Detta är ju som bäst halvtrista svartvita vuxenhistorier och somligt är sämre än så.

Dessa 203 sidor inleds med några ord av och om Lööf själv. Han berättar lite om sina svårigheter med att rita tjejer och somligt om den kritik han fått när han tecknat kvinnor som hänger tvätt när männen spelar bordtennis, eller när mannen kört bilen och kvinnan suttit och fikat! Eller när han låtit bilverkstadens väggar prydas av en pinup-bild.

Japp, här kommer några rader om och bilder på kvinnans roll i Lööfs serieproduktion. Egentligen inte mycket att bli speciellt upprörd över. Men det kan man bli sen för då följer några sidor där Lööf lekt med dataprogrammet Photoshop och mixat ihop verkliga fotografier med tecknade bilder. Behållningen av detta är väl nästintill noll och Jan Lööf skriver själv att metoden inte gav honom någon mersmak och att historien är snudd på obegriplig. Ja, så varför i helskotta plocka med sådant i boken? Experimentet heter sidorna dock och det får väl anses hyggligt passande.

Därefter kommer Det sista uppdraget, en 10 sidors färgberättelse om en gammal man som blir förälskad och en 8 sidors berättelse om Bellman, även den i färg. Bellman-historien är verkligen urtrist och Lööf skriver själv om denna att han inte vet om han har så mycket positivt att säga om den. Känns ju verkligen festligt att man satt samman verk som författaren själv tycker är konstiga, dåliga eller i alla fall rätt tveksamma i en stor och påkostad samlingutgåva.

Så, på sidan 49, börjar Felix-serierna och de är fem stycken till antalet och de utgör alltså huvuddelen av boken. Felix och de flygande tefaten, Felix och Fantomen, Felix och varulven, Felix i Vilda Västern och slutligen Felix och Ben Hassans skatt. Felix-serierna är alla svartvita och det är väl främst Fantomen-avsnittet som roar och det ordentligt. Känner man till Fantomen och är bekant med hans värld så finns här åtskilligt festligt i Lööfs tolkning. De flesta Felix-serierna lämnar mig dock tyvärr ganska oberörd.

Nej, fyll genast upp en tredje volym med de gamla goda sagorna för barn och vuxna med barnasinnet i behåll. Volym ett och två är uppenbarligen bara för riktiga Lööf-nördar som måste ha hans samlade verk.

Jan Lööf: Jan Lööfs serier - Volym Tre (Kartago förlag 2011)
Här kommer etthundrafemtiotre nya sidor i den tredje och avslutande volymen om Jan Lööfs serieskapande och inte heller i denna del får man ta del av hans, i mitt tycke, främsta alster – de många underhållande och tjusiga barnsagorna. Det är möjligt att de klassats som just barnböcker med många bilder och inte som serier, och därför blivit diskvalificerade, men nog tycker jag att de gott kunde ha fått vara med i de här seriesamlingarna.

I serieväg i den här volymen presenteras i svartvitt de sista Felix-äventyren; Felix och meteoren, Felix och Cecilia samt Felix i Afrika, där egentligen ingendera är speciellt märkvärdig och det mest uppseendeväckande är en pappa som tänker ”… den där negerjäntan” om en mörkhyad kvinna som träffar hans son.

På bokens första 50 sidor får vi se Lööfs 3 x 7 meter stora målning från Flygvapenmuseet utanför Linköping (dock i förminskad storlek) och så berättas det om några mindre framgångsrika projekt han deltagit i, bland annat ett kombinerat kafé, konstgalleri och jazzklubb med titthålsbilder samt några vänners försök att sälja T-shirts med Jan Lööf-illustrationer och smått obegripliga pratbubblor… Naturligtvis dyker det upp bilder på somligt rörande det här.

Lööf berättar om sin möjliga yrkestitel som produktplacerare i det han ritar, om att leka med foton och teckningar i Photoshop, om sitt musikintresse, om konsten att få till en bra story och att avbilda människor och djur. Det mesta förmår tyvärr inte beröra mig nämnvärt och även om somliga tecknade bilder såklart är tjusiga känns hela bokens början mest som lösryckta bilder staplade på varandra utan egentligt sammanhang. Bortsett från Felix-serierna handlar det alltså inte så värst mycket om Lööfs serier, mer om hans teckningar sett som enskilda bilder om allt möjligt.

En 2-sidors serie på temat: Vad är en serie för någonting? dyker också upp liksom en fyra sidor lång serie, tecknad av kamraten Peter Csihas, med rubriken Peter och Janne i Amerika, i vilken alltså denne Peter och Jan Lööf tillsammans reser till USA. Tja, det hela är såklart serieversionen av deras utlandsbesök, men icke desto mindre obegripligt för det. Vad gör Peter Csihas serier i en bok om Jan Lööfs serier? Att det hela inte är så märkvärdigt snyggt ritat heller hjälper väl inte upp saken.

Nej, den här volymen, eller hela samlingen förresten, kan nog bara tilltala de riktigt fanatiska Jan Lööf-beundrarna. Skaffa dig ett Felix-album om du är nyfiken på den serien eller njut av författarens bilder och berättelser i någon av hans många utmärkta barnbilderböcker istället!