Carl Linnaeus: Kiss – Den osminkade sanningen (Bokfabriken 2013)
Linnaeus har gjort ett gediget jobb med att sätta samman den här boken, inget snack om saken. Det är klart initierat och detaljerat berättat men så har han också intervjuat nästan alla som någonsin medverkat i bandet Kiss, släkt och vänner till dessa, extramusiker, producenter och många andra, ja, drygt 30 personer namnges.

Det hela börjar tidigt 70-tal och startar således med några unga grabbars rockstjärnedrömmar och täcker sedan rockbandets långa karriär från 1973 fram till och med år 2012! Imponerande minst sagt.

18-årige Stanley Eisen träffar genom en bekant den 21-årige Gene Klein (född Chaim Witz) och de startar band ihop, värvar bandmedlemmar, skaffar sig artistnamn, sminkar sig och lirar rock tillsammans. Resten är förstås musikhistoria.

Men vägen till framgång är inte helt lätt, även om både Gene och Paul visar sig besitta en nästan övermänsklig tro på sig själva. Misslyckande är inte tänkbart, det är framgång och rikedom som gäller. Redan från start (och vidare genom decennierna) är det de båda killarna som styr Kiss med järnhand, vilket förstås ofelbart har lett till en hel del osämja internt.

Även om Gene och Paul alltid medverkat i bandet är det flera gitarrister och trumslagare som kommit och gått, oftast riktigt duktiga musiker allihop. Alkohol, narkotika och krav på större medbestämmande och pengar har dock drivit medlemmar åt olika håll och här får vi en lite djupare insikt i hur alla turer gått genom åren. Det har druckits och knarkats och bråkats, grundarna framstår som rena renlevnadsmänniskorna, om man bortser från de många kvinnorna som lägrats under turnéerna…

Här skrivs det om många och långa resor med spelningar i världens alla hörn, här kan man läsa om skivbolagsfolk med åsikter som hjälpt och stjälpt. Skivsläpp på skivsläpp som aldrig riktigt säljer och så nångång ibland, den där låten, den där lyckträffen när allt bara klaffar och pengarna rullar in och fansen blir fler och fler…

Det kan läsas om fiffel och båg vad gäller själva artisteriet. Det visar sig ha varit så mycket strul ibland att det långt ifrån alltid är de officiella bandmedlemmarna som faktiskt spelar på skivorna man gett ut!

Det skrivs om beslutet att börja sminka sig och om varianter på sina respektive kostymer genom åren, om beslutet att ta bort samma smink många år senare och vara sig själva, om en karriär som gått upp och ned genom åren. Om skivomslagsbilder, om solokarriärer och sidoprojekt. Om avsked och återföreningar, om det kanske mest inkomstbringande av allt, merchandise – alla Kissrelaterade kringprodukter, kläder, muggar, affischer, spel. Ja, när det begav sig fanns Kiss precis överallt.

Och de finns där än idag, rockbandet Kiss, men det har faktiskt aldrig varit något favoritband för mig. Det häftigaste var ju i mitt tycke deras smink och kostymer, utklädda till demoner, rymdvarelser och annat.

Boken omfattar 412 sidor text, därtill 32 sidor tjusiga färgfoton i mitten. En omfattande och informativ bok om ett av rockvärldens största band, men förvånansvärt fri från överraskningar. Egentligen en bandhistoria som många andra, om än en längre sådan…

Unga musiker kämpar på, slår igenom och vinner pengar och berömmelse. Tiden går, man växer ifrån varandra, turnéer och skivor varierar i popularitet och bra stunder följs av sämre… Tja, jag hade förväntat mig några överraskningar, några saftiga skandaler, men icke… Under en 40 årig-rockkarriär måste det ha funnits många sådana men det här är inte den typen av berättelse. På gott och ont.