Unni Lindell: Brudkistan (Piratförlaget 2015)
(Brudekisten. 2014)
Gaustads sjukhus är hemvist för de psykiskt sjuka. Här finns hustrumördaren Werner Hagg och den psykotiske John Johnsen som överfallit folk han tycker betett sig illa. Det är under Barnens dag på sjukhuset de båda patienternas barn lär känna varandra och andras ungar. Werners tre barn Maike, Jan och Piet träffar Johns dotter Aud och överläkarens dotter Emmy. De umgås, blir vänner och så plötsligt tar samvaron slut.

12-årige Maike hittas död i sjukhusets källare. Hon har fallit från en stege och krossat huvudet mot stengolvet.

Nu nästan 25 år senare beslutar sig Aud för att återuppta bekantskapen med de forna vänner hon kan få tag på. Hon har en sak att berätta. Aud är numera bestämt övertygad om att Maike inte förolyckades för så länge sedan utan mördades. Inom kort går preskriptionstiden ut och mördaren kommer att ha klarat sig för alltid. Om det nu alltså finns en mördare överhuvudtaget. Aud har beslutat att avslöja sina id er för allmänheten via den tidning hon arbetar för. Först skall hon ta ett snack med Emmy, överläkarens dotter.

Snart är en av kvinnorna död, brutalt mördad och den andra svävar i livsfara. Det blir Oslopolisens polisinspektör Marian Dahle som får i uppdrag att skydda personen ifråga från någon okänd. Parallellt med det luskar Cato Isaksen och övriga kollegor i det nästan 25 år gamla dödsfallet och söker information från de nu vuxna barnen, från de nu friskförklarade patienterna Werner och John, från dåtidens vårdpersonal och andra inblandade.

Det är uppenbart att Gaustads sjukhus och alla inblandade bär på stora hemligheter.

Lindells nya bok spänner över 444 sidor, det är kanske några för många för vad som erbjuds för ganska länge tuffar det hela på rätt stillsamt, men när det sedan kommer till avslutningen och en mördare skall identifieras och fångas, ja då hettar det sannerligen till. Tempot stiger, spänningen ökar markant. Det här kan sluta hur som helst och gör det nästan också. Tänk om bara lite av den nerv och dramatik, det driv, som präglar bokens sista 50 sidor hade infunnit sig lite tidigare eller i alla fall varit insprängt lite här och där under berättelsens gång... Ja, då hade såklart betyget blivit än bättre än den här rätt starka trean som jag sätter nu.

Unni Lindell: Där Satan har sin tron (Piratförlaget 2017)
(Jeg vet hvor du bor. 2016)
MC-gänget har satt samman en lista på folk som måste bestraffas. Glenn flyr och gömmer sig men Andreas kidnappas och torteras, sen är det dags för Gustav...

Marian Dahle är tillbaka som polis men mår inget vidare efter allt det fasansfulla hon upplevt i en tidigare berättelse. Brännskadad och ärrad för livet är hon också. Piller och alkohol håller henne igång men för förstås egentligen inget gott med sig alls.

Nu får hon komma i tjänst i polisens kalla fall-grupp tillsammans med en pensionerad kollega. De får hålla till i polishusets källare och ta hand om fallet med den 6-åriga Thonas mystiska försvinnande för 15 år sedan.

Parallellt med den utredningen som sakta tuffar på är hon hyggligt intresserad av mer aktuella händelser, till exempel den där Andreas försvinnande som kollegan Cato Isaksen och andra håller på och utreder. Marian blir snart varse att de här dagsaktuella figurerna Andreas och Gustav verkar ha kopplingar till hennes gamla kalla fall också. I alla fall om man skall tro den försvunna flickans mamma Annie. Men är hon verkligen pålitlig?

Ja, vem går det att lita på? Marian vet snart inte riktigt vad som är dröm eller verklighet. Hon mår som sagt inte så bra och piller och alkohol gör sitt till. Men hon har en känsla att någon spionerat på henne från vinden och flyttat föremål och stökat till i hennes bostad. Eller har hon bara helt fel?

Nej, såklart inte. Någon smyger runt och det kommer att krävas att Marian tar sig i kragen för att lösa de här mysterierna. Men det gör hon såklart trots att hon, ärligt talat, aldrig borde få vara i tjänst i sitt nuvarande skick. Marian har huvudrollen och Cato Isaksen skymtar bara förbi ibland som en blek bifigur.

437 sidor som får ett hyggligt medelbetyg. Det hela tuffar på men blir inte riktigt spännande förrän precis mot slutet. Då knyter Unni Lindell ihop allt riktig snyggt och Marian avslöjar den lika förbluffande som obehagliga sanningen...

Unni Lindell: Drönaren (Piratförlaget 2020)
(Dronen. 2018)
Han mördar och våldtar som soldat i främmande land. Han fortsätter med det beteendet väl hemma I Norge igen

Nu har fem år gått sedan den kvinnliga tältaren Evie Thorn överfölls och knivhöggs till döds.

På exakt samma plats har en ny skogsbesökare slagit upp sitt tält. Mannen som tittar på bilderna som kommer från hans drönare högt där ovanför ser tältet och minns vad som skett där en gång för länge sedan. Så ser han en kvinna komma ut ur tältet

Snart är även den tältaren död och mördad, men polis Marian Dahle jobbar främst med gamla kalla fall. Hon får titta närmre på fallet Evie Thorn som ännu är ouppklarat.

Naturligtvis har det fallet i allra högsta grad kopplingar till det nya mordet

Marian Dahle kämpar även med sig själv, sina demoner och relationen med grannen och konstnären Heine. In med en försvunnen hund och ett lika försvunnet barn i storyn också.

410 rätt spännande sidor, klart bättre än föregående bok i serien.

Unni Lindell: Det tomma huset (Piratförlaget 2022)
(Nabovarsel. 2020)
Unga Sonja ser personer inne i den tomma bostad hon skall ta hand om när ägarna är på semester. Hon tycker sig också höra mystiska ljud från källaren. Sonja ringer polisen och två rycker ut. Den mer seniora polisen Marit tror inte på Sonja alls, den färska kollegan Snö är dock mer benägen att tro den upprörda tonåringen men de ser ändå ingen akut anledning till att ta sig in i bostaden så ärendet lämnas utan vidare åtgärd. När Snö på eget bevåg senare följer upp är Sonja försvunnen!

Ja, den 23-åriga nyblivna polisen Snö blir satt på att jobba med gamla försvinnanden. Både män och kvinnor har till synes gått upp i rök och är anmälda saknade. Men knappt har Snö börjat med uppdraget innan hon också får engagera sig i ett mord. En av de försvunna har nämligen hittats i bitar på soptippen. Snö är rädd att offret är Sonja…

Eftersom det nu rör sig om ett mord kommer utredaren Marian Dahle in i berättelsen och medverkar lite sporadiskt. Detta är framför allt nykomlingen Snös saga, hon är ung och nyfiken, smart och hängiven när andra personer vill ta utredningarna åt ett annat håll än vad hon tror på… Naturligtvis är det förstås Snö som har rätt!

Snart visar det sig att de flesta försvinnanden kan kopplas till värdefulla oljeaffärer och att de dessutom har ett samband med inbrottet i det där huset som Sonja tagit hand om.

Snö mottar både brev och Facebook-meddelanden från sin bror Lars. Tyvärr har ju Lars varit död i flera år… Dessutom kärar hon ned sig i en gift kollega med en mycket svartsjuk fru.

Otäcka figurer kidnappar, mördar, styckar och löser upp lik med lut, andra fulingar ljuger och fifflar för ekonomisk vinning. Vilken tur att unga Snö står på sig och kör sitt eget race, till viss del med Marian Dahles välsignelse. Hela 470 sidor mellan pärmarna men det är många och korta stycken så läsningen går i ett rasande tempo. Tyvärr är det väl inte superspännande det här, men visst, en okej medeltrea kan det väl ändå bli i betyg. Är det månne så att Marian Dahle skall bytas ut mot en ny huvudperson i kriminalserien framöver?