Unni Lindell: Brudkistan (Piratförlaget 2015)
(Brudekisten. 2014)

Gaustads sjukhus är hemvist för de psykiskt sjuka. Här finns hustrumördaren Werner Hagg och den psykotiske John Johnsen som överfallit folk han tycker betett sig illa. Det är under Barnens dag på sjukhuset de båda patienternas barn lär känna varandra och andras ungar. Werners tre barn Maike, Jan och Piet träffar Johns dotter Aud och överläkarens dotter Emmy. De umgås, blir vänner och så plötsligt tar samvaron slut.

12-årige Maike hittas död i sjukhusets källare. Hon har fallit från en stege och krossat huvudet mot stengolvet.

Nu nästan 25 år senare beslutar sig Aud för att återuppta bekantskapen med de forna vänner hon kan få tag på. Hon har en sak att berätta. Aud är numera bestämt övertygad om att Maike inte förolyckades för så länge sedan utan mördades. Inom kort går preskriptionstiden ut och mördaren kommer att ha klarat sig för alltid. Om det nu alltså finns en mördare överhuvudtaget. Aud har beslutat att avslöja sina idéer för allmänheten via den tidning hon arbetar för. Först skall hon ta ett snack med Emmy, överläkarens dotter.

Snart är en av kvinnorna död, brutalt mördad och den andra svävar i livsfara. Det blir Oslopolisens polisinspektör Marian Dahle som får i uppdrag att skydda personen ifråga från någon okänd. Parallellt med det luskar Cato Isaksen och övriga kollegor i det nästan 25 år gamla dödsfallet och söker information från de nu vuxna barnen, från de nu friskförklarade patienterna Werner och John, från dåtidens vårdpersonal och andra inblandade.

Det är uppenbart att Gaustads sjukhus och alla inblandade bär på stora hemligheter.

Lindells nya bok spänner över 444 sidor, det är kanske några för många för vad som erbjuds för ganska länge tuffar det hela på rätt stillsamt, men när det sedan kommer till avslutningen och en mördare skall identifieras och fångas, ja då hettar det sannerligen till. Tempot stiger, spänningen ökar markant. Det här kan sluta hur som helst och gör det nästan också. Tänk om bara lite av den nerv och dramatik, det driv, som präglar bokens sista 50 sidor hade infunnit sig lite tidigare eller i alla fall varit insprängt lite här och där under berättelsens gång... Ja, då hade såklart betyget blivit än bättre än den här rätt starka trean som jag sätter nu.