Unni Lindell: Ormbäraren (Forum 2000)
(Slangebæreren. 1997)

Kriminalkommissarie Cato Isaksen har det mycket besvärligt just nu. Efter 18 års äktenskap lämnade han fru och barn och skaffade en ny familj. Idag lever han med Sigrid och lilla Georg. Om onsdagarna och varannan helg träffar han sina söner och de mår inte bra av separationen. Ej heller gillar de pappans nya kvinna. Men det är ömsesidigt, Sigrid gillar inte Catos barn. Cato vet till en början inte vad han helst av allt vill, men ju mer dagarna går desto tydligare inser han att han gjort sitt livs misstag när han bröt upp från sin gamla familj. Han vill ha dem tillbaka, Bente, Gard och Vetle. Och hur säger man det till sin nya kvinna som man har ett litet barn med?

Ovanpå detta får Cato ta hand om ett besvärligt mordfall i Oslo, så hemma hos endera familjen kan han sällan vara. En man har mördats och en lapp med en rad ur barnvisan Sov du lilla vide ung påträffas på mordplatsen. Polisen har inga ledtrådar. Så kollar man tillbaka i tiden och finner att det även vid ett tidigare mord hittats en rad ur samma visa. Men inget mer än barnsången verkar förena de båda offren. Till en början. Så får man ett uppslag och dessutom ett tredje offer med en ny rad ur samma visa att ta hand om och nu kan Cato börja ringa in mördaren. Men mördaren är förstås ett steg före...

Cato var en intressant person att följa. Hoppas det kommer fler böcker med honom i huvudrollen. Spännande var det också. 383 sidor.




Unni Lindell: Drömfångaren (Forum 2001)
(Drømmefangeren. 1999)

Tre år har gått sedan händelserna i förra boken Ormbäraren. Kriminalkommissarie Cato Isaksen vid Oslopolisen är tillbaka. Någon har fört bort och mördat unga Therese Geber. Att få fram ledtrådar om vem som är den skyldige är inte lätt. Polisen letar, frågar ut och tänker till, men man får ingen klar bild nånstans. Vem? Varför? Ingen vet, ingen mer än den skyldige.

Så försvinner en ung flicka till, dock mycket yngre, men är det samma person som ligger bakom? Den här gången hittar man inte flickan, varken död eller levande, men varför och hur skulle en 5-åring gömma sig för alla i flera dagar? Polisen grejar inte detta heller och när pressen på Cato och hans kollegor är som störst försvinner Thereses kompis Ida också.

Lägg till detta Catos uppenbara problem med att jämka ihop polisyrket med ett liv med sina båda familjer; den ena bestående av sin nuvarande sambo/före detta hustru och deras två besvärliga tonårspojkar, den andra av 3-årige sonen Georg (och hans mamma och hennes nye karl, utlänningen Hamza). Det är ett besvärligt pysslande för att få ihop umgänget, helgjobb, nattjobb, relationerna mellan halvsyskon och accepterandet av andras barn. Vi får lika mycket ta del av Catos privata liv som vi är mitt uppe i en massa mystiska försvinnanden och mord. Det är ett kärt återseende. Cato är en mycket mänsklig polis man har lätt för att ta till sig. Det här är läsvärt, men börja med Ormbäraren. 386 sidor.




Unni Lindell: Sorgmantel (Forum 2002)
(Sørgekåpen. 2000)

32-årige Ester påträffas med halsen avskuren och allt pekar på att det är hennes före detta man som är den skyldige. Mannen nekar självklart och berättar för polisen om hur gärna han vill ha vårdnad om sonen som nu lever med morföräldrarna. En dag har pappa Johnny fått nog och lurar med sig sonen från skolgården och flyr iväg. Polisen börjar spana efter far och son samtidigt som de försöker binda Johnny till mordet på hans ex.

En annan ung kvinna i staden, Lise Sommer, är orolig. Hon känner sig förföljd och nu sedan mordet på Ester tycker hon sig vara extra utsatt. En annan väninna, Vesla, är spårlöst försvunnen sedan två år. Det blir fullt upp för Cato Isaksen och det är ingen lätt utredning att komma vidare med. Alla inblandade känner varandra, men ingen berättar något frivilligt. Naturligtvis är alla oskyldiga. Alla utom Johnny som kidnappat sin egen son och som alla säger dessutom är en mördare!

Det här är den sämsta Cato-boken av de tre som kommit på svenska. Förväntningarna må ha varit höga, men här händer inte mycket. Många inblandade personer i en salig röra och en seg utredning som aldrig verkar komma framåt. Catos privatliv strular som alltid men har mindre utrymme här än tidigare. Endast en överraskande avslutning räddar ett medelbetyg. Detta kändes som något ihopskrivet i all hast, pliktskyldigast. 330 sidor.




Unni Lindell: Nattsystern (Piratförlaget 2003)
(Nattsøsteren. 2002)

Fjärde boken om kriminalkommissarie Cato Isaksen vid Oslopolisen. I slutet av februari försvinner 14-åriga Kathrine spårlöst. Alla letar. Ingen finner henne.

I början av mars får Cato hand om ett nytt fall. En 75-årig kvinna hittas mördad, skjuten, mitt på gatan nära egna bostaden. Inte mycket till ledtrådar finns där heller men så visar det sig att den mördade kvinnan är mormor till försvunna Kathrine. Cato är övertygad om att de båda utredningarna har med varandra att göra men man finner fler frågor än svar. Så länge Kathrine inte dyker upp föredrar dock Cato att tro att hon lever. Och när hon återfinns skall i samma stund även mordet på hennes mormor vara löst.

Men det går trögt, synnerligen trögt med båda utredningarna. Frustrationen är påtaglig och påverkar alla inblandade; poliser, anhöriga, skyldiga och oskyldiga, ja även läsaren påverkas. Man sitter ju där med en bok där inget händer och det under flera hundra sidor. Som sagt, frustration. Två hopplösa utredningar utan ledtrådar.

Cato känner att han jobbar för mycket och försummar familjen, men kan inget göra åt det. Hans hustru och söner känner sig svikna av den ständigt arbetande Cato. Cato är ilsken på sin yngste sons mor, Sigrid, som verkar ha den perfekta familjen nu där alla ständigt är snälla, glada, lyckliga. Familjen Isaksens katt försvinner. Cato är fortfarande dragen till sin älskarinna, kollegan Ellen, som dock meddelat att hon skall gifta sig med någon nu. Och ja, frågan är om Cato inte börjar bli lätt gubbsjuk, för lite attraherad av Kathrines jämnåriga kompisar är han väl?

Ja det hela är en synnerligen svår utredning som tickar på fram till augusti eller så och Cato har minst lika många privata som yrkesrelaterade problem. Det är dock bara måttligt intressant fram till slutet då det blir en svettig kamp mot klockan. 404 sidor.




Unni Lindell: Rödluvan (Piratförlaget 2004)
(Rødhette. 2004)

De tre systrarna Lisbet, Judith och Carol överges av sin mor och uppfostras av mormor. Åren går, tjejerna växer upp, blir vuxna. Lisbet blir barnmorska, Judith fotograf och Carol allmänt misslyckad. Lisbet är nu gift och har två barn, Judith lever ensam och Carol har en tonårig son som driver runt. Judith är den som har mest kontakt med systersonen, Carol tittar djupt ned i flaskan.

En av tjejerna är tokig och kan inte låta bli att slå ihjäl män. Hon började ha ihjäl karlar redan i mycket unga år, sedan har det bara fortsatt. Den man som beter sig opassande mot systern ifråga kommer snart att expedieras och nu har hon många liv på sitt samvete. Den pensionerade polisen Holger som är bekant med familjen har sedan länge haft sina misstankar mot vår huvudperson, men det har varit aningar, inget han kunnat bevisa. Nu när nya mord skett i systrarnas omgivning skall Holger inte släppa taget...

Så kommer Holger över en dagbok där mördaren skrivit ned sina tankar... och jag undrar precis som Holger vem den skyldige är. Det finns ju tre systrar att misstänka.

Efter halva boken avslöjas namnet på den sjuka systern och nu handlar det mer om att komma undan, gå fri, lägga skulden på någon annan, få bort Holger. Men det kommer hela tiden nya män som hon retar sig på. Snart kan hon väl inte klara sig längre?

Efter 366 sidor sitter jag där och tycker detta var en rätt trist historia. Lågt tempo, inte så värst originell eller medryckande. Funderade på betyget tre, men detta var en för stor besvikelse så nej. Med så många mycket bättre böcker det finns att läsa kan jag verkligen inte rekommendera dig att slösa tid på denna.