C. S Lewis: Berättelsen om Narnia. De sju böckerna (Bonnier Carlsen 1999)
(The Complete Chronicles of Narnia. 1998)
Så här lagom till biopremiären på Narnia-filmen Häxan och lejonet (julen 2005) ger jag mig äntligen i kast med att läsa den världsberömda bokserien av Clive Staples Lewis. Bokhandeln marknadsför hårt nyutgåvor av de enskilda böckerna, men jag läser samlingsvolymen. En tung bok i stort format, med liten text, innehållande hela serien om sju titlar på totalt 524 sidor. Fylld med äventyr och väldigt tjusiga små färgillustrationer på nästan varje uppslag.

Här presenteras böckerna i den ordning författaren själv tänkt sig att de skulle läsas. Detta motsvarar inte alls den ordning i vilken de tillkom. Därför kan jag ibland känna att det blir väl tvära kast mellan vissa delar. Lewis´ 6:e bok blev t.ex det äventyr som inleder Narnia-sviten.

Min morbror trollkarlen. (Första gången på svenska 1958)
(The Magician´s Nephew. 1955)
Unge pojken Digory blir god vän med grannflickan Polly. De märker att det går att krypa mellan deras sammanbyggda hus via vinden och kryper runt på upptäcktsfärd i mörkret. Av misstag tittar de in i morbror Andrews hemliga krypin.

Digorys morbror är allt annat än snäll och vänlig, han är en experimenterande trollkarl och när Polly rör en vacker gul ring försvinner hon! Det visar sig att trollkarlen lyckats förflytta saker till en okänd plats, en annan värld tror han. Tillbaka varifrån man nu hamnat kan man bara komma om man har en annan magisk ring med sig. Det har förstås inte Polly.

Digory gör det rätta, han plockar med sig några av trollkarlens mystiska ringar och sticker efter... ut i det okända. Lyckligtvis hamnar Polly och Digory på samma ställe, i skogen mellan världarna. Vidare resor tar dem snart till en stad i ruiner där allt har ett dystert rött sken och där barnen finner hundratals fint uppklädda människor. Men inte ett ljud hörs, ingen rör sig. Alla verkar förstenade.

När Digory slår på en liten klocka händer det grejer. Drottningen vaknar! Men drottningen är ond, kan trolla och har siktat in sig på världsherravälde. Lyckligtvis dyker till slut det enorma lejonet Aslan upp och ställer allt (nåja, så mycket han kan) till rätta. Han är också den som ser till att Narnia skapas och landet blomstrar och alla är lyckliga. Än så länge... En riktigt, riktigt bra saga. Är det så här alla böckerna om Narnia är förstår jag dess storhet. Jag kastar mig raskt över bok nummer två (det första äventyret C. S Lewis skrev).

Häxan och lejonet. (Första gången på svenska 1959)
(The Lion, the Witch and the Wardrobe. 1950)
Borta är barnen Polly och Digory från första äventyret om Narnia. Här är det syskonen Lucy, Peter, Susan och Edmund som är i centrum. De lämnar storstaden London och flyttar tillfälligt in hos en gammal professor som bor på landet. En dag kryper unga Lucy in i ett klädskåp och förflyttas till landet Narnia. Hon träffar Tumnus, en faun, en varelse som är hälften get, hälften människa. Han berättar att han egentligen är tvingad av Vita Häxan att kidnappa alla människobarn som kommer till Narnia, men visar sig vara en vänlig själ och låter Lucy återvända hem.

Väl hemma är det ingen som har saknat henne (trots alla timmar hon tillbringat i Narnia) och ingen tror på hennes påstådda äventyr på andra sidan klädskåpet. Till en början är det heller ingen mer än Lucy som finner något mystiskt med skåpet. Men så gömmer sig Edmund en dag i skåpet och hamnar, ja, ni vet var.

Och han stöter på den onda Vita Häxan som vill att Edmund skall locka sina syskon till Narnia så att hon kan fånga dem! Häxans makt är stor och växande och det ser illa ut för de fridsamma varelserna i Narnia. Till slut blir det en kamp mellan Vita Häxan och det stora lejonet Aslan, och Susan, Peter och Lucy kämpar för att få Edmund tillbaka. Och lyckas bli kungar och drottningar över Narnia allihopa. Lewis Narnia-serie fortsätter att imponera. Ett storslaget äventyr om den eviga kampen mellan gott och ont.

Hästen och hans pojke. (Första gången på svenska 1975)
(The Horse and His Boy. 1954)
Det här känns tyvärr nästan inte alls som ett Narnia-äventyr. Härskarna i Narnia (barnen Lucy, Peter, Edmund och Susan) är förvisso med men bara som bifigurer. Istället handlar detta om den fattige pojken Shasta som inte lever i Narnia alls, utan i sydligaste Calormen. Dit kommer det en dag en främling till häst och han vill köpa Shasta! Tursamt nog är främlingens häst från Narnia och kan tala och hästen berättar i förtroende för Shasta att hans härskare är en ond man och att Shasta som slav kommer att få det tufft.

Hästen och pojken flyr tillsammans norrut, mot det lyckliga Narnia. De träffar en ung flicka på flykt, också hon på en talande häst. Det blir flera förvecklingar när Shasta förväxlas med en prins Corin och hans eget ressällskap, flickan Aravis, fortsätter att gömma sig för den man som tänkt äkta henne. På annat håll är Rabadash besatt av Narnias drottning Susan och i tider av fred tänker han vara ful och starta krig! Shasta är den som måste försöka stoppa kriget.

In i storyn hoppar som tidigare även lejonet Aslan. Ja, det är mängder med nya figurer som dyker upp i denna berättelse. Det hela är lite rörigt och jag känner inte mycket av den Narnia-känsla som jag fått av de båda föregående äventyren. Inte mycket till magi i någon bemärkelse. Stora delar av storyn handlar om förflyttning till häst och det blir flera samtal mellan hästen och hans pojke.

Detta blev markant annorlunda på ett för mig negativt sätt. Mina (förvisso högt ställda) förväntningar kom på skam och detta tycker jag är mindre spännande, roligt och intressant jämfört med de föregående sagorna. Det blir bättre mot slutet, men inte så att betyget fyra är nära. Fast det är fortfarande en helt okej saga.

Caspian, prins av Narnia. (Första gången på svenska 1961)
(Prince Caspian. 1951)
Om vi undantar den insprängda (sent skrivna) tredje boken i serien, Hästen och hans pojke, märker man genast att Lewis skrivit detta direkt efter Häxan och lejonet. Det hela är återigen ett fullständigt äventyr med syskonen Lucy, Edmund, Peter och Susan i huvudrollerna. De har varit kungar och drottningar i Narnia under lång tid. Nu är de tillbaka i England och inte mycket tid alls i den verkliga världen verkar ha förflutit.

Nu sitter de på tågstationen när de plötsligt sugs iväg och landar på en öde ö. De är tillbaka i Narnia men känner först inte igen sig alls. Här i Narnia har det gått många, många år sedan barnen härskade och landet och dess invånare frodades. Nu är det hårdare, kärvare tider. Gamla fina byggnader ligger i ruiner och de tvingas omedelbart rädda livet på en dvärg som några män försöker dränka i havet.

Dvärgen berättar om den dumma Narnia-härskaren, kung Miraz och hans snälla brorson prins Caspian. Caspian tror på de berättelser han hört om talande djur och att livet i Narnia blomstade förr, konungen viftar bort de gamla goda tiderna som trams och sagor. Faktum är att det går så långt som till att kungen planerar att döda Caspian, som egentligen är den rättmätige härskaren i Narnia. Kan månne Lucy, Susan, Peter och Edmund göra något för Caspian och hela landet?

Mängder med talande varelser sluter upp och tar strid mot kung Miraz. Hinner våra vänner dyka upp i tid? Tja, om inte finns ju alltid lejonet Aslan som kan ordna det mesta. Detta är bättre än förra äventyret, men nu börjar man känna Narnia-figurerna, så läsupplevelsen är inte lika fantastisk och överraskande som den var när man påbörjade läsningen. De fyra syskonen börjar växa till sig och bli äldre och det visar sig att endast två av dem kommer att välkomnas tillbaka till Narnia framöver! En betygstrea åt det starkare hållet.

Kung Caspian och skeppet Gryningen. (Första gången på svenska 1963)
(The Voyage of the ”Dawn Treader”. 1952)
I den verkliga världen får den odräglige pojken Eustace Scrubb besök av sina kusiner Lucy och Edmund, (två av de gamla härskarna i Narnia). Edmunds föräldrar har en tavla föreställande ett skepp till havs och nu visar sig denna tavla bli en port till Narnia. Eustace far iväg i de svallande vågorna med Lucy och Edmund och de befinner sig mitt ute till havs när de plockas upp på skeppet Gryningen av gossekungen Caspian. Det blir ett kärt återseende av gamla vänner. Eustace förstår inget av vad som hänt och hävdar sina rättigheter och fortsätter vara allmänt besvärlig.

Caspian berättar att allt är lugnt i Narnia och att han gett sig iväg för att söka efter sin fars sju försvunna vänner, som den gamle kung Miraz skickat iväg till haven bortom de Ensliga öarna. Den stolte musen Ripipip är med för att långt i öster vid världens ände finna lejonet Aslans rike. Ja, och nu är de tre nyanlända barnen med på detta äventyr som egentligen bara handlar om en enda lång resa till sjöss.

Fast det är inte så bara. Skeppet Gryningen och sällskapet gästar den ena avlägset belägna ön efter den andra, finner mystiska figurer, vänner och fiender, och får sakta men säkert veta vad som hänt de sju försvunna männen. Det är stor variationsrikedom på de olika ö-äventyren och detta är utan tvekan en av seriens allra starkaste berättelser. Den dumme pojken Eustace förvandlas till en drake och lär sig veta hut. Och slutligen når sällskapet världens ände där en deltagare måste stanna kvar för att resten skall få vända åter... Lejonet Aslan dyker också upp och berättar att Lucy och Edmund nu aldrig mer kommer att få besöka Narnia. Stackars barn!

Silvertronen. (Första gången på svenska 1965)
(The Silver Chair. 1953)
Lilla flickan Jill Pole blir mobbad i skolan och Eustace Scrubb försöker erbjuda hjälp. Nu efter att ha vistats i Narnia (se förra boken) har han blivit snäll och vänlig. Tillsammans flyr de från mobbarna på skolgården och hamnar i Narnia. Där får Jill direkt ett uppdrag av lejonet Aslan. Kung Caspian har blivit en mycket gammal man och han håller på att sörja ihjäl sig. Hans kvinna och drottning har blivit ihjälbiten av en orm och sonen prins Rilian bortförd. Sökandet efter tronarvingen har pågått i flera år utan framgång. Nu har kungen gett upp allt hopp.

Att finna prins Rilian blir uppgiften för Jill och Eustace. Tillsammans med den fantastiske slingerbulten Surpöl, som visar sig vara en rolig dysterkvist, ger de tre sig iväg mot jätteland och ned i underjorden. De välkomnas av jättarna och trivs bra tills de blir varse att de snart skall ätas upp och måste fly. I underjorden vandrar de djupare och djupare ned i mörkret och finner Svarte Riddaren och hans silvertron. Är han vän eller fiende? Och vem är Damen i Gröna Klänningen?

Skall Jill, Eustace och Surpöl lyckas finna prins Rilian? Jill har ju strax innan bokens slut i alla fall misslyckats med att tyda tre av de fyra tecken Aslan gav som ledtrådar... Dialogen med Surpöl är en höjdare och vissa bitar av mötena med jättarna och underjordens Svarta Riddare gör detta till en bok värd betyget fyra.

Den sista striden. (Första gången på svenska 1976)
(The Last Battle. 1956)
I den sista boken om Narnia är det inledningen som är bäst. Här finns en häftig talande gorilla som beordrar sin vän åsnan Pussel att fiska upp ett lejonskinn som flyter i en sjö. Gorillan Skift är en slug apa med storslagna planer. Han tänker lura i Narnias varelser att åsnan iklädd lejonskinnet är Aslan, den mytomspunne och mäktige grundaren av landet. Och inte kan väl djur och folk sätta sig upp mot Aslan?

Med hot om bestraffning tvingar apan alla att lyda ”Aslans” befallningar. Dags att jobba åt apan, dags att skänka bort maten till apan etc. Naturligtvis är det bara gorillan som hittar på, men ingen vågar vägra – få har sett den riktige Aslan och har skäl att tvivla på apans ord. Det går så långt att apan smider planer med främmande makt och soldater från det sydliga landet Calormen rustar för invasion av Narnia!

Nu när Aslan visat sig vara en utsugare och ett plågoris är uppgivenheten stor. Det är dåliga tider, hemska tider. Kung Tirian tar sin springare, enhörningen Juvel, och kollar upp vad som sker i apans hemtrakt. Och blir tillfångatagen! Bunden sänder kungen ut en bön om hjälp. Han kallar på Narnias barn och vips står Jill Pole och Eustace Scrubb där för att hjälpa till. Och det blir en hård strid mellan Narnia och Calormen. Pilarna flyger och svärden svingas. Både Jill och Eustace dödar fiender i denna den sista striden om Narnia.

Gorillan Skifts lögner visar sig vara svåra att tvätta bort. Många är de varelser som lurats av apan och nu inte vågar lita på det kungen säger heller. Dvärgarna tar parti enbart för sig själva och Narnia lider svåra förluster. Det krävs hjälp från gamla bekanta och upp dyker Peter den Store, Lucy, Edmund, Digory och Polly (kända från tidigare äventyr). Och så var sagan slut. Eller också är detta bara början...

Varierande grad av spänning, magi och flyt i berättelserna var det, men aldrig dåligt eller svårläst. Tvärtom en bra saga för de yngre barnen, eller vuxna med barnasinnet i behåll.