Gaston Leroux: Fantomen på Operan (Trevi 1990)
(Le Fantomê de l´Opéra. 1911)

En klassisk spökhistoria, inte tal om annat. Nu har jag förvisso njutit av såväl musikalen The Phantom of the Opera som CD-skivorna med sångerna, så det är möjligt att boken blir mindre intressant, men ändock, det här är spännande ändå. Faktum är att somligt i boken i vanlig ordning inte gestaltats på film eller i pjäsen. Och har du inte alls lyssnat på skivorna eller sett musikalen är detta en måste-läsa-berättelse.

Vi befinner oss i Paris, tidigt 1900-tal. Den stora operan mitt i staden skördar framgångar. Men har ett underbart gäng artister, fantastiska sångerskor och sångare, och föreställningarna går för fulla hus. Under det enorma operahuset finns katakomber och en underjordisk sjö och därnere i mörkret lever operaspöket. En skepnad som alla talar skrämt om men som inte två personer beskriver på samma sätt. Är spöket en mörk suddig skugga eller är det en man med slängkappa och döskallehuvud som rör sig i lokalerna? Eller en man med ett brinnande huvud som någon påstår?

Nu har man börjat sälja platserna i den loge operaspöket länge sett som sin egen och det får spöket att ilskna till. Saker försvinner, olyckor händer och meddelanden som kräver pengar och logen tillbaka dyker upp. Teaterdirektörerna tror inte på snacket om ett operaspöke och kan inte på något sätt tillmötesgå kraven. Då trappar spöket upp hotelserna och sätter dem dessutom i verket.

Och mitt uppe i alltihop blir spöket förälskad i unga sångerskan Christine Daaé och kräver hennes deltagande i de ledande rollerna. Raoul de Chagny är redan alldeles upp över öronen kär i barndomskärleken Christine men hon tillhör helt och hållet Operaspöket. Raoul tar upp kampen om Christine med det hemska spöket. Men spöket tänker inte ge sig i första taget. Ja vad säger man, kanonbra. 256 sidor. Och en stark fortsättning har Frederick Forsyth satt samman också.