Dean Koontz: Frukta ingenting (Bra Böcker 1999)
(Fear Nothing. 1998)

Christopher Snow har levt längre än förväntat. Han är 28 år och är drabbad av sjukdomen XP, xeroderma pigmentosum, som innebär att UV-strålar sakta men säkert bryter ned hans kropp och orsakar cancertumörer. Chris är extremt känslig för solljus och annan strålning från lampor, lysrör, tv- och dataskärmar etc. och han lever sitt liv om natten. Går han någonsin ut är det i tjocka kläder, med mörka solglasögon och insmord med massor med solkräm. Nu tvingas han ut till sjukhuset eftersom hans pappa ligger för döden.

Senare på eftermiddagen är fadern död och tas om hand av sjukvårdspersonal för att transporteras ned i källarens kylrum. Då kommer Chris på att han glömt att skicka med fadern det foto på sin hustru denne velat ha med sig och ger sig ned i gångarna under sjukhuset. Då blir han varse att traktens vänlige begravningsentreprenör uppenbarligen är något helt annat än den vänliga man Chris tagit honom för. Mannen går beväpnad, han samarbetar med kriminella figurer och kroppar de samlat på sig på suspekt sätt är grymt skändade.

Så fort Chris ber om att få se sin döde fader får han besked om att denne redan kremerats! Här går det undan, vad tusan är på gång? Chris och hans trogna vän, hunden Orson, smyger omkring om natten i det lilla samhället Moonlight Bay och söker svar. De finner dock inte mycket annat än fler mysterier. Mycket verkar dock vara kopplat till Chris döda föräldrar och en numera nedlagd topphemlig militäranläggning i närheten. I Moonlight Bay bär somliga personer på mörka hemligheter. Bara för att skydda sig och sin hund har Chris snart tvingats skjuta ihjäl självaste polischefen. Men han verkade ju å andra sidan redan ha börjat förvandlats till något helt annat...

Ovanstående låter kanske riktigt spännande men ganska snart blir det hela en väl knasig och otrolig story. Nästan så att det känns lite tungt och segt att ta sig vidare bitvis. Viss spänning finns där, men samtidigt vräker Koontz på med så mycket humor och sanslösa förklaringar till detta mystiska att man inte kan ta berättelsen på allvar. Betyget tre är verkligen riktigt svagt. 423 sidor.




Dean Koontz: Fånga natten (Bra Böcker 2000)
(Seize the Night. 1999)

Det börjar som en thriller och slutar som jag vet inte vad, science fiction möjligen. Detta är en direkt fortsättning på boken Frukta ingenting. Bara några veckor har passerat sedan förra bokens händelser ägde rum och vardagen är tillbaka i Moonlight Bay hur otroligt det än låter. Bobby surfar, Sascha jobbar vidare på radiostationen tillsammans med discjockeyn Doogie och vår hjälte och huvudperson Christopher Snow bär fortfarande sjukdomen XP som gör honom extremt sårbar för ljus. Tillsammans med hunden Orson smyger han runt i staden om natten och försöker lära sig mer om de mysterier Moonlight Bay har att erbjuda.

Nu har någon kidnappat lilla pojken Jimmy och hans mor Lilly är tröstlös. Fler barn har försvunnit den senaste tiden och nu fruktar man en galen mördare eller något ännu värre. Varför skulle någon vilja göra Lilly eller hennes 5-åring illa? Lösensumma är inte att tänka på, Lilly har inga pengar. Chris Snow dyker lämpligt upp hos Lilly strax efter bortförandet. Självklart ger sig han och hans trogna hund iväg efter förövaren. Spåren leder till Fort Wyvern, den numera nedlagda gamla militäranläggningen i staden. Hu, så hemskt.

Den som läst den tidigare boken om Chris Snow och Moonlight Bay vet att Fort Wyvern är ett ställe att undvika. Där har pågått topphemliga och inte alltid så lyckade forskningsprojekt och vem vet vad som kanske fortfarande sker där, eller vem eller vad som gömmer sig på det enorma området. Nåväl, Chris snokar vidare efter Jimmy och det resulterar tyvärr bara i att även hunden Orson försvinner. Så Chris får samla sina trogna vänner och tungt beväpnade skall de ta sig in på militärområdet och undersöka lokalerna än mer noggrant för att finna barn och hund.

Och vips så blir spänningsromanen transformerad till en knäpp sciencefiction-berättelse med tidsresor där huvudpersonerna träffar sig själva och ja, jag fattar noll och intet. Fort Wyvern är tydligen så speciellt att vad som helst kan hända där, och det verkar det också göra. Detta blir efter inledningen tyvärr varken spännande eller roligt utan bara plågsamt dumt. Med sina 383 sidor är detta en av Koontz´ sämre böcker.