Dean Koontz: Odd Thomas (Bra Böcker 2006)
(Odd Thomas. 2003)

Hur ofta har du inte börjat läsa en bok där allt är spännande och intressant och så kommer det ett uselt slut som gör dig rejält besviken? Här gäller nästan precis det motsatta. Läsaren bjuds på en medelmåttig början med kanonslut. Ja, det hela känns rätt länge högst måttligt intressant och bara lite spännande. Sidorna försvinner en i taget men så värst mycket i Odds liv händer inte. Och så närmar sig slutet och då plockar Koontz fram det tunga artilleriet (i dubbel bemärkelse).

Med några få textstycken bjuder han på en explosiv och överraskande avslutning som ändrar precis allt. Plötsligt känns det bara som en av de bästa böcker man läst på länge, hela boken växer av slutet och högsta betyg känns rättvist. Men så släpper chocken man fått och då minns man att det ändå var lite segt den första halvan. Så helhetsbetyget 4 får allt räcka.

Och vad var det nu som hände? Ja det skall inte avslöjas här. Men Odd Thomas är en 20-årig kille som lagar mat på Pico Mundo Grill. Och han har fått en gåva. Eller om det är en förbannelse. Han kan se döda människor. Med dessa andars hjälp kan Odd ibland hjälpa polisen att fånga mördare så att de döda kan få frid och rättvisa skipas.

När Odd ser en större samling döda personer på samma ställe vet han att något våldsamt och hemskt är på gång. Och följer ett gäng andar en speciell person vet han att denne på ett eller annat sätt snart kommer att vara inblandad i ond bråd död. Nu ser Odd minst ett tjugotal döda följa en man på stan. Kommer mannen snart att dö? Eller planerar han våldsdåd? Odd måste få veta mer.

Han följer efter mannen och bryter sig senare in i hans hus. Bland annat finner han att skrivbordsalmanackan saknar bladet för den 15:e augusti. Vad skall hända då? Idag är det den 14:e... 412 sidor.




Dean Koontz: Alltid Odd (Bra Böcker 2007)
(Forever Odd. 2005)

Odd Thomas är tillbaka, grabben från lilla Pico Mundo som kan se döda personer och inte sällan självaste Elvis Presley. Nu har Odds barndomskamrat Danny försvunnit och självklart ger sig Odd iväg för att finna honom. Jakten går under marken i översvämningstunnlar under det lilla ökensamhället och i gamla fallfärdiga byggnader såsom kasinon och hotell. Ute är det trist väder och Odd rör sig ofta i mörker.

Och det är här det känns som att Koontz upprepar sig själv och återanvänder storyn från en tidigare bok, nämligen Fånga natten. Även där är det en mycket speciell ung man som söker någon försvunnen och letar i underjordiska kulvertar och mörka, utdömda lokaler. Och den boken gillade jag inte så jag blir inte jätteförtjust när berättelsen verkar upprepas.

Och när letandet för Odd fortgår i gamla lokaler och han stöter på den helt galna men fantastiskt vackra kvinnan Datura och hennes biffiga men hjärndöda hejdukar, börjar den här berättelsen bli rätt lik den jag nyss läst i boken Intrång av David Morrell. Så detta känns inte så värst fräscht eller annorlunda utan mer som plagiat av annat redan bekant.

Men precis som med förra boken om Odd Thomas förmår Koontz bjussa på en liten överraskning mot slutet och får faktiskt storyn att lyfta ett snäpp. Och där räddade han ett medelbetyg, fast trean är svag. En tredje del i bokserien om Odd är på gång på svenska. 304 inte speciellt imponerande sidor. Jag hade hoppats på något mer och bättre.




Dean Koontz: Broder Odd (Bra Böcker 2008)
(Brother Odd. 2006)

Böckerna om Odd, killen som ser döda personer vandra runt på jorden, blir tyvärr bara sämre och sämre. Detta är snudd på katastrofdåligt och så vansinnigt galet löjligt att man undrar vad meningen med detta är. Visst är det en mix av både humor och övernaturlig skräck, och jag brukar gilla båda, men här fungerar ingendera och definitivt inte kombinationen tillsammans.

Odd har tagit sin tillflykt till Sankt Bartolomeusklostret bland Kaliforniens berg. Här finns munkar, nunnor, teologistudenter och en samling övergivna sjuka barn. Och någonting mer, nämligen bodacher. Japp, det är sant och inte så få av dem heller. Grabben Odd ser inte bara vanliga döda personer, han ser även bodacher, kolsvarta, flytande skuggor av vuxna män som smyger omkring i klostret. Och när han ser dem dyka upp i stort antal då vet han att det är fara på färde. Snart kommer något hemskt att hända. Frågorna är nu bara vad, var, och när, och vem?

Det är en kall, mörk och sen december när dessa bodacher börja stryka omkring de små barnen. Odd oroar sig över hur isolerade de är i klostret och de ser över sin tillgång till elektricitet, vatten och föda. Odd lyckas också mobilisera en mindre arme bland munkarna då flera av dem visar sig vara f.d. soldater, maffiatorpeder osv., men vad skall de vara på sin vakt emot? Hur ser hotet ut? Ja, kan det komma från ryssen Romanovich som bakar tårtorna i klostret? Ja, kanske, Odd tycker att han beter sig skumt. Så försvinner en munk och monstren börjar dyker upp. Broder John har lyckats skapa liv med tankekraft. Heja, heja!

319 sidor nonsens. Detta skulle kunna bli filmat som en 80-minuters B-skräckis man gärna missar. Koontz sämsta bok på ett bra tag och en stor besvikelse.




Dean Koontz: Tid för Odd (Bra Böcker 2009)
(Odd Hours. 2008)

Odds mystiska förmåga har fått honom att bege sig till den lilla staden Magic Beach i Kalifornien. Där har han tagit jobb som kock och assistent till en 90-årig gammal filmstjärna i väntan på att få reda på exakt vad som lockat honom till platsen.

Så träffar han den unga och mycket vackra tjejen Annamaria och känner på något sätt att hon är i fara och lovar att dyrt och heligt göra vad han kan för att skydda henne mot allt ont. Det dröjer inte länge innan elaka män dyker upp och Odd tvingas klättra runt på pålarna under piren och till slut hoppa ned i en båt för att komma undan.

Snart dyker fler opålitliga män upp och Odd blir snart inlåst. Vilken sagolik tur att hans döde följeslagare, sångaren Frank Sinatra, kan kasta saker omkring sig när han blir förbannad! Suck, tokigheterna fortsätter i Koontz’ serie om Odd. Snart visar det sig att de onda männen stulit kärnvapen och visst sjutton tänker Odd göra vad han kan för att rädda mänskligheten...

Här finns 287 sidor som borde flyga förbi men som bitvis tyvärr känns lite sega. Det är bara att inse att Koontz’ storhetstid var 80- och 90-talen och att han idag säljer bra på gamla meriter. Visst, detta är ett steg uppåt jämfört med föregående Odd-bok, men vad säger det egentligen? Inte så värst mycket. Som enskild bok räcker det inte till mer än en mycket svag trea i betyg och om rätt skall vara rätt borde jag nog ha satt en tvåa, men då skulle föregående bok ha förtjänat allra lägsta betyg och så blev det ju inte. (Hm, uppenbarligen fel av mig, man kanske kan ändra sig?)

Efter så många fantastiska och galet spännande romaner av samme författare är den här förändringen till knashumor med hjälten Odd inget som faller mig i smaken alls.