Dean Koontz: Frankenstein – Den förlorade sonen (Pocketförlaget 2012)
(Prodigal Son. 2005)

Ett offer saknar öron, ett annat sina fötter. Den tredje som stympats har blivit av med ena njuren, av offer nummer fyra finner man bara huvud och torso, båda benen har kapats. Mördarens femte offer saknar sin lever.

New Orleans-polisernas mordutredare Carson O´Connor och Michael Maddison söker galningen som fått namnet Kirurgen, men saknar helt ledtrådar. Offren är både män och kvinnor, somliga har sövts med kloroform, andra inte. De verkar inte ha något gemensamt mer än att de nu brutalt mördats. Skall polisen kunna förhindra nya mord måste ett mirakel ske…

I ett kloster i Tibet hittar vi Deukalion, en skrämmande jätte, en ful uppenbarelse som är stark som en oxe, snabb som blixten och duktig på att trolla. Deukalion är några hundra år gammal och mer känd som Frankensteins monster. När han får veta att hans far är i livet i New Orleans är det dags att bege sig dit.

Ja, Koontz spinner vidare på Mary Shelleys klassiska roman Frankenstein och låter både Victor Frankenstein och dennes skapelse leva vidare i modern tid. Frankenstein själv är en aktad affärsman, rik som ett troll. Nu för tiden går han under namnet Victor Helios och självklart är han komplett galen.

För flera hundra år sedan satte han samman Deukalion av döda brottslingars kroppar och lät blixten väcka honom till liv. Under lång tid har han i största hemlighet skapat nya varelser. Victors forskning har dock förstås utvecklats, ja förbättrats något enormt. Idag kan han skapa figurer som i alla högsta grad liknar vanliga människor. Dessa är dock programmerade att endast lyda Victor Helios och tanken är såklart att den nya, starkare generationens varelser skall hjälpa Helios att nå världsherravälde!

Det hela är naturligtvis fullkomligt otroligt men ändå rätt spännande. Att låta Frankenstein fortsätta att skapa urstarka människokloner är väl inget dumt upplägg. Var dock beredd på att läsa mer än dessa 477 sidor för berättelsen tar inte slut här…

Koontz originalberättelse översattes till svenska av Kriminalförlaget redan 2003 och kom i en häftad storpocket-utgåva på 336 sidor. Den har dock en annan översättning och anger Kevin J. Anderson som medförfattare.




Dean Koontz: Frankenstein – Nattens härskare (Pocketförlaget 2012)
(City of Night. 2005)

Poliskollegorna Carson O´Connor och Michael Maddison har nu insett att Victor Helios är en man som måste stoppas. Paret räknar med att behöva tänja lite på polisreglerna och planerar en överraskningsattack på den stenrike affärsmannen. Några snabba, dödande skott så skall väl saken vara löst?

Hm, kanske ändå inte. De blir även varse att Helios placerat sina män på olika nyckelpositioner i samhället. Folk har blivit dödade och ersatta av kloner! Carson och Michael vet inte vem de kan lita på. Jo, Deukalion förstås, Victors förstfödde om man så säger. Deukalion är den ende som inte programmerats med direktiv om lydnad.

Ja, Frankensteins/Helios alla andra laboratorietillverkade människor har noga programmerats med de kunskaper som den store forskaren finner för lämpliga. Den nya rasen har dubbla hjärtan, läker sår omedelbart, kan inte föröka sig eller göra uppror mot sin skapare. Somliga kloner är på jakt efter Carson och Michael, någon annan söker efter Carsons autistiske lillebror. Det ser kärvt ut för den vanliga människan, men så börjar något i Victors programmering gå snett…

Var det en otrolig berättelse som Koontz bjöd på i förra Frankenstein-delen är det inte mindre fantastiskt nu. Författaren tar ut svängarna rejält och somligt är riktigt nära att kliva över gränsen till det riktigt löjliga. Mitt i allvaret blir det knashumor, men visst, när Carson och Michael nu vet det de vet och lever under dödshot är skämt och nonsens kanske ett måste som försvarsmekanism?

Lättläst, ganska spännande men inte sjutton får vi mer än ett delavslut efter 416 nya sidor. Det blir till att ta sig an den tredje delen i Frankenstein-serien inom kort, men den finns ännu inte på svenska.