Dean Koontz: När månen skiner/I månens sken (Bra Böcker 2004)
(By the Light of the Moon. 2002)
Aj då. Vad skall boken heta? När månen skiner står det på omslaget och bokens rygg. I månens sken heter den på försättsbladen.

Om det finns ett rejält bottennapp i Koontz långa karriär så måste det vara den här boken, för den var sannerligen inte bra! Och då är jag ändå Koontzfan av stora mått. Och boken började så lovande.

29-årige Dylan är ute på resa med sin 20-årige autistiske bror Shepherd. Väl tillbaka på motellrummet med skräpmat blir Dylan nerslagen. Fastbunden vid en stol tvingas han vara med om att en till synes galen man tar fram stora sprutan och injicerar något i hans blod. Något som mannen själv uppfunnit och, som han säger, har en effekt som sannerligen är intressant, ofta förbluffande, ibland positiv.

Och nu måste Dylan fly, berättar han vidare, för om de svarta männen får tag på honom kommer de att döda honom omedelbart! I rummet intill har doktorn gett 25-åriga Jilly samma behandling som Dylan och nu sticker doktorn iväg i Jillys bil. Och pang, så sprängs bilen med doktorn i när de svarta männen plötsligt dyker upp. Dylan, Shep och Jilly sticker iväg fort som attan, åt motsatt håll. Men vart de skall vet de inte, de bara åker.

Sen får Dylan kramper bakom ratten och känner plötsligt ett tvång att vända och åka tillbaka, rusa hem till en kvinna och rädda hennes liv som tydligen varit i fara. Genom att komma i kontakt med vissa föremål kan Dylan numera få reda på saker om de som tidigare berört samma sak. De kan ha problem, vara sjuka, vara mördare etc. Dylan åker runt och gör några goda gärningar till. Så börjar Jilly se syner, hon ser saker som kommer att hända.

När våra vänner sedan börjar teleportera sig från olika platser i landet och dessutom kan resa i tiden ja då blir det bara för mycket. Det här var nog det mest löjliga Koontz nånsin skrivit. Mer dumt än något annat. Ett hastverk utan trovärdighet och spänningen glimtar bara till ibland. Slutar dessutom nästan som om det planeras uppföljare, tycker jag. Skona mig! 373 sidor.

Dean Koontz: Ansiktet (Bra Böcker 2005)
(The Face. 2003)
Ethan Truman jobbar som säkerhetschef åt "Ansiktet", världens just nu hetaste skådespelare, Channing Manheim. Ethan har för chefens räkning mottagit mystiska lådor innehållande de mest säregna föremål. Han fattar inte vad de betyder, vad beundraren vill säga med dem. Eller utgör de kanske en varning, ett hot? Hur som helst ser han med övervakningskamerornas hjälp hur en man slänger ytterligare en låda över stängslet runt tomten.

När Ethan så konfronterar mannen blir han ihjälskjuten. Fast ändå inte. Istället blir han överkörd av en stor lastbil och dör. Fast ändå inte. Ethan fattar ingenting. Drömmer han?

Så dör hans barndomsvän som länge legat i koma men när Ethan kommer för ett sista farväl har vännens kropp förkommit från bårhuset, eller som det verkar, rest sig upp och gått iväg. Ethan förstår fortfarande ingenting, och inte läsaren heller. Vad sjutton är på gång? Mystiskt och faktiskt lite spännande är det.

Något lite mer förstår man kanske (eller inte) när Corky Laputa kliver in i handlingen. Corky är en av kaos hantlangare. Varhelst han kan sprida djävulskap, sorg och besvär gör han det med glädje. Det finns inget som livar upp Corky som andras olycka och nu har han siktat in sig på att jävlas med den störste, mest kände personen av dem alla, Channing Manheim. Manheims son skall kidnappas. Från ett enormt stort och välbevakat hus skall sonen Fric spårlöst försvinna!

Det börjar riktigt bra och slutar helt OK. Det är som alltid i Koontz romaner en ganska spännande men mystisk historia som får sin synnerligen otroliga lösning i slutet. Men det håller. Faktum är att jag gärna satt betyget fyra på detta. Det händer otroligt mycket i boken, det mesta mystiskt (här finns döda som går igen, telefonsamtal från andra sidan etc.) och det blir både spännande och sorgligt på sitt sätt. Men 614 sidor är för mycket. Många händelser är utfyllnad som bara saktar ned tempot/förvirrar/spär på mystiken utan att föra handlingen så värst mycket framåt. Nä, det här är en tegelstensroman som gärna fått vara 100-150 sidor tunnare. Då hade det blivit ännu bättre!

Dean Koontz: Invasion (Bra Böcker 2007)
(The Taking. 2004)
Koontz har skrivit många riktigt spännande böcker. Koontz har skrivit många mystiska böcker. Koontz har dock skrivit väldigt få riktiga rysare och är det något jag saknat i hans produktion så är det en ny Phantoms. Nu är den här! Med Invasion har Koontz fått till en riktigt spännande, mystisk och otäck bok, svår att lägga ifrån sig. Jag hade önskat mig en lite längre bok (bara 320 sidor) och ett annat slut. Vet inte hur det skulle varit annorlunda men nja, det kunde ha varit lite vassare. På något sätt. Hade jag fått det hade jag kunnat överväga ett högre betyg, nu blir en helt okej fyra, och det är inte dåligt. Detta är den bästa Koontzboken på många år.

Molly Sloan vaknar mitt i natten. Något känns fel. Regnet vräker ned men det är inget vanligt regn. Det luktar konstigt och det vatten hon fått på sig vill hon genast tvätta bort. Maken sover vidare men väcks snart av Molly som känner sig synnerligen olustig till mods. Tillsammans sitter de uppe mitt i natten och ser och hör regnet fullkomligt piska på huset. De slår på TV:n och möts av panikrapporter från världens alla hörn. Oförklarliga väderfenomen har inträffat jorden runt, båtar sjunker, kuster sveps bort av vattenmassorna. Tusentals, hundratusentals, miljoner döda på några minuter. Sen försvinner TV-mottagningen, radion slutar sända, telefoner slutar fungera, Internet är dött. Satelliterna i rymden har lagt av.

Något från rymden har kommit till planeten Jorden. Och inte är det en trevlig bekantskap.

Ta spänningen, ondskan, skräcken från Koontz bok Phantoms, varva med bitar från TV-serien V, filmerna Independence Day och Världarnas krig, och du har den ultimata boken om hur utomjordningar tar över människornas favoritplanet. Härligt spännande och otäck, i alla fall inledningsvis.

Dean Koontz: Livstid (Bra Böcker 2008)
(Life Expectancy. 2004)
Rudy Tock är på sjukhuset och springer runt i korridorerna. I ett rum ligger hans far Josef för döden, i ett annat rum skall hans hustru snart föda fram deras första barn. Josef har drabbats av en svår stroke och är sedan en tid förlamad och kan heller inte tala. Nu, som genom ett mirakel, sätter han sig upp i sängen och talar dessutom. Han berättar det exakta klockslaget för det kommande barnbarnets födelse. Han nämner också exakt längd och vikt på den nyfödde pojken och lämnar fem datum långt in i framtiden som kommer att vara speciellt svåra och hemska för barnbarnet. Sen dör han.

Rudy springer ned till förlossningen och där träffar han sin son Jimmy, exakt på pricken född det klockslag och med den längd och vikt Josef förutspått. Det finns inget annat att göra än att sätta största tilltro till att Josef spått rätt om de hemska datumen också.

Detta är berättelsen om Jimmy Tock och hur han tar sig vidare i livet trots de hemskheter som dyker upp. Berättelsen går upp och ned som en berg-och-dalbana. Det finns toppar och dalar, bra, spännande, roliga delar, och så finns det sega, trista, smått löjliga partier. Familjen Tock är finsmakare så det handlar även en hel del om god mat men deras prat kring matbordet känns ibland mer som taget från Janet Evanovichs tokroliga böcker om Stephanie Plum. Här känns konversationen dock lite malplacerad, nästan fjantig.

Länge tycker jag att boken är rätt seg. Det händer förvisso saker, men så värst spännande är det inte. Sen tar det sig rejält och andra halvan av bokens 399 sidor räddar underbetyg. En och annan överraskning får han till också, den gode Koontz. Den allra sista ”slutstriden” och pratstunden med ”superskurken” känns dock riktigt B, som i botten. Som helhet dock ok, men jag hade väntat mig mer. Detta är en berättelse om kärlek och hopp mer än något annat, trots att ett par galna clowner är med och skapar lite spänning och mycket kaos.