Dean Koontz: Livstid (Bra Böcker 2008)
(Life Expectancy. 2004)

Rudy Tock är på sjukhuset och springer runt i korridorerna. I ett rum ligger hans far Josef för döden, i ett annat rum skall hans hustru snart föda fram deras första barn. Josef har drabbats av en svår stroke och är sedan en tid förlamad och kan heller inte tala. Nu, som genom ett mirakel, sätter han sig upp i sängen och talar dessutom. Han berättar det exakta klockslaget för det kommande barnbarnets födelse. Han nämner också exakt längd och vikt på den nyfödde pojken och lämnar fem datum långt in i framtiden som kommer att vara speciellt svåra och hemska för barnbarnet. Sen dör han.

Rudy springer ned till förlossningen och där träffar han sin son Jimmy, exakt på pricken född det klockslag och med den längd och vikt Josef förutspått. Det finns inget annat att göra än att sätta största tilltro till att Josef spått rätt om de hemska datumen också.

Detta är berättelsen om Jimmy Tock och hur han tar sig vidare i livet trots de hemskheter som dyker upp. Berättelsen går upp och ned som en berg-och-dalbana. Det finns toppar och dalar, bra, spännande, roliga delar, och så finns det sega, trista, smått löjliga partier. Familjen Tock är finsmakare så det handlar även en hel del om god mat men deras prat kring matbordet känns ibland mer som taget från Janet Evanovichs tokroliga böcker om Stephanie Plum. Här känns konversationen dock lite malplacerad, nästan fjantig.

Länge tycker jag att boken är rätt seg. Det händer förvisso saker, men så värst spännande är det inte. Sen tar det sig rejält och andra halvan av bokens 399 sidor räddar underbetyg. En och annan överraskning får han till också, den gode Koontz. Den allra sista ”slutstriden” och pratstunden med ”superskurken” känns dock riktigt B, som i botten. Som helhet dock ok, men jag hade väntat mig mer. Detta är en berättelse om kärlek och hopp mer än något annat, trots att ett par galna clowner är med och skapar lite spänning och mycket kaos.




Dean Koontz: Vansinne (Bra Böcker 2009)
(Velocity. 2005)

Billy lämnar sitt arbete och går till bilen. Där ser han en lapp sitta på vindrutan. Om han inte tar lappen till polisen kommer en förtjusande, blond lärarinna att mördas, står det att läsa. Fast om han å andra sidan gör det skall en gammal kvinna som sysslar med välgörenhetsarbete dödas istället. Valet är Billys.

Visst är det ett skämt, ett makabert sådant, det måste det vara, tänker Billy men pratar ändå med sin polisvän Lanny. De är överens om att någon skämtar med dem så de gör inget mer åt saken. Det går en dag sedan skriver tidningarna om en ung, blond mördad lärarinna. Billy får skuldkänslor och funderar på hur han skall ta upp detta med polisen. Då dyker en ny lapp upp. Meddelandet ger Billy ett nytt val rörande att gå till polisen eller ej. Nu skall han bestämma huruvida en ogift man eller en ung tvåbarnsmamma skall dödas...

Inte kan han ta ifrån två små barn deras mamma. Billy håller tyst...

Någon okänd därute har gett Billy så att säga makten att besluta över liv och död. Tyvärr verkar denne okände också planera att sätta dit just Billy för morden...

Koontz ger sig in i seriemördargenren med en bok på 398 sidor. Vansinne (haha) kan man tycka då det redan finns hundratals böcker som den här. Galen är förstås också mördaren och snart också Billy, typ... Lättläst och högst medelmåttigt.




Dean Koontz: Hjälten (Bra Böcker 2010)
(The Good Guy. 2007)

Muraren Tim sitter på puben och kopplar av med en öl när en okänd man slår sig ned bredvid honom. Mannen skjuter över ett kuvert fullt med sedlar och ett foto på kvinnan han vill ha mördad, sen försvinner han snabbt. Kvar sitter Tim och tittar på fotot och räknar pengar. Uppenbarligen har mannen förväxlat honom med någon annan.

Strax slår sig en ny man ned bredvid Tim och nu är det dags för nya förväxlingar. Den här gången är det mördaren själv som dyker upp och han ser Tim med kuvertet och väntar på sitt uppdrag… Tim beslutar sig där och då för att avstyra det galna projektet. Han låtsas vara ansvarig beställare och säger att han ångrat sig men ger ändå mannen hälften av pengarna för att inte göra något alls. Så skiljs de åt…

Som den rättrådige man han är söker Tim såklart omedelbart upp kvinnan på fotot och berättar att någon vill se henne död. Då passar den riktige mördaren på att återigen dyka upp i handlingen. Betalad eller inte, han har inga planer på att inte slutföra sitt uppdrag. Kvinnan skall dö. Och nu ser det ut som att Tim själv hamnat i skottlinjen… Tim och kvinnan får fly för livet.

På ett sätt är detta en återanvändning av Koontz’ 90-talsberättelse Psykopaten (1993). Mycket känns igen; den galne mördaren som vägrar att ge sig, det kvinnliga blivande offret och den snälle personen som skall rädda offret och se till att mördaren får sitt straff. Vi har samma tre karaktärer här igen men nu är det inte mördaren som rymmer med sitt offer samtidigt som de är förföljda av en vänlig själ som skall frita offret, utan tvärtom, den snälle, vänlige Tim som tillsammans med den kvinnliga huvudpersonen flyr, flyr, flyr undan en knäpp mördare med obegränsade resurser… Det kan låta orättvist men Tim är naturligtvis mycket mer av en riktig karl än man kan tro. Och är det någon som tror att det kan finnas ett spår av begynnande romans någonstans i storyn?

Tja, det är Hjälten det, en bok på 350 sidor och faktiskt en av de bättre av Koontz på senare tid. Förvisso inte så att det räcker till mer än ett blygsamt medelbetyg, men ändå… Hygglig förströelse för stunden.




Dean Koontz: Donatorn (Bra Böcker 2011)
(Your Heart Belongs To Me. 2008)

Ryan Perry är 34 år ung, snygg och rik som ett troll när hans hjärta börjar krångla. Underökningar visar att han lider av hypertrofisk kardiomyopati, en missbildning i hjärtmuskelfibrerna. Doktorn säger att han har ett år kvar att leva om han inte kan få ett nytt hjärta, men exakt kompatibla hjärtan växer såklart inte på träd och Ryan är inte först på väntelistan. Wow, vilken käftsmäll han åker på. Här mår han kanonbra, känner sig stark, frisk och med livet framför sig och så får han en sådan här dödsdom!

Till en början säger han inget till flickvännen Samantha. Tvärtom får han höra att hans tillstånd skulle kunna bero på förgiftning och då slår paranoian till. Kan Samantha ligga bakom detta? Men varför har hon i så fall inte sagt ja till hans frieri? Då skulle hon ju garanterat få alla hans pengar. Ryan kontrakterar privatdetektiver för att syna Samanthas mamma och dennes pojkvän i sömmarna, pojkvännen har ju ändå anklagats för i alla fall två mord. Inget blir bättre av att Ryan själv ser Samantha smyga upp och ha ett nattligt viskande samtal med mammans kille. Mystiska knackningar i huset hör han också, kan det vara tjänstepersonalen som håller på med nåt fuffens?

Dagarna går, hans hälsa förbättras tyvärr inte och privatdetektivernas arbete ger honom inga svar på de frågor han har. Så äntligen får han samtalet han väntat på. Det finns ett matchande hjärta tillgängligt för honom. Han kan bli frisk!

Det är då problemen börjar…

Koontz nya bok är till stora delar riktigt bra. Det är inte frågan om nagelbitarspänning men ändå så pass mystiskt lockande att det är svårt att lägga boken ifrån sig när man kommit in i den. Sen är det ju bara frågan om 300 sidor så varför ens ta en paus, sidorna far snabbt förbi.

Mitt inne i boken njöt jag verkligen av Koontz’ bästa roman på länge men det håller inte hela vägen och inte håller väl storyn ihop fullt ut heller. Jag är inte helt nöjd med avslutningen även om de sista raderna blev till ett helt okej slut som jag inte förväntat mig. Lika delar kärlekshistoria och mysterium. Vem är det som vill skada Ryan Perry eller är allt bara scener i hans huvud?

Jag hade gärna bjussat på betyget fyra, men ahh, nej, det går inte, även om jag lider med huvudpersonen.




Dean Koontz: Vad natten döljer (Bra Böcker 2011)
(What the Night Knows. 2010)

Seriemördaren Alton Turner Blackwood mördar fyra familjer innan sonen i den sista familjen lyckas skjuta ihjäl honom och bli den enda som överlever vansinnesdåden. Pojken, John Calvino, växer upp och blir polis.

Nu, 20 år efter Blackwoods mord, verkar han ha fått en beundrande efterapare. 14-årige Billy har mördat hela sin familj på ett sätt som verkligen för tankarna till nämnde Blackwood. Den här gången kan polisen sätta förövaren bakom lås och bom snabbt och enkelt. Efter utfört dåd sitter Billy på trappan och väntar på dem. När John träffar Billy i fängelset verkar pojken veta saker om det 20 år gamla mötet mellan John och Blackwood som ingen annan borde kunna känna till…

Blackwood är död, Billy är i fängelse. Trots det är John övertygad om att morden kommer att fortsätta. Lika säker är han på att det är hans egen nya familj som kommer att attackeras härnäst.

Så här långt är berättelsen inte så värst vare sig spännande eller intressant. Döm om min förvåning när bokens andra hälft blir riktigt spännande när det visar sig att familjen Calvino ställs mot Blackwoods ande, eller något i den stilen…

Japp, Koontz vräker på med ett ont väsen, något slags ande som hemsöker familjens hus och som har förmågan att ta kontroll över olika personer. Köper du ett övernaturligt inslag i storyn får du en riktigt spännande avslutning på boken. Hade det inte känts så blekt och trist i början hade helhetsbetyget kunnat bli bättre än en medelmåttig trea. Så här mycket spänning har det inte bjussats på i en Koontz-bok på väldigt länge. 384 sidor.