Stephen King: Vargarna i Calla - Det mörka tornet V (Bra Böcker 2008)
(The Dark Tower 5: Wolves of the Calla. 2003)

Tian är ute och plöjer sin åker när budbärar-roboten Andy tittar förbi med sämsta tänkbara nyheter. Vargarna är på väg mot Calla och de är framme om 30 dagar. För Tian som älskar sin familj är det såklart katastrof. I generationer har Vargarna dykt upp i Calla och rövat bort traktens småbarn, bara för att år senare återlämna dem törda, ja på något sätt förändrade, mentalt störda, tomma. Tian beslutar sig för att den här gången kämpa emot och kallar till bymöte. Några är inne på Tians linje, men somliga inte alls. Vad skall kampen egentligen tjäna till? Vargarna kan inte besegras. Det kommer att sluta med att de tar alla barnen, att hela samhället bränns ned. Det är just när paniken är som störst som Revolvermannen Roland och hans sällskap dyker upp i trakten. Kan de måhända hjälpa till?

Jodå, det skulle de kanske kunna men de måste bli officiellt ombedda av en majoritet av Calla Bryn Sturgis invånare och som sagt, alla är inte för väpnad strid. Men visst kommer det att bli en kamp mot dessa hemska Vargar. På ett eller annat sätt.

Tyvärr dröjer det till sida 653 (av bokens 680) innan Vargarna ens dyker upp så boken domineras av lära-känna-invånarna-tid, stridsförberedelser och en del resor från Revolvermannens tid till vår verklighets New York på 1970-talet. Våra vänner försöker rädda såväl bokhandlare som en ros på en ödetomt i staden och vi får faktiskt träffa fader Callahan i egen hög person, mannen som bekämpat vampyrer i Kings bok Staden som försvann. Faktum är att det verkar finnas vampyrer i New York också!

Efter en spännande inledning där jag snart förväntar mig en sjuhelsikes fajt med mystiska varelser går boken ned på sparlåga. Det tuffar på, länge, länge. Visst händer det saker; New York som sagt, bokhandlare, en ros, en gravid Susannah, en alkoholiserad präst och så roboten Andy, förrädare i Calla Bryn Sturgis och mer, men var är Vargarna? Jag väntar och väntar…

Och så höjer King tempot och spänningen och lyckas festligt nog väva in bitar från såväl Harry Potter och Stjärnornas Krig som Marvel Comics superhjälteserievärld. Coolt. Även om avslutningen är vass kan boken som helhet inte få mer än medelbetyg, men med det här slutet måste man ta sig an del sex omedelbums.




Stephen King: Sången om Susannah – Det mörka tornet VI (Bra Böcker 2009)
(The Dark Tower 6: Song of Susannah. 2004)

Aj då. De senaste fyra romanerna i serien har inletts med en kort resumé av berättelsen om det mörka tornet så här långt. Nu har det gått en tid sedan jag läste förra delen och då saknas det förstås en summering i den här sjätte boken. Typiskt. Tur att jag har mina recensioner…

Aj då igen. Det här var faktiskt inget bra. Här närmar sig färden mot det mörka tornet ett slut och kanske, kanske inte väntar snart ett möte med den röde kungen. Och så kommer det här?! 400 sidor seg transportsträcka. Berättelsen här kunde ha kortats ned till 10 eller säg 50 spännande sidor istället för att mala på tomgång. Har King fått betalt per ord? Detta känns som trist ordbajseri…

Susannah Dean, höggravid efter att ha haft sex med en demon, tar sina olika personligheter och todashar sig bort från platsen där det just utspelats en blodig strid mot Vargarna. Todash är en form av teleportering genom tid och rum. Susannah dyker upp i New York. Kvar i Calla Bryn Sturgis är resten av revolvermännen i ka-teten, Roland, Jake och såklart Susannahs älskade Eddie. De vill alla följa efter henne, men det är inte alldeles lätt att hamna där man vill.

Roland och Eddie söker i alla fall upp advokaten Deepneau och boksamlaren Calvin Torn innan de gör en resa hem till självaste Stephen King, författaren. Han blir rejält förvånad över att träffa sina egna skapelser livs levande och våra vänner gör vad de kan för att pumpa den unge författaren på information om vad som kommer att hända framöver… Roland lyckas till och med hypnotisera King. Suck. Vad är det här för fjanterier…?

Efter en annan färd genom tid och rum är det Jake, Oy och fader Callahan som dyker upp i New York strax efter Susannah och de söker efter klotet Svarta Tretton. Ja, och så Susannah förstås. Hon har förresten fullt upp med att käfta med sina alter egon, Mia, Detta Walker och Odetta Holmes och det gör hon under merparten av boken. Inte speciellt spännande må jag säga.

Ja, det är väl vad som sker, varken mer eller mindre. På de sista sidorna av berättelsen är det så dags för en förlossning mitt ibland vampyrer och mutanter. Jaha ja. Detta är en riktig mellanbok som sagt. Det mesta kunde King ha låtit bli att skriva eller fått ihop på betydligt färre sidor. Ge mig berättelsens upplösning nu så är det klart sen…

Del sex omfattar totalt 413 sidor och då är de sista tjugo fyllda med utvalda dagboksanteckningar från King under åren1977-1999 där det mesta handlar om hans tankar kring Mörka Tornet-berättelsen. Rätt mycket alkohol verkar han ha dragit i sig också förresten… Denna inblick i hans liv, tillsammans med Darrel Andersons färgbilder mitt i boken är väl annars behållningen.




Stephen King: Det mörka tornet – Det mörka tornet VII (Bra Böcker 2009)
(The Dark Tower 7: The Dark Tower. 2004)

(Varning: jag kanske avslöjar lite för mycket av händelserna nedan! Läs på egen risk.) Nästan 35 år efter att King påbörjat berättelsen om Revolvermannen Roland skriver han så sista orden på sagan. Jag har redan läst nästan 3500 sidor på väg hit och här kommer nu 784 nya sidor som direkt tar vid på del 6. Här finns ingen summering av tidigare händelser så det är bara att kasta sig ut i Mittvärlden igen och se vad som skall hända. Nu skall det hela dock komma till ett slut. Kommer Roland och hans vänner att kunna besegra den röde kungen? Kommer de någonsin fram till det mörka tornet?

Ja du, bra länge överväger jag att sätta betyget två på detta. Det verkar som att två saker måste tas omhand innan färden mot Tornet kan gå vidare. Revolvermännen måste stoppa några Brytare från att förstöra Strålen och i en annan värld måste Stephen King räddas från att bli påkörd och dödad. Skulle Strålen gå sönder faller världsalltet samman. Skulle King dö kan berättelsen såklart inte fortsätta. Det hela är väl sådär måttligt intressant. Nya personer introduceras, gamla kommer åter. Boken maler på men egentligen utan spänning. Jag tänker, vad är det här? Slutboken, uppgörelsen…. Skall det inte vara spännande, dramatiskt, omöjligt att lägga ifrån sig? Det är det sannerligen inte.

Men King kan skriva böcker. Självklart har han en överraskning eller två i beredskap åt läsaren. Knappt 400 sidor in i berättelsen dödar han en av medlemmarna i Revolvermanna-sällskapet och bara 30 sidor därefter nästa karaktär. Ahhh, fan.

En bok (eller film med för den delen) kan ju egentligen i stora delar vara hur dålig som helst, men framkallar den vid något tillfälle äkta tårar, ja då har den väl ändå lyckats beröra på något sätt. Och kan den då betecknas som dålig? Nej, kanske inte. För här sitter jag allt med en tår i ögat och en klump i halsen.

Vi är nu halvvägs in i berättelsen och resterna av ka-teten kämpar vidare. Tornet och Röde Kungen är snart inom räckhåll, men än finns faror och distraktioner. Mias/Susannahs son har växt upp till det spindelliknande monstret Mordred och han följer i sällskapets fotspår. Och inte nog med det, han är hungrig också och vill gärna slita sönder och tugga i sig sina fiender...

Vilken tur att Konstnären kommer in i bilden. Om pennan är mäktigare än svärdet, hur kraftfullt är då inte ett suddgummi?

Det ”lyckliga” slutet kommer på sidan 751. Sedan säger King att berättelsen är slut och att det inte är stor mening med att läsa vidare. Men det gör man ju såklart, på egen risk, och då har man plötsligt ett annat slut på sagan... och vad skall man säga om det?

Del 4 är i mitt tycke seriens höjdpunkt även om helheten ändå är det som gör berättelsen. Den avslutande boken var liksom flera föregående alldeles för lång och seg. Det var för glest mellan de stora ögonblicken, ja de riktigt intressanta och spännande händelserna. Även om det bitvis blev spännande och ibland mycket hemskt så får en svag trea bli betyget för del 7.

Illustrationerna i färg och svartvitt som dyker upp här och var är helt okej och gjorda av Michael Whelan.