Stephen King: Drömfångare (Bra Böcker 2002)
(Dreamcatcher. 2001)

Som barn blev Henry, Jonesy, Bävern och Pete bästa kompisar. Då räddade de en utvecklingsstörd kille från ett gäng äldre mobbare och blev hans bästa vänner. De fann också och räddade därmed livet på en försvunnen flicka. Idag, 25 år senare, är de fyra vuxna männen fortfarande bästa vänner, men ses tyvärr alltför sällan. En gång om året träffas de dock i Bäverns stuga för att jaga tillsammans.

Det här året kommer en främling till stugan. Nedkyld och vilsen tas han om hand av Jonesy och Bävern. De märker snart att allt inte står rätt till med mannen. Han både luktar hemskt och beter sig mycket underligt. Efter några timmar i stugan börjar han få enorma magsmärtor och blöder snart som en stucken gris. Då börjar den verkliga mardrömmen för männen i stugan.

Pete och Henry är och handlar mat och är på väg tillbaka till stugan. Då ser de en kvinna som helt apatisk sitter med benen i kors mitt på vägen. Inte reagerar hon när de närmar sig med bilen och de tvingas köra ned i diket. Kvinnan luktar fullständigt avskyvärt och är inte det minsta kontaktbar. Och så visar det sig strax att trakten fått främmande besök. Här i skogarna finns varelser från en annan värld. Hemska varelser...

Det här är en 618-sidors tegelstensroman och den första tredjedelen är helt klart bland det bästa King skrivit. Beskrivningen av de gamla vännerna, deras relation till varandra och utvecklingsstörde Duddits är helt suverän, gripande och förblir det bästa boken igenom. Den första kontakten med de främmande varelserna är också skitspännande. Sen tappar boken all spänning och blir helt omöjlig, tycker jag.

En varelse tar kontroll över en av våra vänner och smiter iväg. Militären kopplas in och då följer 400 sidor biljakt på snöiga vägar. Snart vet man inte vem som är vaken, vem som drömmer och vad som egentligen hänt där i skogarna. Finns egentligen rymdmonstren alls? Och om de gör det, skall det gå att besegra dem med bacon? Efter den suveräna inledningen blev jag grymt besviken på helheten. Läs de 200 första sidorna och sluta sen. Första tredjedelen får allra högsta betyg, men resten blir en svag trea.




Stephen King: Om en Buick 8 (Bra Böcker 2003)
(From a Buick 8. 2002)

Polisman Curt Wilcox har blivit ihjälkörd av ett rattfyllo och hans son Ned börjar tillbringa alltmer tid på faderns gamla arbetsplats och lär känna hans kamrater. Där på delstatspolisens område tittar Ned in genom fönstren på ett skjul och får syn på en bil, en skinande Buick med V8-motor från 1954. Synnerligen nyfiken på vad denna bil gör undangömd på området börjar så Curt Wilcox´ gamla vänner berätta för Ned om denne Buick, om hur den kom i deras händer och varför den står dold.

Så backar historien till 1979 då bilen rullar in på en bensinmack i trakten. Ägaren kliver ur, skall gå runt hörnet och pinka och försvinner spårlöst. Kvar vid bensinpumparna står bilen. Polisen börjar utreda försvinnandet men kommer ingenstans. Och bilen framstår som synnerligen mystisk och hotande. Snart visar det sig att en dylik bil aldrig tillverkats vid någon fabrik. Ratten är onormalt stor, träpanelerna är fusk och alla mätare och reglage likaså. Faktum är att motorns alla kablar leder tillbaka till den del där de utgått ifrån. Den här bilens motor kan alltså inte starta. Och inte nog med det. Repor i lacken och punkteringar kan bilen läka själv. (Klara likheter med Kings tidigare bok Christine om en gammal besatt Chevrolet alltså.)

Bilen fraktas undan och göms av poliserna som nu inte tror sina ögon. Man börjar bevaka bilen, filma den, tar kort på den och sannerligen om den inte är levande på nåt sätt ändå. Ibland börjar bilen stråla och intensivt ljus strömmar ut ur skjulet. Bagageluckan öppnas och stängs av och till, precis som hemska krokodilkäftar, och några gånger kommer det faktiskt ut…saker….monstruösa varelser som omöjligt kan vara från den här planeten. Olyckligtvis kan saker i bilen och i dess närhet också försvinna. Stackars polisman Rafferty försvann och syntes aldrig mer till familjens och vännernas stora sorg. Ja, Ned Wilcox får höra hur pappan och de andra poliserna i drygt 20 år gömt Buicken och bevakat den, väntat på att dess gåta skulle få sin förklaring.

När boken efter drygt 300 sidor lackar mot slutet har Ned bestämt sig för att han själv skall "ha ihjäl" bilen, en gång för alla. Och det kan han ju få försöka med...

Det här var väl sådär, tycker jag. Kingstoryn är måttligt intressant. Lite nyfiken på hur det skall gå är man allt, men spännande var det aldrig. Ej heller otäckt. Det här är mer en berättelse om gamla kompisars sammanhållning och den hemlighet de alla tyst delat så länge än någon övernaturlig rysare. Förresten har ju King redan skrivit om besatta bilar, så det här kändes av och till rätt bekant. En liten besvikelse faktiskt. 348 sidor.




Stephen King: Allt kan hända. 14 mörka berättelser (Bra Böcker 2006)
(Everything´s Eventual. 14 Dark Tales. 2002/2005)

Allt kan hända och gör förstås det när Stephen King skriver noveller. Här finns 14 nya och de handlar om allt mellan himmel och jord. Som så ofta med Kings berättelser är även detta välskrivet, lättläst och rätt spännande. Porträtten han tecknar av huvudpersonerna är trovärdiga och gripande och jag läser glatt vidare för att få veta vad som skall hända. Och vad som händer skall inte avslöjas, men det är som sagt mörka berättelser.

Även om någon undkommer döden eller en olycka med blotta förskräckelsen eller för en gångs skull har tur så är det nog oftare så att här frodas elände, ensamhet, sorg och ond bråd död. Tyvärr blir jag lite besviken för jag hade ställt in mig på berättelser med en liten överraskande vändning på slutet, en liten knorr, en tvist som ändrar allt, men nej. Flera av novellerna rullar på, slutet kommer och så var det inte mer med det, jaså, jaha liksom.

I ”Obduktionsrum Fyra” ligger en man på bänken och skall snart bli uppskuren. Han hör, han ser, han känner, men för omgivningen är han död. ”Mannen i den svarta kostymen” som lockar på unge Gary är ingen annan än djävulen själv. ”Allt du älskar kommer att försvinna” handlar om en kringresande försäljare som samlar graffiti från toalettväggar. ”Jack Hamiltons död” blir plågsam. Jack var polare med rånaren John Dillinger och detta är vad som hände efter ett misslyckat rån. ”I dödsrummet” plågas en man svårt av sina torterare och i ”Elurias små systrar”, bokens längsta berättelse, träffar vi Revolvermannen Roland. Här finns en berättelse som inträffar innan Kings sju böcker långa serie om Det Mörka Tornet tar sin början.

I ”Allting är slutgiltigt” erbjuds en ung man med en skrämmande förmåga ett jobb han inte kan tacka nej till. ”L.T: s husdjursteori” Ja, skall man verkligen ge bort ett husdjur till någon? ”Vägviruset drar norrut” En man köper en tavla vars bild faktiskt ändrar sig, gång efter annan. I ”Lunch på Café Gotham” blir det en blodig uppgörelse på en restaurang när ett par med sina respektive advokater skall träffas för att göra klart med sin skilsmässa. ”Den där känslan som man bara kan säga vad den heter på franska” handlar om déjà vu och novellen ”1408” handlar om ett hemsökt hotellrum med samma nummer.

”En åktur i kulan” -bokens kanske bästa berättelse, handlar om unge Alan som får ett meddelande om att hans mor drabbats av stroke och ligger på sjukhus. Han bestämmer sig för att lifta 20 mil och hoppar in i bilen när en gammal man stannar till. Bilen luktar illa och mannen beter sig konstigt. Alan hoppar ut så snart det ges möjlighet. Dumt gjort! ”Lyckeslanten” är det där sista lilla 25-centsmyntet som stoppas i en enarmad bandit... 448 sidor.




Stephen King: Signal (Bra Böcker 2006)
(Cell. 2006)

Clayton Riddell är i Boston. Han är mycket glad för han har skrivit på ett avtal som kommer att ge honom gott om pengar framöver. Han har just sålt sina första egenhändigt skapade seriealbum. Hemma väntar fru och son, det är en fin dag, den första oktober. Klockan är 15.03 när något händer. Exakt vad är oklart, men någon form av signal eller puls sänds ut via mobiltelefonnätet och alla människor som just då talar i telefon blir som förbytta. På ingen tid alls förvandlas mängder med telefonpratande människor runt omkring Clayton till fullkomliga monster. Unga, gamla, män, kvinnor, vänner eller främlingar spelar ingen roll. Alla har de påverkats av det okända genom sin mobiltelefon. De flyger på närmaste person och börjar bita och slå denne, tala nonsensord, yla mot himlen. Bilister mejar ned fotgängare, folk skjuter vilt omkring sig.

På bara några minuter ser närmaste omgivningen ut som en krigszon, med döda och lemlästade personer på gatorna, krossade skyltfönster och skrällande explosioner. Flygplan ramlar ned från skyarna och de människor som inte talat i mobiltelefon får sätta sig i skydd. Snart står det klart att det här mobiltelefondådet slagit ut all elektricitet och att liknande scener som just utspelats här framför Claytons ögon, inträffat på många andra håll i landet. Domedagen verkar nära. Clayton flyr till sitt hotell. Snart har en liten grupp överlevare samlats och de ger sig ut på gatorna för att se vad som hänt och finna andra överlevare och kanske också en förklaring till det inträffade. Terrordåd? Olycka? En invasion från rymden?

Clayton vill hem till varje pris även om han tyvärr misstänker att både sonen och hustrun kanske förvandlats till galningar eller överfallna offer...

Stephen King målar upp en otäck värld där vardagen hastigt och olustigt förvandlas till jordens undergång. Det är riktigt annorlunda och rätt spännande, stundtals gripande och rejält otäckt, men samtidigt tyvärr balanserande farligt nära gränsen till det absurda, det löjliga och fullkomligt otroliga. Berättelsen ligger ganska nära Kings egen berättelse Pestens tid, om överlevare på jorden efter en härjande superinfluensa, men man ser också framför sig vilken typisk zombiefilm som helst när man läser. För här blir verkligen de drabbade som hjärndöda zombier... för ett tag.

Här handlar det också om personer som kan läsa tankar och sväva i luften... ja, otroligt som sagt. Jag hade högt ställda förväntningar på detta, men det bar inte hela vägen. Inledningen lovade gott och de sista raderna är inte dumma de heller, men stora partier däremellan är bara så där. Älska eller hata? Nja, det blev väl halvbra det här. 351 sidor.




Stephen King: Blaze (Bra Böcker 2008)
(Blaze. 2007)

Detta kommer från Kings tidiga produktion, 1973 närmare bestämt, men är aldrig tidigare utgivet. Det har helt enkelt inte varit tillräckligt bra men sedan har berättelsen reviderats något och så vips så har vi romanen Blaze här. Efter 303 sidor är berättelsen om Blaze slut och då fortsätter boken i ytterligare 30 sidor med novellen Minne där huvudpersonen Edgar Freemantle blir en helt annan människa efter en arbetsplatsolycka. Men vem skulle inte bli det med intryckt skalle, krossad höft, knäckta revben, ett förlorat öga och avkapad högerarm?

Nåväl, det var Blaze det skulle handla om. Berättelsen pendlar mellan nutid och tillbakablickar på Blaze’s uppväxt. Han föds som Clayton Blaisdell den yngre. Clayton den äldre är en ilsken suput som slänger sin son nerför trappan. Det blir slutet på en lång rad av misshandelsepisoder. När Blaze vaknar upp på sjukhuset är det med milda hjärnskador och därefter förpassas han till en fortsatt uppväxt på barnhem. Det är för det mesta ingen rolig tid men vännen John Cheltzman gör det hela uthärdligt. Blaze, alldeles solklart lätt efterbliven, börjar växa, och växa och växa. Snart är han en bjässe till kluns som ingen ger sig på...

I nutid visar det sig att hans allra bästa vän George planerat en stöt som skall ge dem storkovan. De skall kidnappa rikemannen Joe Gerards lilla bebis. Föräldrarna är goda för miljoner och kommer säkerligen att betala för att få tillbaka sin lilla guldklimp. Den lilla bebisen kan såklart inte skvallra och berätta hur förövarna ser ut eller var de finns så detta måste vara tidernas lättaste kupp. Och hur svårt kan det egentligen vara att ta hand om en liten nyfödd? Ja, för en i grunden snäll ung man med visst begåvningshandikapp kan det vara nog så svårt. Snart är snuten och FBI i hälarna på Blaze.

Detta är lättlästa sidor men inget man direkt skrattar åt. Berättelsen om Blaze är en sorglig historia från början till slut och långt ifrån det bästa och mest spännande King producerat, men ändå helt ok.