Lars Kepler: Kaninjägaren (Albert Bonniers Förlag 2016)
Kaninjägaren är våldsam, brutal och bitvis riktigt spännande fast också i ärlighetens namn lite förutsägbar och rejält otrolig. Den finske superpolisen Joona Linna är Carl Hamilton, Rambo, James Bond och Sherlock Holmes, allt i ett. En lagens man med utmärkt militärträning, en ostoppbar kraftmaskin, populär hos kvinnorna och någon som listat ut hur allt hänger samman långt före någon annanů

Å andra sidan är det kanske inte så svårt för Joona att klura ut sanningen. Svenska Säpo består antingen av helt okunniga tokar eller också är det Kepler som tagit sig stora friheter och skruvat till bilden något alldeles enormt. Förtroende för dem utifrån den här beskrivningen får man då rakt inte.

Nåväl, Joona må sitta inspärrad som en fånge vilken som helst men när den svenska utrikesministern mördas behövs han visst. Först måste han få en annan fånge att avslöja sina hemligheter, därefter måste Joona såklart släppas fri för att följa upp.

Någonstans därute finns Kaninjägaren, som spelar upp en liten ramsa om en samling kaniner som blir färre och färre, innan han tar livet av sina offer. In i storyn kommer en kändiskock, skjutglada människosmugglare, en amerikansk toppolitiker, en psykotisk kvinna, en hämndgirig son, en privatskola med hemligheter, före detta skolelever med ännu fler hemligheter och merů

572 sidor susar raskt förbi. Mycket våld, många döda. Det hela är som en två timmar lång actionfilm. Vid sidan av Kaninjägaren har vi förstås Saga Bauer och Joona Linna som jagar efter Kaninjägaren vem det nu ärů Fartfyllt, lättläst och spännande.