Lars Kepler: Kaninjägaren (Albert Bonniers Förlag 2016)
Kaninjägaren är våldsam, brutal och bitvis riktigt spännande fast också i ärlighetens namn lite förutsägbar och rejält otrolig. Den finske superpolisen Joona Linna är Carl Hamilton, Rambo, James Bond och Sherlock Holmes, allt i ett. En lagens man med utmärkt militärträning, en ostoppbar kraftmaskin, populär hos kvinnorna och någon som listat ut hur allt hänger samman långt före någon annan…
Å andra sidan är det kanske inte så svårt för Joona att klura ut sanningen. Svenska Säpo består antingen av helt okunniga tokar eller också är det Kepler som tagit sig stora friheter och skruvat till bilden något alldeles enormt. Förtroende för dem utifrån den här beskrivningen får man då rakt inte.
Nåväl, Joona må sitta inspärrad som en fånge vilken som helst men när den svenska utrikesministern mördas behövs han visst. Först måste han få en annan fånge att avslöja sina hemligheter, därefter måste Joona såklart släppas fri för att följa upp.
Någonstans därute finns Kaninjägaren, som spelar upp en liten ramsa om en samling kaniner som blir färre och färre, innan han tar livet av sina offer. In i storyn kommer en kändiskock, skjutglada människosmugglare, en amerikansk toppolitiker, en psykotisk kvinna, en hämndgirig son, en privatskola med hemligheter, före detta skolelever med ännu fler hemligheter och mer…
572 sidor susar raskt förbi. Mycket våld, många döda. Det hela är som en två timmar lång actionfilm. Vid sidan av Kaninjägaren har vi förstås Saga Bauer och Joona Linna som jagar efter Kaninjägaren vem det nu är… Fartfyllt, lättläst och spännande.
Lars Kepler: Lazarus (Albert Bonniers Förlag 2018)
543 sidor är väl många sidor för det är först på de sista hundra som berättelsen börjar bli spännande på allvar och då kan det gå precis hur som helst för Kepler drar sig inte för att ta ut svängarna.
Våldet är flitigt förekommande, hårt och brutalt, helt skoningslöst, grymt och hemskt och meningslöst. Vanliga Svenssons tvingas döda oskyldiga främlingar, folk dödar egna släktingar, andra döda kommer tillbaka till livet för att inte tala om hot och våld riktat mot barn. Lazarus är en stundtals obehaglig bok.
Supersnuten Joona Linna och Jurek Walter har nämligen oavslutade affärer för den döde galningen är faktiskt inte död. Ja, ingen mer än Joona tror förstås att Jurek är i livet men vem kan väl bättre tolka de signaler som getts?
Först har Oslopolisen efter upprepade klagomål om en obehaglig stank i ett hyreshus tagit sig in i en lägenhet och funnit ett lik och en frysbox full med kroppsdelar, däribland Joona Linnas begravda hustrus huvud.
Sedan hör tysk polis av sig och ber om hjälp. Man har funnit den galne mördaren Dissinger död på en campingplats. Hans senaste slagna telefonnummer var till Joona...
Ja, allt detta säger alltså vår huvudperson att Jurek Walter inte alls dött som man trott utan ännu är i livet, nu troligen i samarbete med en ny livsfarlig medhjälpare. Joona Linna far genast ut i Europa för att skydda sin dotter. Hemma i Sverige blir det Saga Bauer och hennes kamrater som får fånga in Jurek. Det går givetvis inte alls bra så Joona måste återvända hem för en slutlig uppgörelse (?).
Och slutstriden blir som sagt en spännande kamp, ett giganternas möte. Undantaget stora mängder galet våld känns det mesta annars igen från en mängd andra böcker i genren och även om allt är okej är ju detta inte på något sätt det bästa Keplers skrivit, nej hela sagan hade nog vunnit lite på att kortas något. Betyget stannar vid en medelstark trea men Joona Linna dyker säkert upp snart igen.
Lars Kepler: Spegelmannen (Albert Bonniers Förlag 2020)
Pamela säger hej då till man och dotter som skall ut på vinteräventyr. Tyvärr går de genom isen. Pappa Martin räddas till livet men blir starkt traumatiserad och framöver svårt psykiskt sjuk. Unga Alice påträffas inte alls.
För 5 år sedan försvann unga Jenny spårlöst. Det omfattande sökandet efter henne var resultatlöst men nu har hon plötsligt dykt upp igen, fastsurrad i en klätterställning i en lekpark. Och då är hon alldeles nyss dödad visar den rättsmedicinska undersökningen. Var har Jenny varit i 5 år? Vem har gjort det här?
Psyksjuke Martin har varit ute på en nattlig promenad för att rasta hunden och allt pekar på att han varit först på platsen där en galning hängt upp Jenny. Har Martin möjligen sett något av vikt? Kanske förövaren själv?
Polis Joona Linna vill få fram mer info från det potentiella vittnet men Martin är inte lätt att nå. Joona beslutar sig för att hypnos kan vara rätt melodi för att få veta vad Martin sett men tydligen inte kan eller vill eller vågar berätta!
Berättelsen om Spegelmannen blir en särdeles grym och otäck historia. Någon roar sig med att föra bort unga kvinnor och hålla dem gisslan i åratal. Det blir omfattande tortyr och övergrepp, det stympas och våldtas. De som inte lyder dödas på bestialiska sätt.
Det känns nästan dumt att säga att detta är en bra bok med så många avskyvärda, hemska scener med galet brutalt våld mot unga, oskyldiga kvinnor, men nog blir det spännande det här. Lite överraskande också.
De psykiatriska bitarna av storyn är säkert medicinskt korrekta, både lite trista och fascinerande och Joona Linnas mest gåtfulla fall hittills är i sanning ett på miljonen, spännande javisst, men samtidigt riktigt otroligt... Fast visst är det slukarvarning på detta. De 524 sidorna flyger snabbt förbi! Stark, stark betygstrea, eller ja kanske lite mer. Men jag har ändå problem med trovärdigheten, det här är nästan för galet tillskruvat...
Lars Kepler: Spindeln (Albert Bonniers Förlag 2022)
Spindeln är en galen mördare med nio planerade mord på sin lista. Polis Joona Linna är med där och endast Saga Bauer kan rädda honom. Exakt vad hon måste göra för att rädda honom är dock oklart och allt försvåras av att hon inte längre är polis men självklart tänker hon göra vad hon kan. Det är till henne mördaren skickar ledtrådar i form av små tennfigurer föreställande nästa offer och kryptisk information som troligen skall leda till en viss plats.
Men både Saga och polisen är hopplöst efter Spindeln. Person efter person skadeskjuts och hamnar sedan i en påse för att frätas ihjäl till en hemsk sörja. Sen tar allt en vändning till det värre när polisen inser att Saga själv verkar ha stark koppling till somliga offer och får för sig att hon är inblandad. Är hon inte själv mördaren så nog är hon en samarbetspartner alltid… Ja, Saga rusar upp till toppen bland de misstänkta och måste fly för livet, plötsligt skjuter polisen för att döda…
Lars Kepler är tillbaka med en ny Joona Linna/Saga Bauer-thriller på 543 sidor och i vanlig stil är våldet brutalt och dödsfallen särdeles makabra. Slutet blir lite extra spännande så betygstrean får gå åt det starkare hållet.
Lars Kepler: Sömngångaren (Albert Bonniers Förlag 2024)
Polisen kallas till en vinterstängd campingplats. I en av husvagnarna hittas en styckad kropp och en sovande misstänkt mördare. 17-årige Hugo har gått i sömnen och minns egentligen inget om hur han kommit dit eller vad som skett men självklart påstår han sig vara oskyldig. När nästa brutala styckmord sker sitter Hugo inlåst så han kan väl inte vara förövaren men något lite kan han kanske ändå minnas? Hugo har svårt att skilja dröm från verklighet. Han pratar om skelettmannen och blodiga överfall och mer, men vad är egentligen sant, vad är fantasier, drömmar? Hugo är sömngångare sen unga år och patient på en sömnforskningsklinik i Uppsala. Kommissarie Joona Linna kallar in hypnotisören Erik Maria Bark för att locka fram mer fakta från Hugo…
Fler döda dyker upp, både män och kvinnor, alla sönderhackade i bitar av en yxa. Javisst, galningarna står som spön i backen i Keplers böcker och här hittar vi någon med en förkärlek för att svinga en skarpslipad yxa… Blodet sprutar, kroppsdelarna flyger, igen och igen, avhuggna huvuden, kapade armar…
Hugos pappa, författaren Bernard, börjar tillsammans med hustrun skriva en bok om sonens vandringar i sömnen och kopplingar till fallet. Sonen är tillsammans med den dubbelt så gamla kvinnan Olga och de båda samlar pengar till en Kanadaresa. Hugo berättar också glatt om sina upplevelser för media och drar såklart till sig mördarens uppmärksamhet. Och doktor Grind med sin sömnforskning, vad har han för skumt för sig? Erik Maria Bark vill ha sex med Moa, Joona Linna vill ha Sara Bauer tillbaka som kollega. Och jag hade velat ha en något kortare bok, 523 sidor känns lite långt.
Våldsscener staplas förstås på hög redan från början men riktig spänning tycker jag det blir först mot slutet. Och då har vi den här styckmördargalningen som varit smart och skicklig nog att rada upp liken och undgå minsta misstanke i flera år som plötsligt spårar ur på allvar och tappar all kyla, all planering och börjar bete sig annorlunda. Naturligtvis är det då som först Joona Linna kan få fast personen. Tja, vem kan förklara galenskapen?
En solid seriemördarthriller från Kepler på alla sätt men alltmer brutalt våld, hinkvis med skvättande blod och chop, chop, kapade lemmar till höger och vänster gör ju inte nödvändigtvis sagan extra spännande… Men visst, riktigt spännande blir det ju såklart, fast då egentligen alltså rätt sent i berättelsen. Det är många svenska författare som levererar på en hög nivå och många enskilda kriminalromaner som jag tycker griper tag bättre, ger mer nagelbitarspänning och intressantare privatlivsskildringar och således är mer minnesvärda än Sömngångaren. För mig ska detta ha en stark betygstrea. Varför omslagsbilden visar en mörkhårig person med yxa när det gång på gång i boken påtalas hur ljushårig yxmördaren är, är en gåta.