Lars Kepler: Kaninjägaren (Albert Bonniers Förlag 2016)
Kaninjägaren är våldsam, brutal och bitvis riktigt spännande fast också i ärlighetens namn lite förutsägbar och rejält otrolig. Den finske superpolisen Joona Linna är Carl Hamilton, Rambo, James Bond och Sherlock Holmes, allt i ett. En lagens man med utmärkt militärträning, en ostoppbar kraftmaskin, populär hos kvinnorna och någon som listat ut hur allt hänger samman långt före någon annanů

Å andra sidan är det kanske inte så svårt för Joona att klura ut sanningen. Svenska Säpo består antingen av helt okunniga tokar eller också är det Kepler som tagit sig stora friheter och skruvat till bilden något alldeles enormt. Förtroende för dem utifrån den här beskrivningen får man då rakt inte.

Nåväl, Joona må sitta inspärrad som en fånge vilken som helst men när den svenska utrikesministern mördas behövs han visst. Först måste han få en annan fånge att avslöja sina hemligheter, därefter måste Joona såklart släppas fri för att följa upp.

Någonstans därute finns Kaninjägaren, som spelar upp en liten ramsa om en samling kaniner som blir färre och färre, innan han tar livet av sina offer. In i storyn kommer en kändiskock, skjutglada människosmugglare, en amerikansk toppolitiker, en psykotisk kvinna, en hämndgirig son, en privatskola med hemligheter, före detta skolelever med ännu fler hemligheter och merů

572 sidor susar raskt förbi. Mycket våld, många döda. Det hela är som en två timmar lång actionfilm. Vid sidan av Kaninjägaren har vi förstås Saga Bauer och Joona Linna som jagar efter Kaninjägaren vem det nu ärů Fartfyllt, lättläst och spännande.




Lars Kepler: Lazarus (Albert Bonniers Förlag 2018)
543 sidor är väl många sidor för det är först på de sista hundra som berättelsen börjar bli spännande på allvar och då kan det gå precis hur som helst för Kepler drar sig inte för att ta ut svängarna.

Våldet är flitigt förekommande, hårt och brutalt, helt skoningslöst, grymt och hemskt och meningslöst. Vanliga Svenssons tvingas döda oskyldiga främlingar, folk dödar egna släktingar, andra döda kommer tillbaka till livet för att inte tala om hot och våld riktat mot barn. Lazarus är en stundtals obehaglig bok.

Supersnuten Joona Linna och Jurek Walter har nämligen oavslutade affärer för den döde galningen är faktiskt inte död. Ja, ingen mer än Joona tror förstås att Jurek är i livet men vem kan väl bättre tolka de signaler som getts?

Först har Oslopolisen efter upprepade klagomål om en obehaglig stank i ett hyreshus tagit sig in i en lägenhet och funnit ett lik och en frysbox full med kroppsdelar, däribland Joona Linnas begravda hustrus huvud.

Sedan hör tysk polis av sig och ber om hjälp. Man har funnit den galne mördaren Dissinger död på en campingplats. Hans senaste slagna telefonnummer var till Joona...

Ja, allt detta säger alltså vår huvudperson att Jurek Walter inte alls dött som man trott utan ännu är i livet, nu troligen i samarbete med en ny livsfarlig medhjälpare. Joona Linna far genast ut i Europa för att skydda sin dotter. Hemma i Sverige blir det Saga Bauer och hennes kamrater som får fånga in Jurek. Det går givetvis inte alls bra så Joona måste återvända hem för en slutlig uppgörelse (?).

Och slutstriden blir som sagt en spännande kamp, ett giganternas möte. Undantaget stora mängder galet våld känns det mesta annars igen från en mängd andra böcker i genren och även om allt är okej är ju detta inte på något sätt det bästa Keplers skrivit, nej hela sagan hade nog vunnit lite på att kortas något. Betyget stannar vid en medelstark trea men Joona Linna dyker säkert upp snart igen.