Lars Kepler: Hypnotisören (Albert Bonniers Förlag 2009)
Ingen har väl kunnat missa all mediahysteri kring deckardebutanten Lars Kepler vars bok förhandsbeställts i x antal tusen exemplar och sålts till lika många länder. Det här skulle vara något stort, något unikt, helt enkelt en fantastisk bok som alla måste läsa och det stora mysteriet var vem som egentligen gömde sig bakom pseudonymen Kepler. Nu är Kepler avslöjad och jag har läst boken. Och med alla högt uppskruvade förväntningar kan man konstatera att det hela är helt okej, men att detta ändå bara är en i raden av hundratals andra hyggliga thrillers. När allt kom omkring så var det inte så unikt eller speciellt annorlunda.
Någon vill utplåna familjen Ek och gör ett gott försök. Pappan i familjen hittas mördad i ett omklädningsrum på en idrottsplats och hemma i bostaden finns mamman, lillasystern och storebrodern slaktade. Nej, vänta lite. Sonen Josef lever, men det är knappt. Han är svårt knivskuren och ligger i koma. Vad skulle han kunna berätta? Det visar sig dessutom finnas ytterligare en dotter i familjen. Hon är försvunnen och är kanske mördarens nästa offer.
Kriminalkommissarie Joona Linna och en kvinnlig läkarkollega övertalar Erik Maria Bark att hypnotisera sonen (när han lämnat medvetslösheten) trots att Erik redan 10 år tidigare lovat dyrt och heligt att aldrig hypnotisera någon igen. Det pojken har att berätta är förbluffande. Han säger sig vara förövaren till alla morden på sina familjemedlemmar men antyder att det är den saknade storasystern Evelyn som tvingat honom till detta. Kors i taket! Sökandet efter Evelyn intensifieras. Så rymmer Josef från sjukhuset och det står alltmer klart att en ung galning kommit lös. Strax därpå kidnappas Erik Maria Barks blödarsjuke lille son...
Det låter väl rätt spännande? Det är det. Erik och hans fru söker överallt efter lille Benjamin, polisen letar mer efter Josef. Finner man honom hittar man säkert också Benjamin, tänker man. Så avstannar sökandet och berättelsen backar 10 år. Under 150 sidor följer vi sedan Erik Maria Bark och hans karriär som hypnotisör och de händelser som leder fram till hans beslut att aldrig praktisera hypnos igen. Med i berättelsen är också en bunt japanska Pokémonfigurer och en hel radda verkligt störda personer. Våldet som skildras är långtifrån ett pistolmord, nej här sprutar blodet i de mest bestialiska avrättningar. Som helhet hyggligt spännande men 572 sidor är några för många.
Lars Kepler: Paganinikontraktet (Albert Bonniers Förlag 2010)
Han oskadliggör och dödar med imponerande lätthet. Han är en skicklig mördarmaskin och kriminalkommissarie Joona Linna ligger länge, länge minst ett steg efter. Hade Joona haft chefer och kollegor som litat på hans fantastiska intuition hade mördaren troligen inte haft en chans. Nu lyckas denne okände mörda inte bara en gång utan fler och han håller sig dessutom undan från lagens långa arm riktigt bra!
Generaldirektör Carl Palmcrona är död, han hänger från taket i sin eleganta våning på Östermalm. På en drivande fritidsbåt hittas en ung kvinna död på sängen, drunknad. Båtens ägare är försvunnen. Han flyr för livet genom skogen…
Paganinikontraktet är på alla sätt, i mitt tycke, en mycket bättre bok än Hypnotisören som verkligen var en överskattad kriminalroman, om än bitvis hyggligt spännande och som helhet okej men inte mer än så. Här kommer 566 nya sidor och visst, det är en bunt för många, men det bjuds på ett högt tempo redan från början. Över hundratalet korta kapitel med rapp dialog och mycket action driver berättelsen framåt. Det är väl förvisso bara på ytan vi lär känna huvudpersonerna men ändå, här räcker det. Våldet är brutalt och skurkarna verkligen onda.
Paganinikontraktet har såklart med musikern Paganini att göra men här handlar det också om fotografier tagna i smyg, vapenaffärer som kanske, kanske inte är helt rumsrena, hot, kittnappningar, hemligheter och missuppfattningar. Kort sagt, detta är rätt spännande och kanske att jag borde ha bjudit på en fyra istället för som nu ”bara” en stark trea.
Lars Kepler: Eldvittnet (Albert Bonniers Förlag 2011)
Sidorna flyger snabbt förbi i den tredje Kepler-boken, inte nödvändigtvis för att det hela är så superspännande utan främst på grund av de många och väldigt korta kapitlen, 190 stycken på 555 sidor. Nästan var tredje sida rymmer en packe luft och en liten cliffhanger… Det hela är som gjort för sträckläsning.
På Birgittagården, ett behandlingshem för unga tjejer, beläget norr om Sundsvall sker två brutala mord. En ung patient mördas liksom sjuksköterskan Elisabeth och allt pekar på att den försvunna flickan Vicky (även hon patient på hemmet) är den skyldige. En blodig hammare har hittats gömd i hennes säng. Sökandet efter Vicky startar omedelbart men är resultatlöst.
Många mil därifrån stjäls en bil och i bilens baksäte sitter en 5-åring i sin bilstol. Snart misstänker man att biltjuven är den mordmisstänkte Vicky som nu kan lägga barnarov till listan över utförda dåd… Eller? Ja, det är en händelserik upptakt på boken.
Kriminalkommissarie Joona Linna befinner sig norröver. Han är föremål för en internutredning och är lite halvt om halvt avstängd från aktiv tjänst. Nu söker han en kvinna som kanske kan veta något om den familj han en gång haft. När han nås av rapporter från Birgittagården en bit bort ger han sig dit för att som observatör kanske kunna bistå. Självklart kan den egensinnige polisen inte nöja sig med en observatörsroll…
Joona Linna anstränger sig för att finna Vicky och den kidnappade pojken Dante. 470 sidor in i boken bjuds det på en chockartad överraskande vändning och sedan är resten riktigt spännande. Därefter kommer faktiskt en berättelse i berättelsen. Mot slutet får Joonas jakt på information om hans familj faktiskt nytt liv och ja, det blir galet spännande (igen) och gripande.
Avslutningen är sannerligen utmärkt och i mitt tycke värd inget mindre än allra högsta betyg så för att markera att detta är Keplers bästa hittills sätter jag betyget 4 för helheten.
Lars Kepler: Sandmannen (Albert Bonniers Förlag 2012)
Mikael har varit försvunnen i 13 år och dödförklarad i sju av dem. Nu kommer han gående på järnvägsspåren mot Stockholm… Han vet inte exakt var han befunnit sig men han är säker på att den lika saknade lillasystern fortfarande är kvar där… Levande senast han såg henne, men troligen svårt sjuk!
Jurek Walter är en mycket sjuk mördare som misstänks för kidnappningen av Mikael och hans syster, i alla fall är kriminalkommissarie Joona Linna övertygad om hans skuld. Andra är inte fullt så säkra. Jurek har dock suttit inspärrad på rättspsykiatrisk avdelning så det kan inte vara han som tagit hand om syskonen alla de här åren. Någonstans måste det finnas en okänd medhjälpare.
Jurek måste fås att prata men han säger förstås ingenting till polisen. Man beslutar sig för att låta en ung kvinnlig poliskommissarie spela psyksjuk mördare för att hamna på samma avdelning och om möjligt kunna vinna Jureks förtroende. Det är naturligtvis ett fullkomligt livsfarligt uppdrag, inte bara för att Jurek är fullkomligt opålitlig och listig som en räv, verksamhetens läkare är inte att lita på heller…
Spännande. 518 sidor.
Lars Kepler: Stalker (Albert Bonniers Förlag 2014)
Någon filmar kvinnor som är ensamma hemma och sänder sedan filmklippen till Rikskriminalen. Det hela verkar vara något slags varning, en utmaning. Långt innan polisen hinner identifiera kvinnorna har familj, vänner, grannar hittat dem brutalt mördade…
Maken till offer nummer två blir så chockad av vad han stöter på när han kommer hem att han städar upp i den blodiga bostaden och bäddar ned hustrun i sängen. Polisen kallar in hypnotisören och psykiatrikern Erik Maria Bark för att om möjligt få fram mer info från den chockskadade mannen. Hur såg till exempel mordplatsen och offret ut innan han började städa upp?
När Erik får mannen att berätta hur saker och till ligger till inser Erik att det är bäst att ljuga för polisen. Här kan han själv komma i kläm och straffas hårt för dumheter han själv begått långt tidigare.
Det kommer ett filmklipp till och snart har polisen ett nytt offer. Allt pekar snart på att det är den av polisen anlitade hypnotisören själv som är den skyldige! Erik Maria Bark flyr för sitt liv.
Den före detta kriminalkommissarien Joona Linna som själv tillsammans med sin familj gömmer sig undan en mördare lämnar tryggheten för att blanda sig i den pågående utredningen. Han är övertygad om att Erik är oskyldig och skyr inga medel för att försöka hålla hypnotisören vid liv och undan polisen…
Den femte Keplerboken omfattar 603 sidor och det är ett par hundra för många i förhållande till den spänning som erbjuds. Det sker några brutala mord i bokens början och halvvägs in i berättelsen påbörjas jakten på Erik. Där någonstans blir det allt lite överdrivet och väl otroligt.
Polisen vägrar kategoriskt att tro på någon annan än Erik Bark som skyldig. Den man de satt all sin lit till för att överhuvudtaget komma vidare i utredningen är plötsligt en galen kvinnomördare. Polisen skjuter för att döda och Joona Linna tar ut svängarna rejält med sina lagöverträdelser.
Upplösningen blir våldsam och blodig och jodå, ganska spännande om än utan större överraskningar och trots obehagskänslan som dyker upp kring tanken med okända fönstertittare känner jag att de båda närmast föregående titlarna i serien varit både bättre och mer spännande än denna del. Medelbetyg, visst, självklart, men inte mer.