Jonathan Kellerman: När sista spärren släpper (Prisma 1987)
(When The Bough Breaks. 1985. Även utgiven som Shrunken Heads.)
Här i Los Angeles hittar vi vår huvudperson, doktor Alex Delaware. Han är barnpsykolog och efter allt han sett och gjort utbränd redan vid dryga 30 års ålder. Lyckligtvis har en serie fastighetsaffärer gett honom pengar nog för att kunna pensionera sig i unga år och fylla dagarna med vad som faller honom in. Vilket egentligen är nästintill ingenting alls. Det blir mest sovmorgnar, god mat och nåt enstaka karateträningspass. Och så en del umgänge med sin särbo, den sköna Robin, en skicklig musikintrumenttillverkare.

Vännen Milo Sturgis är en tuff och rutinerad polis i staden, öppet homosexuell och lika delar respekterad och utstött.

Nu har psykiatrikern Morton Handler och hans flickvän hittats mördade och Milo Sturgis söker en galen mördare. Det enda vittnet är möjligen en liten flicka men hon säger ingenting och hennes mor och läkare vill hålla henne långt borta från polisen. Kan möjligen Alex Delaware närma sig flickan? Få tillstånd att kanske hypnotisera henne?

Och så enkelt blir Alex Delaware indragen i en historia som kommer att utsätta honom för livsfara. Alex kommer på kant med kändisläkaren Towle. Det visar sig att offret Handler haft sin egen flickvän som patient och därtill ägnat sig åt andra skumma saker. Och eventuellt finns det en hittills okänd pedofilring som man kanske kommit på spåren… Första berättelsen om Alex och Milo är en trevlig bekantskap som ger mersmak. 376 lättlästa och ganska spännande sidor.

Jonathan Kellerman: Blodskuld (Prisma 1988)
(Blood Test. 1986)
Dessa 307 sidor börjar med att psykologen Alex Delaware vittnar i rätten och får en fiende för livet. Den uppenbart psyksjuke herr Moody lovar att hämnas när han bedömts som olämplig att ta hand om sina barn…

Härnäst ringer en gammal vän och tillika cancerläkare till Alex. Raoul vårdar en allvarligt sjuk 5-årig pojke (Woody) på sin avdelning men relationen med föräldrarna har skurit sig och nu vill de ta pojken från sjukhuset och avsluta den livsnödvändiga behandlingen. Kan månne Alex tala dem till rätta, få dem att inse situationens allvar?

Alex drar på sig skyddsdräkt och kliver in i pojkens plastbubbla för att spela spel med honom och etablera kontakt. Sen kommer han inte längre innan han nås av budskapet att pojken plötsligt försvunnit från kliniken. Någon har fört bort den sjuke pojken och att misstänka föräldrarna ligger nära till hands, men kanske, kanske är den lokala och lite mystiska Touch-sektens medlemmar inblandade. De verkar inte ha mycket till övers för modern kemoterapi utan förespråkar mer en naturlig behandling, frukt och vitaminer, frisk luft, kärlek och bön.

När man till slut får fatt på mamma och pappa Swope är de döda men både Woody och hans syster saknas… Vi har här både läkare och poliser med kanske inte helt rent mjöl i påsen och så har vi också med en strippklubb och en sekt att göra. Återigen vill Alex Delaware bara hjälpa ett litet barn och så hamnar han än en gång i livsfara. Den andra boken i serien är förvisso både kortare och något lite mindre spännande än debuten, men visst räcker sagan mellan pärmarna till ett medelbetyg. Den där pensionerade psykologen Delaware visar sig kunna jobba nästan heltid med sina egna små utredningar… Vart tar Kellerman sagan vidare i berättelse nummer tre tro?

Jonathan Kellerman: När avgrunden öppnar sig (Prisma 1990)
(Over The Edge. 1987)
För fem år sedan träffade Alex Delaware den då 12-årige Jamey Cadmus, en pojke som var deltagare i ett forskningsprojekt om smarta barn, men sen dess har de inte haft någon kontakt. Nu ringer tonåringen Jamey till Alex mitt i natten och pratar rena rappakaljan, maler på om att stinkköttet dör, att allting faller samman. Ja, nonsenspratet handlar om glas och stålstank, vita zombier, den rykande kniven, en avgrund, en runkande regent och mer tokerier. Det låter fullkomligt vansinnigt, otäckt och skrämmande och Alex kan inte låta blir att oroa sig. Har Jamey fått en psykos? Överdoserat knark? Förgiftats?

Alex lyckas i alla fall få reda på att pojken befinner sig på Canyon Oaks sjukhus men när Alex kommer dit har pojken slagit ned en anställd och rymt… När Jamey sedan kommit till rätta sitter han bredvid en död person med ett mordvapen i händerna. Jamey blir förstås genast inlåst och medicinerad och inte mycket i hans liv verkar bli bättre… Något lugnare stunder varvas med våldsamma anfall och påtagligt snurrigt tal och plötsligt är pojken starkt misstänkt (för att inte säga i polisens ögon redan bevisad skyldig) till att vara den gäckande Lavendelmördaren med ett halvdussin utförda mord på homosexuella ungdomar på sitt CV.

Den en gång geniförklarade pojken är nu en förmodad mördare, psykotisk eller knarkpåverkad, och hans familj lejer en toppadvokat för att skydda honom bäst det går. Advokaten å sin sida anställer Alex Delaware som konsult i utredningen.

Ihärdig som en terrier snokar Alex runt och vägrar dela omgivningens bild av att Jamey är en mördare. Nej, detta måste vara något annat. Symtombilden passar inte helt med vare sig narkotikabruk eller mental sjukdom, så vad handlar det om då? Eller är det kanske både och? Vi kommer i kontakt med konstnärer, musiker, MC-gäng, knarkare, forskare, sjukvårdspersonal, poliser, släkt och bekanta och någonstans ligger, bildligt talat, en hund begraven…

Den tredje berättelsen i serien är rejält mycket längre (448 sidor) och mer omfattande än de föregående men tyvärr utan att egentligen kanske inte bli så värst mycket bättre. Medelbetyget ligger stabilt men blev inte sagan väl lång och omständlig?

Jonathan Kellerman: Tyst partner (Prisma 1991)
(Silent Partner. 1989)
Barnpsykologen Alex Delawares relation med instrumentbyggaren Robin är på upphällningen. Men vad gör väl det? Doktor Alex går lite motvilligt på party och träffar en gammal kärlek i form av ex-flickvännen Sharon som faktiskt också är psykolog numera. Hon verkar mycket glad åt att träffa Alex igen och han själv blir inte mindre förtjust. Sharon är verkligen vacker och visst har de haft härliga stunder tillsammans förr. Kanske kan de väcka liv i vad som varit och återuppta relationen? De bokar genast tid för en restaurangträff efter helgen.

Men Alex får efter någon dags funderande kalla fötter och ringer in ett lite fegt återbud på hennes telefonsvarare. Han kan tyvärr inte komma till deras möte, men det var kul att ses. Ha det så bra… När måndagstidningen kommer kan Alex läsa om Sharons självmord och rätt knäckt över att han avbokat deras träff blir han givetvis både nyfiken och besatt i att lista ut vad som drivit henne i döden. Hade han kanske kunnat förhindra detta tragiska skeende? Hade han kunnat lyssna och hjälpa på något sätt?

Somliga bitar blir en tillbakablick till den relation de haft men i nutid far Alex Delaware runt och söker en förklaring till det skedda. Han synar Sharons liv i sömmarna och söker svar bland läkare och patienter, släkt och vänner. Till slut verkar ingenting alls hänga ihop och Alex tvingas inse att han kanske aldrig fått sanningen från Sharon, aldrig fått träffa den riktiga personen… Ja, inget är riktigt vad det verkar och den här berättelsen blir en komplicerad historia, en spretig saga med kopplingar till händelser och hemligheter som startade för 30 år sedan.

Alex Delaware-berättelsen om den tysta partnern må vara åtta sidor kortare än det föregående äventyret men nu är teckensnittet mindre så du får faktiskt drygt 1300 rader mer text att ta dig igenom. 440 sidor låter kanske inte jättemycket men när sagan är lite seg och inte så värst spännande så känns det hela tyvärr inget vidare. Det blir en liten besvikelse. Seriens debutbok gav stark mersmak men sedan tycker jag nog att det blivit lite sämre för varje ny bok. Detta är i mitt tycke helt klart den minst underhållande av de fyra första, men visst finns betygstrean ändå där. (Men nu är den allt riktigt svag!)