Johannes Källström: Mörkersikt (Massolit Förlag 2010)
Källströms debut med sex annorlunda sagor om kaos överraskar stort och erbjuder utmärkt underhållning en god stund. Mina inledningsvis ljumma förväntningar överträffades med råge. Visst kan man bara beklaga den bristande korrekturläsningen där alltför många stavfel, extra mellanslag, saknade mellanslag, bokstäver och plural-s sticker ut i texten, men berättelserna, ah, berättelserna, de är kanonbra.

Det är inte så att jag vill kalla det här en skrämmande skräckroman men en hel del mystik, många oförklarliga händelser, spöken och onda ting dyker upp på dessa 420 sidor. Källströms berättelser är lättlästa, oavbrutet intressanta, annorlunda, spännande. En påbörjad kortberättelse vill man inte lägga ifrån sig förrän den är färdigläst och somligt är roligt, annat sorgligt, oväntat, otäckt. Här finns något för alla som vill ha en skön lässtund med lite småmysiga rysningar…

Först ut är advokat Bjurholm som på auktion ropar hem ett gammalt dockskåp och blir som förbytt. Jobb och privatliv betyder intet jämfört med hans älskade fynd. Gud nåde den som rör hans figurer…

Den andra berättelsen handlar om Sören Weidel med titeln ”Administration och ekonomi” på företaget Carlstein Holding AB. Sören är mannen som inte finns…

Härnäst är det snyggingen Sussi som missköter sitt jobb inom äldreomsorgen och får ta hand om den gamle, riktigt sjuke ryssen Ulmas som behöver hjälp med så gott som allt. Eller också är han långt mer både medveten och handlingskraftig än någon anat…

I den fjärde berättelsen är det Jompe som plötsligt får ärva sin mors morbror. Miljoner pengar och ett stort gods kan bli hans bara han bosätter sig i en liten håla och låter bli det låsta rummet i källaren… När Jompe och hans polare festar loss blir nyfikenheten såklart alldeles för stor…

Femte sagan handlar om läraren Helena som får ta hand om en ny problemelev i klassen. Det är Tommy Degerman som visar sig ha alldeles för många tänder i munnen…

Bokens sista berättelse än den kortaste med sina ca 30 sidor. Den handlar om 78-åriga Tage som förlorat sin älskade Elna. Hon har dött i cancer och nu är det inte mycket bevänt med Tages liv. Han åker buss.

Det som förenar i alla fall fem av berättelserna är den kortväxte och gamle rutinerade, men trötte, polismannen Owe Tycho och hans betydligt yngre kollega Svenberg som dyker upp och utreder olika överfall, dödsfall och försvinnanden.

Ja, det är som sagt varierat men hela tiden riktigt läsvärt. Jag stör mig på de många stavfelen men Mörkersikt kom till mig som en överraskande lite pärla så här till julen 2010. Det är med glädje jag kan konstatera att Källström har ytterligare en bok ute i handeln. Måtte den vara lika bra!




Johannes Källström: Offerrit (Massolit Förlag 2010)
I den lilla landsbygdskommunen flaggar pappersbruket för stundande konkurs. Hundratals arbetstillfällen kommer att upphöra och det hela är inget mindre än en katastrof för bygden. I praktiken betyder detta dödsstöten för kommunen vars ordförande nu samlar sina närmaste för ett panikartat krismöte. Vad kan göras för att rädda situationen och jobben?

Under ledning av kommunordförande Svea samlas Gruppen med samhällets stöttepelare, ortens viktigaste personer. De skall träffas och tänka till, komma upp med en bra plan för att hålla kvar samhället på kartan. Utöver Svea sitter nu runt bordet handlare Fredrik, rektor Johan, kyrkoherde Alicia samt polisen Per-Gunnar.

Efter en stunds brainstorming kommer så Johan att tänka på traktens världskände son, modeskaparen Oscar Vigelius. Han lämnade förvisso orten för tjugotalet år sedan, men visst är han vida känd och rik som få. Skulle man kanske kunna få hem honom för ett litet pep talk, eller möjligen skapa ett design- och modecentrum på orten i hans anda? Öppna ett Oscar Vigelius-museum måhända?

Gruppen letar rätt på Vigelius agent i New York och för fram sina idéer och fortare än snabbt så får de positivt besked. Vigelius gillar förslaget och hans agent Mr. Fitzpatrick är snart på väg till ortens lilla hotell. Wow, Svea och de andra är helt makalöst förbluffade, så lätt det gick. Problemen kommer nu såklart att lösa sig. Istället för undergång för kommunen kommer trakten naturligtvis att blomstra och verkligen lysa starkt på Sverigekartan. Optimismen vet inga gränser men det är såklart alldeles för tidigt att glädjas. Med Fitzpatricks och Vigelius ankomst kommer också något mer… något uråldrigt och elakt, något grymt och glupskt.

På 368 sidor får Källström till en annorlunda berättelse om besatthet, en småmysig, ja, kalla det en spökhistoria. Det frestande underbara som glimtar till visar sig kosta en hel del. Med en titel som Offerrit förstår du säkert vartåt det hela barkar… Nattsvarta krafter får sitt fäste i orten, folk förändras, försvinner, dör. Polisen Owe Tycho (känd från Källströms tidigare bok) kommer till platsen för att hjälpa Per-Gunnar och blir den som måste mäta sina krafter och sin intelligens med de makter som hotar.

Det urgamla temat om kampen mellan ont och gott kommer här igen i en saga som utspelas i svensk landsortsmiljö. Det hela är lättläst och understundom rätt spännande, även om jag måste erkänna att inslaget av ”skräck” är rätt blygsamt. Så otäckt är det kanske inte. Och nog är det väl så att du bör gilla berättelser om onda krafter, ockultism, besatthet, demoner och liknande för att verkligen uppskatta detta fullt ut. Fast gör du det skall du absolut kolla närmre på detta. Källström seglar upp som ett starkt namn på mysrysar-himlen även om bokens första halva är bättre än den andra.