Mons Kallentoft: Midvinterblod (Natur & Kultur 2007)
Det här är en Malin Fors-deckare. Malin Fors, säger du, vem är det? Jo, hon är kriminalinspektör vid Linköpingspolisen. Malin lever ensam med tonårsdottern Tove, har en liten halvhjärtad kärleksaffär med journalisten Daniel, jobbar ihop med poliskollegan och körsångaren Zeke Martinsson och fantiserar om Janne, Toves pappa, mannen hon varken kan leva med eller utan.

Linköping är kallt, kallare än på mycket länge. Någon hittar en naken, blodig man hängande från en stor ek på östgötaslätten. Det visar sig vara den udda fågeln Bollbengan som någon mördat. Frågorna är såklart vem och varför? Malin, Zeke och de andra poliserna söker i offrets närhet, bland kända brottslingar och bråkstakar. Snart har man hela familjen Murvall i fokus. Och det är kanske inte så dumt. Mycket skumt och brottsligt har de gjort i sina dar men har äldsta grabbarna verkligen dödat någon?

Det är kul att läsa Kallentoft för att han skrivit en spänningsroman som utspelar sig i mina egna hemtrakter. Jag bor i staden ifråga och nickar igenkännande åt somligt han beskriver och förfasar mig över annat. Är då detta en riktigt bra spänningsroman? Nej, inte speciellt. Är Malin Fors en karismatisk huvudperson? Nej, inte speciellt. Så vad är det som är så speciellt med detta? Kanske att poliserna så snabbt har bestämt sig för vem som är skyldig. Kanske att själva polisutredningen egentligen bara tuffar framåt på grund av slumpen mer än skickligt polisarbete. Så nja, visst kommer jag att läsa del två, men detta sticker inte ut i den svenska deckarfloden. Självaste Camilla Läckberg säger om detta: ”Högsta spänning! Läs den!”. Jag håller inte riktigt med. Detta är okej för allt i världen, men tyvärr inte mycket mer. 430 sidor.




Mons Kallentoft: Sommardöden (Natur & Kultur 2008)
Omslaget pryds av ett citat från Ica-kurirens Magnus Utvik, som lyder: ”Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre!”. Där tycker jag att Utvik har fel, men visst, Kallentofts andra bok om Linköpingspolisen Malin Fors är ändå bättre än den första. Även om det dröjer bra länge innan boken mot de allra sista sidorna blir riktigt spännande och även om det återigen är mer slump än skickligt polisarbete som leder fram till en lösning.

Det är den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Stora skogsbränder härjar runtom i länet och Malin Fors svalkar sig med en massa öl och tequila på sitt stamhak. Lätt deppad över att ex-maken tagit med sig deras dotter Tove på semesterresa till Bali och att inga utredningar pockar på uppmärksamhet är hon också. Men allt det skall snart ändras.

I stadens park, Trädgårdsföreningen, påträffas en morgon en ung flicka, blott 14 år gammal. Naken, blodig, utsatt för övergrepp, tvättad med Klorin. Flickan minns inte mycket av vad som hänt henne. Strax därpå anmäls en annan ung flicka försvunnen. Det är en hund som finner henne när han krafsar i sanden vid en badplats. Sommardöden har kommit till Linköping. Någon förgriper sig på unga tjejer och måste såklart stoppas. Polisen följer de utomordentligt få ledtrådar man har, finner olika misstänkta men inga bevis. Så drivs tempot och spänningen upp mot slutet och efter 416 sidor är slutet kommet... Med en stark avslutning räddas ett medelbetyg för helheten. Tur att det tog sig, det här...




Mons Kallentoft: Höstoffer (Natur & Kultur 2009)
Vilken härlig poliskår det finns i Linköping. Tur att Kallentoft skriver att detta är en uppdiktad historia och eventuella likheter med verkligheten bara en slump.

Polischef Karim har nyligen separerat från sin hustru, Waldemar är storrökare och sexistisk, Johan kämpar på som irriterad och trött småbarnsförälder, Zeke bedrar sin Gunilla och seriens stora huvudperson Malin Fors är alkoholist. Japp, inget snack om saken. I denna den tredje boken om östgötapoliserna är framförallt Malin illa ute. Riktigt illa ute.

Visst kan romanfigurer supa till, blossa cigaretter och annat oavbrutet, vara feta och få diabetes, en hjärtinfarkt och så vidare men sällan har en huvudperson supit så hårt som poliskvinnan Fors. På var och varannan sida kommer flaskan fram och det är på håret att Malin kan genomföra den mordutredning som just startat. Någon har mördat den rike advokaten Petersson som precis köpt slottet Skogså och flyttat till trakten. Nu får man ta kontakt med familjen Fågelsjö som nyss sålt slottet de ägt i generationer, snoka i advokatens skumraskaffärer och mer därtill.

Kallentofts nya bok är den hittills bästa i serien. Rakare story, mer driv, elände och dramatik, snyggt förpackat på 428 sidor. Stark trea i betyg.




Mons Kallentoft: Vårlik (Natur & Kultur 2010)
Kallentoft fortsätter på den inslagna vägen och låter återigen de döda föra storyn framåt. Den här gången är det tvillingsystrarna Tuva och Mira Vigerö, 6 år gamla, som nu som andar ber Linköpingspolisen Malin Fors om möjligt klara upp och förklara deras död. Ja, och gärna hitta de försvunna barnen...

Dessa 432 sidor börjar med en stor smäll på Stora Torget i Linköping. En okänd cyklist har placerat en bomb i en ryggsäck och gett sig av. De materiella skadorna blir stora, personskadorna desto värre. Antalet offer är förvisso få men två små 6-åriga flickor dör och deras mamma skadas svårt. Ja, här finns det något för Linköpingspolisen att bita i.

Var det hela ett rätt misslyckat bankrån? Ett planerat attentat på en höjdare inom ett lokalt MC-gäng som varit på platsen? Var man faktiskt ute efter barnen Vigerö? När man som bäst kollar upp både MC-gäng och muslimer med misstänkt terroristanknytning dyker Ekonomiska frihetsfronten upp också... Vad eller vilka är det?

Ja, Malin Fors får fullt upp. Hon kämpar mot sin alkoholism, sin ensamhet och sin rädsla för att dottern Tove skall flytta ifrån henne. Däremot sörjer hon inte alls sin just avlidna mamma och blir riktigt förbannad på sina före detta älskare och sin egen pappa.

Kallentofts fjärde bok i serien är en beskrivning av ett envist polisarbete som sakta, sakta ger resultat och avslöjar något nästan lika oväntat som snudd på otroligt. Tänk så illa det kan gå i livet. Tänk så många galningar det finns. Vårlik kan få en måttligt stark trea i betyg, det kan väl berättelsen vara värd.




Mons Kallentoft: Den femte årstiden (Natur & Kultur 2011)
456 sidor kriminalroman som fokuserar på rika, mäktiga mäns utnyttjande av kvinnor.

Linköpingspolisens Malin Fors är besatt av att få Maria Murvall att tala, stum som kvinnan är efter att ha blivit våldtagen och misshandlad. Nog måste det väl gå att få fram lite info om förövaren? Den skyldige måste ju få sitt straff!

Av en slump träffar Malin en läkare som berättar om ett liknande fall i Lund och Malins fokus på att sätta våldtäktsmän bakom lås och bom blir bara än starkare.

Så hittas en ung kvinna, uppenbarligen torterad och sexuellt utnyttjad, död, mördad, i samma skog där Maria Murvall en gång påträffats… Malin Fors egna lilla utredning blir snart högsta prioritet för hela stadens poliskår.

Något hemskt sker i det tysta runtom i landet och i Linköping i synnerhet. Vad gäller övergrepp och mord på unga tjejer så skall det nu få ett stopp. Det spelar ingen roll att grevar, läkare, åklagare verkar vara inblandade. Malin Fors tänker inte ge sig, och det är bra…

Dubbelt bra faktiskt för Den femte årstiden är Kallentofts bästa bok i serien, så här långt. Bra driv, bra story, stark avslutning, hemska beskrivningar på värsta sortens tortyr. Ett varningens ord är på sin plats för den känslige! Stark, stark, stark trea i betyg.