Robert Jordan: Drakens flykt (Legenda 1995)
(The Dragon Reborn. 1991, kapitel 1-29)
Vitrockarna i Ljusets Söner sörjer sina många fallna bröder efter strider vid Tomans Huvud. Seanchanfolket som överlevt har flytt ut till sjöss och våra huvudpersoner, hjältarna, har mängder med saker att göra. Perrin oroar sig för att han skall förvandlas till en varg och Nynaeve och Egwene måste skyndsamt färdas mot Tar Valon för att rädda livet på Mat och berätta för den Amyrlintronande om svarta ajah.

Väl på bättringsvägen blir Mat förbjuden att lämna staden men genast lika fast besluten om att sticka snarast möjligt. Han tänker inte bli någon som utnyttjas av Aes Sedai. Fast den mystiske Selene dyker också upp och hon verkar ju också vilja utnyttja honom. Väl? Egwene måste genomgå testet för att bli en Aes Sedai och hon får också i uppgift att finna alla förrädare inom systerskapet, alla svarta ajahs.

Rand har slagits mot Ba'alzamon och skadats. Nu slickar han sina sår och känner sig märkligt dragen till Kraften samtidigt som han inser att män som leker med den ofrånkomligen blir galna, och det skulle han såklart helst undvika. Rand ser sig inte som nån Drake, vare sig en falsk eller äkta, nej absolut inte som den Drake profetiorna berättar om… Rand vill helst hem för att åter bli en vanlig fåraherde.

Drakens flykt är 299 sidor + 20 sidor ordlista.

Robert Jordan: Tears klippa (Legenda 1996)
(The Dragon Reborn. 1991, kapitel 30-56)
Tears klippa är en ointaglig fästning och i dess hjärta finns Callandor, vapnet som ser ut som ett svärd men egentligen är en koncentration av Kraften. Legender berättar att Callandor, svärdet som icke kan beröras måste svingas av Draken… Och då skall Tears klippa falla och i förlängningen kanske också ondskans herre… Rand beger sig mot Tear för att hitta Callandor. Efter honom följer Moraine, Lan och Perrin.

Tretton Svarta ajahs, förrädare av systerskapet Aes Sedai, har gett sig i väg från Tar Valon för att en gång för alla krossa Draken återfödd. Tillvaron ser dyster ut för unge Rand.

Egwene, Nynaeve och Elayne lämnar också Tar Valon för att jaga efter de Svarta ajahs och om möjligt rädda vännen Rand.

Och så har vi Mat som tillfrisknat och har tur som en tokig. Tärningarna rullar verkligen hans väg och han spelar ihop en förmögenhet och ger sig i väg mot Caemlyn för att lämna ett brev från Elayne. Väl där blir han varse att drottningens närmsta man intrigerar för att mörda hennes dotter Elayne och dennes vänner, vilka ju också är Mats vänner. Här trodde han att hans uppdrag var avslutat i och med brevöverlämningen men nu känner han sig tvungen att också resa vidare mot Tear för en räddningsaktion.

Somliga vänner som en gång startade äventyret tillsammans stöter på varandra i klippstaden Tear och där går Rand en ny fajt mot ondskan. Tears klippa är seriens bästa bok så här långt, 300 sidor + 24 sidor ordlista.

Robert Jordan: Skuggan växer (Legenda 1996)
(The Shadow Rising. 1992, kapitel 1-26)
Aj då, typiskt. Den hittills längsta boken i serien på svenska är också i mitt tycke den minst spännande, rentav trist, en rätt seg historia. Rand har dragit svärdet Callandor och kommit ut som Draken återfödd och vips börjar alla spekulera kring framtiden, dra upp gamla legender och profetior. Än fler karaktärer introduceras eller dyker bara upp i somliga gamla berättelser, ja många är stunderna då gamla sagor återberättas när våra huvudpersoner drömmer drömmar om dåtid eller framtid eller vistas i magiska mellanvärldar eller i mystisk dimma och liknande och får se, höra, uppleva somligt. Somligt som då kanske är verkliga händelser från förr eller rentav något från en möjlig framtid. Sådant där är alltid lite oklart.

Kanske är seanchanfolket på väg tillbaka för en ny attack efter att ha slickat sina sår efter förra bataljen. Ljusets Söner skall tydligen resa mot Tulandet för att finna mannen med lysande ögon och den nye Draken… Perrin och Mat och andra fruktar att de kommer gå hårt åt familj, släkt och vänner därhemma i sitt sökande… Nån borde kanske resa hem för att skydda dem? I alla fall smeden Perrin, mannen med de lysande ögonen, mannen som talar med vargar och kanske själv är en, gör sig klar för en resa hemåt. Men tiden hastar så han måste kanske färdas längs de farliga Vägarna… Han får också gå en fajt mot en hemsökt yxa.

Mat fortsätter spela kort och tärning och får tampas med en hemsökt kortlek. Han inser också att hans, Perrins och Rands öden är sammanlänkade. Tre unga grabbar från samma trakt utvalda till något speciellt i den här kampen mellan gott och ont. Här hade han tankar på att dra vidare nånstans själv men nu har han insett att han måste hänga med Rand, vart äventyret nu skall ta dem.

Rand försöker mäkla fred mellan olika storfurstar och se till att svältande personer kommer åt de spannmål som finns. Han är inte speciellt glad över att behöva hålla på med dylikt tjafsande.

Egwene och hennes vänner fortsätter sökandet efter Svarta ajahs och Min berättar om sina syner för den Amyrlintronande i Vita Tornet. Min har sett Aes Sedai-systrar och deras väktare möta döden… Men var, när, hur? Kommer det att ske snart eller om hundra år? Ja, vem vet?

Trollocker gör en attack i Tears klippborg men det är väl nästan all action vi får. I övrigt är det ett himla tjafsande mellan vänner och fiender, olika folkslag och sammanslutningar. Flera kvinnor bråkar om de manliga huvudpersonernas gunst och uppmärksamhet och Selene tittar in och avslöjar sitt verkliga namn. Rand funderar över när galenskapen han skall drabbas av kommer att slå till.

Okej, visst, det händer faktiskt en hel del, men inte mycket som griper tag för nån längre stund eller avslutas. I princip hela boken är en enda lång transportsträcka på 407 sidor i väntan på något annat, något som väl kanske fortsätter i kommande delar. I övrigt som sagt en massa drömmar, syner, berättande profetior. Ah, den här berättelsen skulle ha varit hälften så lång, då hade den kanske varit okej för det här blev jag riktigt besviken på faktiskt. Nu börjar jag fasa lite för att ta mig an nästa bok, den är ju ännu längre… 23 sidor ordlista allra sist.

Robert Jordan: Tornets fall (Legenda 1997)
(The Shadow Rising. 1992, kapitel 27-58)
Tack och lov för Perrin Aybara, furst Perrin, Guldöga kallad. Det här är hans bok. Hans resa till hemtrakterna runt Tufloden och Emondsvall blir bokens stora behållning. Där hotar både vitrockarna i Ljusets Söner och tusentals trollocker och myrddraals. Kan Perrin rädda familj och vänner? Kan han få bönderna och djurskötarna att samlas och ta till vapen för att försvara sig? Gårdar brinner, folk dör och vitrockarna ger sken av att hjälpa till mot alla mörkervarelser men deras ledares allra främsta uppdrag är att få tag på och döda Perrin, som ju också misstänks vara en av den ondes kamrater. Ja, bitarna om Perrins del i sagan är bokens mest spännande inslag.

I Vita Tornet i Tar Valon sker en kupp och fientliga Aes Sedai-systrar störtar den Amyrlintronande. Kaos råder, vem är att lita på?

I Tanchico gömmer sig flera Svarta ajahs. Somliga försöker att slå sig samman med vitrockar i Ljusets Söner för att komma in i panarkpalatset. Därinne skall det tydligen finnas ett föremål som kan döda Draken, Rand al’Thor. Till Tanchico kommer Nynaeve och Elayne för att fånga Svarta ajahs och förhindra att det där föremålet i palatset faller i orätta händer. De får god hjälp av Egeanin och allt är frid och fröjd till dess att det avslöjas att hon tillhör seanchanfolket. Då blir samvaron inte lika gemytlig längre.

Och så bokens kanske minst underhållande inslag, när vi följer Rand och Mat till Aielöknen där de genomgår något slags ritual och försöker ena klanerna under Drakens ledning. Och i de här bitarna är det mängder med karaktärer och folkslag som far förbi, det är en massa intriger, rykten, legender och traditioner att ta del av, drömsyner om dåtid och framtid och fler än en kvinna som vill komma Rand nära… Men är det äkta kärlek, ett offer för att profetian säger så eller rentav nån som försöker lura honom? Ja, med den makt den äkta Draken har, har han möjligheten att rädda världen, eller krossa den… Först skall den hur som helst kastas ned i kaos. Men då kliver Couladin fram och hävdar att det är han och inte Rand som är den utvalde som legenderna berättar om.

Jösses, ja hela 506 sidor + 22 sidor ordlista, seriens med god marginal längsta del på svenska och tillsammans med den föregående och näst längsta hittills en tjock, tjock och lååång fjärde del i original. Mycket av det som jag tyckte var rätt trist i Skuggan växer fortsätter i framför allt Rands inslag i äventyret. Som tur är gillar jag Perrins äventyr skarpt och som också utgör merparten här. Sen är väl händelserna i Vita Tornet och i Tanchico helt okej de också. Men över 500 sidor, suck, det blir bitvis lite segt och långdraget. Har Robert Jordan fått betalt per ord tro?