Anna Jansson: Stum sitter guden (Prisma 2000)
Här träffar vi för första gången polisassistent Maria Wern med kollegor. Maria kämpar för att bli en riktigt bra polis och är väl på väg att lyckas. Tyvärr är det så att intensivt polisarbete förstör många dagar, kvällar, nätter hon hellre velat tillbringa med sin man och barnen. Ja, barnen i alla fall. Maken gör henne tokig med sina huvudlösa inköp för deras surt förvärvade slantar.

Och svärmor kan bara inte lämna dem i fred. När det är som mest olämpligt kan hon sätta sin nyckel i låset och stå där och ropa på nedervåningen, oanmäld. Och så har hon förstås åsikter om hur Maria tar hand om sina barn. Ajajaj. Det är illa.

Nu har polisen funnit en hängd man med ett spjut genom magen och grymheten är chockerande. Gamla arkiv kan berätta om ett liknande mord i Uppsala, men det är nio år sedan och den mördaren dog i en bilbrand. Så vad handlar detta nya mord om? Maria Wern vill ha hela bilden klar för sig och rotar vidare i både gammalt och nytt fall.

Snart finner hon att en riktigt tokig mördare ligger flera steg före henne och poliserna och att denne inte tänker ge sig utan kamp. När Maria kommer väl nära försvinner hennes sjuka dotter från hemmet och mördarjakten i slutet på boken blir en kamp mot klockan. En fräsch debut med en intressant huvudperson och en stegrande spänning där mördarens identitet kommer som en rejäl överraskning. Bra!




Anna Jansson: Alla de stillsamma döda (Prisma 2001)
Det här är den tredje Anna Jansson-boken jag läser och den andra i serien om polisen Maria Wern. Där jag tidigare tvekat mellan betyget 3 och 4, får jag nu välja mellan 2 och 3. Det här är helt enkelt inte lika spännande som första boken, eller den tredje. Men det började riktigt bra med att Maria sitter inlåst med ett lik i en bunker någonstans. Hon sitter i mörkret och ropar förgäves på hjälp.

Så backar historien och vi får vara med om allt som leder fram till att vi i bokens slut är tillbaka hos Maria i bunkern. Rosmarie Haag har anmält sin man som saknad. Visst har paret haft sina kontroverser men nja, Rosmarie kan nog avskrivas som misstänkt för att ha med försvinnandet att göra. Men maken Clarence dyker inte upp. Det gör däremot ett lik i Kronviken och en gammal man sitter ihjälslagen vid sitt köksbord. Snart har förstås Maria varit en alltför duktig polis och snokat för mycket där hon inte borde. Och så sitter hon alltså inlåst.

Dessförinnan har hon tampats med svärmor som alltid lägger sig i allt, skrikiga barn, en make som möjligtvis är otrogen och grannar och bekanta som använder Marias tomt som lagerplats/sopstation. Jodå, det händer grejer, det är välskrivet, men grundstoryn kring försvinnandet var faktiskt ganska trist. Hade jag bara satt betyget 4 på bok 1 och 3 i serien hade detta varit en 3:a. Men nu når boken inte riktigt ända fram.




Anna Jansson: Må döden sova (Prisma 2002)
Adina Atterhed har fått för sig att hon kört på en person på den mörka vägen och kriminalinspektör Maria Wärn med kollegor kallas till platsen. Men ingen person hittas i omgivningarna, inget skadat djur, inga bucklor finns på bilen. Maria kör Adina hem och träffar hennes mycket äldre man Erik, som är läkare och som lovar att han skall ta hand om sin fru.

Strax därpå tar en kvinna livet av sig på den lyxiga privatkliniken Cheiron som specialiserat sig på provrörsbefruktningar. Kvinnan stod bara inte ut längre! Uh? Något för Maria och hennes kollegor att titta lite närmre på förstås. Samtidigt får Maria reda på att bästa väninnan och hennes make beslutat sig för att anlita klinikens tjänster. Och sen inbillar sig Adina att hon på nytt kört på någon och kallar på polisen igen.

Erik Atterhed fortsätter att bete sig skumt åt tycker Maria och på Cheironkliniken finns mycket drivna människor som gärna skor sig på andras bekostnad.

Kriminalinspektör Maria Wärn är tillbaka och hon fortsätter att kämpa för att stå ut med mansgrisarna och elaka chefer på jobbet. Samtidigt jobbar hon hängivet så till den grad att hon nästan aldrig är hemma med man och barn och det orsakar förstås sina slitningar det också. Medryckande lätt läsning med intressant huvudperson där grundstoryn med diverse polisfall nästan får stå tillbaka för de minst lika intressanta, spännande och levande beskrivningarna av Marias privata problem. Boken pendlar mellan betyget 3 och 4 hela tiden och även om jag nu sätter en trea skall du veta att den är stark. Det här är (o)trevlig läsning!




Anna Jansson: Silverkronan (Prisma 2003)
Jag hade höga förväntningar på den här boken. Det skulle handla om mord på Gotland under medeltidsveckan, man skulle kunna känna igen platserna (om man nu tidigare varit där förstås) och typ förflyttas dit under läsningen hade jag hört och läst nånstans. Ah, nu blev det varken hackat eller malet. Några enstaka och mycket kort beskrivna gotländska maträtter, gatunamn och matställen känns lite för tunt för att förflytta mig till Gotland. Och när det verkligen börjar handla om gammal Gotländsk historia, gamla försvunna skatter och berömda personer, försvinner tankarna på och tempot från den pågående polisutredningen som Maria Wern med kollegor är sysselsatta med och som väl var huvudtemat i boken.

Nåväl, Maria Wern är alltså på Gotland och jobbar extra som polis under sommaren. Maken är hemma med barnen och vårdar sin sjuka mamma. Bortsett från ett par telefonsamtal är det inte mycket vi märker av relationen med maken, saknaden och omsorgen om barnen och Krister. Av det tidigare ömsom besvärande ömsom skojiga käftandet mellan Maria och svärmor märker vi intet. I stort är hela Marias privatliv som bortblåst från denna bok och det tycker i alla fall jag är synd och bidrar till att denna bok upplevs som tristare än de föregående.

Hur som helst, Mona Jacobsson ger sig ut en kväll och ser att maken Wilhelm blir ihjälslagen. När hon ser vem mördaren är hjälper hon till (!) att gömma mordvapnet och göra sig av med liket. Dagen därpå står Wilhelms bil tom kvar på Gotlandsfärjan och blockerar för de avresande varför man börjar misstänka att Wilhelm försvunnit i sjön. Självmord? En olycka? Mord? Polisen tar kontakt med Mona, som förstås inget vet, eller rättare sagt inget vill säga. Ja, maken är borta, men han kommer väl tillbaka, typ. Och det gör han ju, delvis. Bitar av honom kommer till rätta men utredningen står och stampar. Vem? Varför?

Och varvat med Gotländska försvunna skatter, några medeltida rollspelare och några jobbiga kärlekshistorier rullar så sakta sanningen fram. Och jo, lite lyfter det sig mot slutet. Mördarens identitet kommer som en rejäl överraskning och lite spänning glimtar till, men då har det varit rätt trist och tempofattigt länge varför det som helhet bara blir en tvåa i betyg. 262 sidor.




Anna Jansson: Drömmar ur snö (Prisma 2004)
Den femte boken om kriminalinspektör Maria Wärn är den bästa hittills, ingen tvekan om det. Jag har gillat flera av de föregående delarna i serien, men det har ibland kommit utvikningar från huvudspåret som sänkt tempot eller varit krångliga eller trista att följa, ibland har storyn helt enkelt varit mindre spännande, Marias privatliv helt utelämnat etc.

Men nu har Jansson tagit och vävt samman en berättelse om begär, mobbning, drömmar, otrohet och lögner och fått till en riktigt skaplig berättelse. Det är spännande och intressant från första sidan faktiskt, och det håller hela vägen ut, utan att bli trist, tappa tempo eller vara otroligt. Tvärtom är detta en synnerligen välskriven historia, en trovärdig sådan och den är både grym och sorglig. Bortsett från att det i grund och botten inte är någon originell story är detta inget mindre än en på flera sätt stark roman. Detta skulle utan tvekan kunna vara verklighet idag.

Prästen Johannes blir uppsökt och får höra unge Rune, skolvaktmästare, berätta om sitt begär efter dofter, kvinnodofter. Han luktar på unga kvinnliga skoltjejer, smyger på dem i duschen, har till och med stulit en tjejs bh bara för att sniffa på den. Än värre är att han lagt bh-n på en annan lärares rum där den påträffats och misstänkliggjort denne för synnerligen otillbörligt beteende. Vad skall Rune göra? Vad kan han göra?

Denna berättelse hör även prästfrun Reidun genom väggen, men hon håller tyst. Hon kämpar hårt med att få en riktig plats i prästfamiljen, accepteras som en rättmätig medlem. Prästen saknar fortfarande sin förra, nu döda, hustru och är helt i händerna på sin intrigerande tonårsdotter Cecilia som avskyr sin styvmor, snattar i butiker och mobbar både lärare och elever. Faktum är att det är prästdotterns bh som försvann och Cissi är en av dem som driver hatkampanj mot den oskyldige läraren som funderar på självmord.

Med i bilden finns också Cissis kompis Amanda som får email-erbjudanden om att bli modell bara hon inte säger något till någon och dessutom en bunt lärare, skolsköterskan, lokalvårdaren med flera som alla hört och sett saker på skolan och som ljuger och luras. Och en vacker dag är en lärare död och en elev försvunnen, och Maria Wärn åker med ett tåg vars förare kör på något han felaktigt tror är ett dött djur. Alla inblandade bär på mörka hemligheter och det kan bara sluta med katastrof.

En lättläst, spännande pärla till roman på 288 sidor.