Leonard Jägerskiöld Velander: Hockeyns heraldik (Modernista 2021)
Jag fick höra talas om en ny bok om hockeyns klubbmärken och blev nyfiken, jag gillar ishockey. Det jag trott skulle bli en bok i litet format och med ganska sparsamt med text blev faktiskt något helt annat.

På 155 sidor i stort format presenteras en mängd hockeyklubbars märkeshistoria. I princip får de flesta klubbarna varsitt uppslag där en sida är ren klubbhistorik i löpande text och en tabell med klubbens eventuella smeknamn, huvudarena, mest kända gamla spelare och startår, följt av en sida med färgbilder på klubbens märken genom åren och tillhörande texter (av varierande längd) som kan berätta lite mer om designern, tillblivelsen och varför just den färgen, formen, illustrationen och tidsperioder då märket varit relevant.

Generellt sett är det förstås olika mycket fakta som författaren kunnat luska fram om olika klubbar, mer om somliga väl etablerade och framgångsrika föreningar, mindre om andra. Ibland kan man förstås häpna över alla turer som tagits i olika klubbars historia i jakten på den ultimata bilden, eller hur olika ägare och ledare eller omvärlden önskat eller krävt en förändring.

Inget lag i boken visar upp så många och så vitt skilda märken som ryska Avangard Omsk och deras nästan 20 olika varianter sedan 1950-talet står i skarp kontrast till t. ex. Mora IK:s enda bild. Och Mora får också ett eget uppslag i boken och grundades redan 1935. Ja, så olika kan det vara.

Alla lagen i nordamerikanska NHL får varsitt uppslag och många av de svenska lagen i SHL likaså men faktiskt inte alla. Om Örebro står bara; klubben grundad 1990, Behrn Arena (kapacitet 5500 åskådare) och om färskare SHL-nykomlingen IK Oskarshamn (1970) nämns bara liknande information. Gamla Elitserieklubben Västerås finns också bara med i kapitlet Bonusmärken. Ja där presenteras lika kort ytterligare 45 klubbar (huvudsakligen svenska och amerikanska småklubbar i olika ligor) med sina märken, men då alltså helt utan någon klubb- eller märkeshistoria.

Men som sagt, för NHL och många gamla anrika eller mer nya toppklubbar i Sverige finns här fylligare info. Hit räknas också en samling ryska, finska och tyska hockeyföreningar.

Det står snart klart att många hockeyklubbar vill signalera styrka och aggressivitet, ha ett tufft märke. Oftast försöker man uppnå detta genom att visa upp något slags vilddjur och extra talande blir förstås klubbarna från USA och Kanada. Det är björnar och bufflar, pantrar och sabeltandade tigrar, hajar, örnar och mer. Och har man inte rovdjur i klubbmärket så ser man till att heta något farligt; Devils, Sabres, Jets, Lightning, Avalanche, Flames, Wild eller Knights till exempel.

Ja, det är ju något helt annat det än svenska AIK, Djurgårdens IF, Leksands IF, Modo med flera men faktum är ju att svenska klubbar också hakat på den här trenden. Brynäs var inne på tigrar, Färjestad vargar, Luleå björnar, Linköping lejon, Malmö hökar, Rögle en grip osv...

Ja, bitvis är det rätt fascinerande läsning. Varför blev det som det blev? Jo, trakten förknippades förstås ofta med något specifikt, det kunde vara olja, ett visst djur, biltillverkning, det lokala storföretaget etc. Och med nya ägare eller sponsorer har det såklart varit aktuellt att ändra profil ibland och somliga har bytt för att det plötsligt har uppfattats som fel och dåligt att heta något med exempelvis indiansk koppling. (Jfr Washington Redskins, Cleveland Indians, Frölunda Indians...)

Nashville tycker man kanske skulle ha haft koppling till musik (på samma sätt som St. Louis Blues visar en not och lyfter fram bluesmusik). I stället har de en sabeltandad tiger... Va? Jodå, man hittade skelettet av en sådan när man la grunden till en skyskrapa.

Och varför Pittsburgh Penguins? Och Anaheim Ducks? Pingviner och ankor står ju i så skarp kontrast till de andra klubbarnas mer tuffa djur att det nästan känns löjligt. Tydligen kallades Pittsburghs ishall The Igloo och då var det ju passande med pingviner. Och ankorna kommer ju från Disney-företagets före detta klubbägarskap och hockeyfilmen The Mighty Ducks... En annan udda fågel i sammanhanget är ju också finska Jokerit med en narrfigur som symbol.

Somligt är hur självklart och tydligt som helst, annat snudd på obegripligt om man inte får svaret. Och det är ju då den här boken kommer in som räddaren i nöden. För här och där är det alltså spännande godbitar som serveras. För visst är det allt lite intressant att klassiska klubben Toronto Maple Leafs hade ”Kanadas lönnlöv” som symbol hela 40 år innan själva nationsflaggan fick det! Dessutom står lönnlövets spetsar och bladnerver för olika saker... Och nog trodde jag att svenska AIK hade gult och svart som färger när det i själva verket är gult och mycket mörkt blått! Där ser man.

Ibland var det ishockeyn som la grunden till klubbens tillblivelse men minst lika ofta har hockeyn kommit långt efter det att klubben egentligen startat med fokus på bandy, fotboll, rodd eller något annat.

Författaren har sannerligen gjort en omfattande djupdykning i hockeyklubbarnas historia och bjuder hockeyälskaren (och alla andra) på en rätt fin bok att sätta tänderna i. Samtidigt blir det rätt snabbt rätt enformigt att läsa den här boken från pärm till pärm. Flera av klubbarna har liknande bakgrunder och haft samma tänk kring sina märken och logotyper. Man tittar på andra och inspireras, tillåter sig att skapa något ungefärligen samma. Det som blir extra spännande och fastnar i den här läsningen, ja det blir såklart klubbarna som levererat något helt eget, har en väldigt speciell historia.

Ja, somligt är intressant, annat kanske inte fullt så lockande. En del känns bara dumt och smått meningslöst. Ibland kan man inte göra annat än att skaka på huvudet åt den (förmodligen rejäla) tid, möda och pengasumma som lagts ned på att ändra ett inarbetat och populärt märke bara för att det liksom skulle ändras utan annat syfte.