Arnaldur Indriđason: Glasbruket (Prisma 2003)
(Mýrin. 2000)

Hm, utsedd till nordens bästa kriminalroman 2002. Jaha. Det säger kanske mer om konkurrensen det året än om denna polisutredning på Island. För inte var det så värst märkvärdigt, eller? Lagom gripande, mycket trovärdigt och med en intressant polis i huvudrollen är detta aldrig tråkigt eller dåligt. Men nog hade jag väntat mig något som stack ut mer från mängden. Kanske är det unika att det är en bok av en islänning där allt utspelas på Island? Det är lättläst och måttligt spännande, avslutningen tragisk. Styrkan ligger i trovärdigheten och skildringen av den ensamme kriminalpolisen Erlendur.

En äldre man hittas mördad i sin bostad i Reykjavik. Man hittar ett mystiskt meddelande på en kvarlämnad lapp och ett gömt gammalt fotografi föreställande en gravsten förbryllar likaså. Man finner graven och den visar sig tillhöra en liten flicka som dött vid fyra års ålder redan 1968. Sakta tar utredningen fart, man letar i båda personernas närhet men finner få ledtrådar. Samtidigt försvinner en ung kvinna från sitt eget bröllop och står inte att finna. Erlendur kämpar också privat med sin knarkande gravida dotter...

Ja det hela tuffar på och allt vävs samman på 263 sidor som som helhet är mer tragiska än spännande. Jag hade högt ställda förväntningar på detta och de kom lite på skam. Men kanske att jag ändå skulle satt betyget fyra på detta. Nu blir det starkast tänkbara trea. Hoppas Arnaldur ursäktar...




Arnaldur Indriđason: Kvinna i grönt (Prisma 2004)
(Grafarţögn. 2001)

Det grävs i Reykjavik. Det skall byggas nya bostäder är det tänkt, men i utgrävningarna finner man benrester från en människa. Någon har blivit begravd här för ett halvsekel sedan, men vem och varför? Har ett brott blivit begånget? Kriminaltekniker och arkeologer fortsätter försiktigt avlägsna jord från benresterna för att om möjligt få fler ledtrådar.

Den dystre polisen Erlendur och hans mannar söker människor som kan veta något om de som en gång bott i en gammal stuga i området. En lättläst och mycket tragisk historia där nutidens polisutredning varvas med skildringar av vad som verkligen hände där och då för ca 50 år sedan. En berättelse ganska lik den föregående i boken Glasbruket, men inte på något sätt sämre för det. 264 sidor som allra minst är värda en mycket stark trea i betyg.




Arnaldur Indriđason: Änglarösten (Prisma 2005)
(Röddin. 2002)

I en liten skrubb i det fina hotellets källare hittar en städerska en mördad man. Det är hotellets dörrvaktmästare och alltiallo som påträffats med byxorna nere, knivhuggen i hjärtat och iklädd tomtemask, i det rum han nu bott i mer än 20 år. Polisen Erlendur kommer med kollegor till mordplatsen och börjar förhöra hotellpersonal och gäster. Vem kan väl ha haft ihjäl hotellets stamgäst, hjälpreda och tillika tomte för barnen? En oansenlig man, utan uppenbara vänner eller fiender…

Knappt 70 sidor in i boken blir Erlendur varse att den oansenlige mannen i själva verket varit en nationell och till viss del nordisk stjärna en gång i tiden, en sångare av verkligt stora mått som barn med ett par skivsläpp som toppen på en mycket kort karriär.

Hotellpersonal, släktingar och gästande skivsamlare står i fokus i denna mordgåta. Någonstans bland dessa gömmer sig en mördare, men handlar det egentligen om sångaren själv och hans karriär? Finns det någon sanning kring de rykten rörande omfattande stölder i köket och organiserad prostitution på hotellet som florerar? Flera hotellanställda beter sig konstigt och så även offrets egna släktingar. Vad är det som alla dessa personer döljer?

Erlendur checkar in på hotellet och verkar vilja tillbringa julen där på plats mitt i händelsernas centrum. Han blir smått förälskad i en laboratorietekniker han får jobba med och Erlendurs kollega Elínborg å sin sida bevakar en rättegång i vilken en pappa står anklagad för att ha misshandlat sin egen pojke.

Av julstämningen märks kanske inte mycket mer än att offret burit tomtemask och Erlendur käkar julbord på hotellet men vad gör väl det? Berättelsen utspelas i stort enbart på det fina Reykjavikshotellet och är överlag riktigt spännande. Identiteten på mördaren är oviss in i det sista och i likhet med tidigare Indridason-romaner är även detta en djupt tragisk historia, väl värd den allra starkaste trea i betyg. 301 sidor.




Arnaldur Indriđason: Mannen i sjön (Prisma 2006)
(Kleifarvatn. 2004)

I en sjö vars vatten delvis sjunkit undan hittar man ett skelett fastbundet vid gammal trasig rysk spionutrustning. Skelettet som visar sig tillhöra en man har ett hål i huvudet och har troligen legat i sjön i kanske 30 år. Vem är det man har funnit?

Reykjavikspoliserna Erlendur, Sigurdur och Elínborg letar runt i gamla polisarkiv efter män som försvunnit under 60- och 70-talet. Det verkar finnas en hel del sådana personer men Erlendur känner att en mycket älskad och saknad försäljare kan vara det hetaste tipset. Mannen ifråga verkar faktiskt inte finnas i några officiella register. Uppenbarligen hade han falskt namn. Varför? Kan han ha haft med spioneriverksamhet att göra? Höll han sig möjligen med en annan familj någonstans? Han reste ju faktiskt ofta, långt och i veckor i sträck. Eller finns där en annan helt oskyldig förklaring?

Parallellt med polisernas försök att bringa klarhet kring skelettets rätta identitet får vi följa den isländske killen Tómas som skall studera i östtyska Leipzig på 50-talet och kommer i nära kontakt med starka socialistiska krafter. Det som först verkat vara en drömtillvaro med goda vänner runt omkring sig förbyts snart i rena fasan…

Underjordiska grupper vill bekämpa förtrycket invånarna lever under. Plötsligt skickas duktiga studenter hem, andra försvinner spårlöst. Snart vet man inte vem det går att lita på och det går att få bra belöningar för att avslöja oliktänkande…

Den här tysklandsberättelsen i berättelsen upplever jag som ganska seg rätt länge och ett flera decennier gammalt skelett känns inte heller speciellt spännande, men sakta men säkert tar det sig. Framförallt är det just Tómas tillvaro som blir allt mer gripande och otäck i takt med att sidorna far förbi. Synnerligen obehagligt det här med angiverisystemet.

Erlendur försöker vid sidan av polisarbetet förbättra relationen med barnen och den kvinna han nyligen förälskat sig i. Sigurdur brottas med många besvärande telefonsamtal från en man vars fru och dotter dödats i en bilolycka och kollegan Elínborg gör succé med sin nyskrivna kokbok!

Mellan pärmarna finns 312 sidor som kanske inte är Indridasons allra bästa sett som hel bok. Det blev lite för mycket Östtyskland för länge sedan och det dröjde väl länge innan det hela tog sig och blev lite spännande. Om alla andra böcker i Erlendur-serien tidigare fått starka 3:or i betyg av mig (och det har kanske varit i snålaste laget ibland!) så är den här betygstrean en högst normal, eller kanske svag, sådan.




Arnaldur Indriđason: Vinterstaden (Prisma 2007)
(Vetrarborgin. 2005)

Bokens omslagstext tycker jag utlovar verklig spänning och det är med högt ställda förväntningar jag tar mig an Vinterstadens 302 sidor. Kan det här vara ett litet lyft jämfört med föregående bok som jag tyckte var sådär… Nja, en stark början och avslutning, däremellan lite långdraget.

En kall januarikväll påträffas en tioårig pojke död på gården nedanför ett höghus i Reykjavik. Pojken är mörkhyad med asiatiskt påbrå och den misstänkta fallolyckan visar sig vara ett knivmord. Kriminalpolisen Erlendur och hans kollegor startar genast en massiv utredning och ett sökande efter såväl mördare som offrets saknade storebror, möjligen kan dessa båda visa sig vara en och samma person…

Polisen söker en förövare och utfrågar familj, släkt, vänner, grannar, lärare och skolelever. Man finner spår som tyder på ungdomar inblandade i knarklangning, man hittar en rasistisk lärare på offrets skola, det finns skolbarn som kommit på kant med varandra och lärare och mycket mer.

En kvinnas mystiska försvinnande är en annan pågående utredning som Erlendur brottas med. Lyckligtvis ringer hon honom några gånger, men vad är det hon vill? Erlendur kan inte pussla ihop det hela.

Efter den starka, otäcka inledningen (döda barn är det aldrig trevligt att läsa om) tar en lång och seg polisutredning vid. Mycket till spänning blev det tyvärr aldrig. Ingen av de intervjuade verkar veta någonting, eller har i alla fall inget de vill avslöja för polisen.

Lyckligtvis kommer avslöjandet av mördaren i slutet som en överraskning och bokens upplösning lyfter upp mitt annars planerade underbetyg för helheten. Usch så ledsamt att sådant här kan ske…